Hjälten på hästen
Inget annat slags historiska bilder är vi urbana européer så allestädes omgivna av som ryttarstatyer, dessa döda hjältar i anfallspose. Ibland var de sagolika segrare, ibland bara olyckliga kungliga marionetter, men i brons eller marmor blir de alla symboler för makten.
Människan längtar efter odödlighet. Behovet att streta emot tillintetgörelsen är en stark instinkt och den direkta inspirationen till att avbilda sig i så oförstörbara material som möjligt. Och eftersom män tycker om att sitta högt och se ståtliga ut, så lät de avbilda sig till häst.
Ryttarstatyerna är emellertid mycket mer än skrytporträtt, de är verk av största värde, skriver Hjalmar Friis i sin bok i ämnet, för de berättar inte bara konstens utan folkens historia. Och han uppmanar oss att också betrakta och läsa fotnoterna – piedestalernas reliefer. Sällan har man här huggit in enbart torra årtal, det är texter som talar om vördnad och skräck. Om den spanske nationalhjälten El Cid som flyger fram på sin häst nere vid floden i Burgos berättar hans sockel: ”– av alla Guds mirakel, ett av de märkligaste”.
Ryttarstatyer har alltid placerats mitt i den livligaste trafiken. Det visar utgrävningarna av Akropolis, där de tidigaste fynden gjorts. Meningen med dem var att de skulle ses av så många som möjligt. De bekräftade inte bara en mäktig mans ställning, de var också hans förnämsta propagandainstrument, hans affisch som inför folket proklamerade hur skön, stark och betydande han var.
Skrifter och mynt från romersk kejsartid är bevis för att den epoken – inte förvånande – fullkomligt vimlade av ryttarstatyer. Men när kristendomen trängde igenom förstördes de såsom varande hedniska avgudabilder. En och annan sockel finns kvar, som på Forum Romanum. Och så, fast numera inomhus, bronsstatyn av Marcus Aurelius. Den antogs föreställa den kristnade kejsar Konstantin, och kom därför att skonas. Gjord omkring år 170 e Kr, ursprungligen överdragen med guld, blev den en förebild för många av renässansens ryttarstatyer.
Från Lateranplatsen fördes den år 1538 till den Piazza del Campidoglio på Capitolium som ritats av Michelangelo, och det var också han som gjorde den marmorsockel på vilken statyn sattes upp för att bli piazzans centralpunkt. Där stod den till början av 1980-talet då den togs ned för restaurering och befanns vara i så dåligt skick att den aldrig återvände till sin triumfplats.
Kvar på sin plats finns däremot renässansens kanske mest kända ryttarstaty – Verrocchios avbildning av Bartolomeo Colleoni i Venedig. Colleoni var född år 1400 på ett slott nära Bergamo, i en familj vars namn genom seklerna stavats på flera sätt, bland annat Coglione, vilket betyder testiklar. Familjevapnet visar också tre par testiklar i silver på rött fält.
Med det hederstecknet i sitt ärvda bagage blev Bartolomeo yrkeskrigare, i ett Italien som präglades av ständiga småkrig mellan städer och stater. Han slogs än på den ena sidan, än på den andra, lite som det begav sig, ibland också mot utländska trupper. Han segrade ofta, kastades ibland i fängelse, utsattes någon gång för mordförsök, råkade ut för sjörövare, flydde – och så vidare i samma stil. Till slut vann han en massa land, städer och borgar och när venetianarna förberedde ett anfall på turkarna, utnämndes han till generalissimo för hela Italien. Men fälttåget mot turkarna ställdes in och Colleoni, som nu var mätt på år och bedrifter, drog sig tillbaka till sitt slott Castello Palpaga. Där höll han hov för konstnärer och vetenskapsmän och agerade charmant värd åt kungen av Danmark och andra långväga ifrån kommande stormän och furstar.
Han var sjuttiofem år gammal när han dog. I ett mot Venedig generöst testamente – han gav staden etthundra tusen zechiner! – förordnade han att staden på S:t Markusplatsen skulle uppföra en ryttarstaty till hans minne. Men Venedigs aristokratiska senatorer ville inte ha en simpel legosoldat framför sin fina basilika, och lurade honom. Man låtsades missförstå Colleonis instruktioner och placerade statyn på torget vid Scuola San Marco, utanför kyrkan San Giovanni e Paolo.
Statyns tillkomsthistoria är dramatisk. Florentinaren Andrea del Verrocchio (1435–88) kallades till Venedig för att utföra verket. När han var färdig med hästen fick han höra att någon i stadens ledning hade gjort upp med en annan konstnär om att denne skulle få göra ryttaren. Raskt förstörde Andrea huvud och ben på sin hästmodell, reste hem och inväntade sakernas utveckling.
Rådet i Venedig tillskrev honom och lät honom förstå att han för all framtid borde hålla sig borta från staden, om han inte ville mista huvudet. Andrea skrev ett svar och påpekade att ett sådant förfarande vore oklokt, för en mans huvud går inte att sätta på igen om man senare ändrar sig – i motsats till en hästskulptur, som lätt kan få sitt förstörda huvud ersatt av ett ännu skönare.
Rådet smalt. Andrea återkallades, restaurerade sin modell och göt den i brons. Vid arbetet förkylde han sig emellertid, och dog inom några dagar.
Vem gjorde ryttaren? Att konstnären inte hade återvänt utan löfte om att få utföra verket i sin helhet är ställt utom allt tvivel. Men hann han avsluta det? Konstvetenskapen är splittrad, en del säger ja, en del nej, en del Leonardo da Vinci. Leonardo var en av Verrocchios elever. Eftersom slutförandet med alla sina turer tog så lång tid – statyn avtäcktes 1496, tjugoett år efter Colleonis död – blir gåtan nästan omöjlig att lösa.
Medan senare tiders ryttarstatyer, och för den delen också tidigare, hade varit porträttlika, var den här symbolisk. Förmodligen såg Bartolomeo Colleoni inte alls ut som han gör på torget vid den venetianska kyrkan.
Men säkert skulle han ha blivit nöjd. Alla är ense om att ryttarens huvud och ansiktsuttryck är av exceptionell kraft och utstrålning. I denna stad så overklig som en operakuliss, där till och med broar och byggnader förefaller skira som spetsarbeten, är det något av en chock att möta tyngden och viriliteten i det här mästerverket. Det här är en man som är idel rustning, också ansiktet. Draget kring munnen är kallt som stål, blicken ljungar. Ryttare och häst är en enhet – de är varandras likar. Och var och en som har ögon till att se uppfattar statyn som en anfallsstyrka, strax före anfallet.
Bartolomeo Colleoni
Ryttarstatyn över Bartolomeo Colleoni står vid kyrkan San Giovanni e Paolo i Venedig. Colleoni själv ville ha en annan placering, men det är inte något dåligt läge – näst Markuskyrkan är detta stadens största kyrka. Där inne ligger åtminstone tjugofem doger begravda, plus skinnet av en venetiansk general som levde hundra år efter Colleoni och som var mindre lyckosam med turkarna. De tog honom nämligen tillfånga och flådde honom levande, i samband med att de intog Cypern 1571. Men venetianarna tog som bekant hämnd vid Lepanto, och från Konstantinopel rövade de sin generals avflådda hud, som nu vilar i frid här i en liten sarkofag. Så olika faller generalernas lotter. Det var få förunnat att få en så behaglig och lång ålderdom som Colleoni fick, i en så krigisk tid.
