Modeller gör historien levande

I en ateljé i Stockholmsförorten Västertorp knådar konstnären och modellmakaren Oscar Nilsson med hjälp av silikon fram gestalter ur historien, naturtrogn

21 oktober 2003 av Anna Larsdotter

I en ateljé i Stockholmsförorten Västertorp knådar konstnären och modellmakaren Oscar Nilsson med hjälp av silikon fram gestalter ur historien, naturtrogna in i varje por och rynka.

En ung kvinna med sitt spädbarn, död för omkring 4 000 år sedan. En härjad knekt vid Per Brahes 1600-talsregemente. En nyrik museigrundare från Vänersborg, född 1820. Alla är de beställningsverk från museer runt om i Sverige, som inspirerade av living history-pedagogiken vill ge sina besökare en kick av autenticitet. Den levandegjorda historien är ett konkurrensmedel som fört museerna långt bort från flintyxemontrar och påklädda skyltdockor och som gjort Oscar Nilsson till en upptagen man.

I dag är han representerad på ett flertal svenska museer, bland andra Andréemuseet i Gränna, Vänersborgs museum, Armémuseum och snart även Östergötlands läns museum. Det var till Armémuseum i Stockholm han gjorde sina första modeller. Som utbildad konstnär och arkeologistudent och med ett gediget intresse för både historia och museivärlden var mo-dellmakeriet en lockande väg.

– Det förenar många bitar hos mig, säger han. Nästan alla uppdrag jag får är historiska och jag läser alltid in mig på ämnet innan jag börjar. Arbetet handlar mycket om teknisk kunskap, men det gäller också att »känna in sig» i personen, hitta hans eller hennes karaktär. Där kan jag lägga till min konstnärskänsla.

Oscar Nilsson arbetar i dag inom flera olika grenar av modell-makeriet. Förutom porträtt av historiska personligheter, som Alfred Nobel eller ovan nämnde Vänersborgssonen Adolf Andersohn, skapar han fria figurer vars syfte är att åskådliggöra en historisk epok eller ett förlopp. Det kan vara en soldat som genomlider spöslitningsstraff, en knekt i trettioåriga kriget eller en 1700-talspirat med dragen värja.

På senare tid har han också börjat ägna sig åt ett mer spektakulärt slags modellbyggande. Det handlar om att rekonstruera arkeologiska eller historiska fynd. Tekniken är densamma som rättsmedicinsk expertis använder för identifiering av brottsoffer och bygger på studier av 32 olika punkter i människans ansikte. Med dessa punkter som grundval har forskarna sammanställt tabeller över vävnadens tjocklek hos olika kategorier människor.

På Östergötlands läns museum har skeletten från den så kallade dubbelgraven, hittad utanför Linköping, funnits utställda ända sedan 1950-talet. Snart ska dock besökarna kunna se hur dessa stenåldersmänniskor förmodligen såg ut, eftersom Oscar Nilsson rekonstruerat den lilla familjen, som levde ungefär tvåtusen år före Kristus. Efter noggrann uppmätning av kranierna på mannen, kvinnan och barnet markerades de 32 punkterna med exakt avskurna peggar, på vilka ansiktenas muskler skulpterades med en vaxliknande lera.

– Näsbenet är en stark indikator på hur näsans bredd och form har varit, berättar Oscar Nilsson. Markerade muskelfästen visar på att muskeln varit stor. Men det går inte att helt förlita sig på information från mätningar av benet, man måste också ha stor kunskap om hur ansikten ser ut och fungerar.

När ansiktet är färdigskulpterat gjuts det i silikon och målas för att få en så övertygande hudkänsla som möjligt. Kläder sys, i fallet med stenåldersfamiljen har de designats och konstruerats av dräkthistorikern Lena Dahnsjö.

Silikon finns i en mängd olika fabrikat som alla har olika egenskaper och fördelar. Det är ett dyrt material men ger ett naturligare resultat än vax och är dessutom mer hållbart. Det gulnar inte och de färdiga modellerna kräver inte tvagning och omsminkning på samma sätt som vaxdockor. De färdiga sili-kondelarna sätts samman med speciallim innan de friseras med äkta människohår som strå för strå träs in i silikonet.

Varje fullskalefigur tar mellan en och två månader att färdigställa, varav fyra till fem dagar går åt till håret. Personer i bekant-skapskretsen brukar ställa upp som modeller när gipsformen till kroppen ska gjutas, därefter vidtar en lång process för att nå ett trovärdigt uttryck.

– Det handlar mycket om att sätta sig in i personernas tid och den miljö de levde i. Ansiktena är det som intresserar mig mest; jag har jobbat med ansikten i alla år, även då jag målade. Det är det jag återkommer till, säger Oscar Nilsson om sina porträtt.

– Jag gillar bäst när de ska vara femtio plus, när ansiktet fått karaktär och tydlighet. Då får man göra rynkor!

Armémuseum i Stockholm är det museum i Sverige som radikalast använder sig av uppbyggda miljöer och fullskalemodeller i pedagogiskt syfte. Scener med ihjälfrusna karoliner och svältande civilbefolkning, de flesta tillverkade på museet, har kallats populistiska men samtidigt givit museet ett uppsving i besökarantalet.

Stenåldersfamiljen, som ska ingå i Östergötlands museums nya basutställning, är på liknande sätt tänkt att förena pedagogik med kittlande av åskådarens fantasi. Rekonstruktionernas kombination av medicinsk vetenskap och konst är ett slagkraftigt koncept som ska hjälpa till att tvätta bort ännu ett lager av museernas mossighetsstämpel. Intresset för rekonstruktioner ligger i tiden och hänger ofta samman med andra vetenskapliga undersökningar. Så sker för närvarande DNA-analyser på kvarlevorna från dubbelgraven, bland annat för att vidare utröna släktskapet mellan mannen, kvinnan och det lilla barnet.

Modellerna av Vänersborgs museums portalfigurer Adolf Andersohn och Axel W Eriksson har en annan bakgrundshistoria. Vänersborgs museum, invigt 1891, är Sveriges enda museihistoriska museum och dess omfattande kollektioner resultatet av skilda tiders samlarideal. Nu har dess främsta donatorer, affärsmannen Adolf Andersson och den äventyrlige orni-tologen Axel W Eriksson med Oscar Nilssons hjälp slutligen själva införlivats i samlingarna – bland sydvästafrikanska fåglar, egyptiska sarkofager och dalsländska mangelbräden.

På sin tid var de beundrade personligheter, karakteristiska för det sena 1800-talets optimism och vurm för det exotiska. För hundra år sedan hade de kanske blivit rakryggade sten-statyer utanför entrén, men för Oscar Nilsson har det varit viktigt att inte skapa några heroiska eller entydiga figurer.

– Axel Eriksson var ju en del av en kolonial tidsanda samtidigt som han hade en helt egen syn på afrikansk kultur. Han bodde över trettio år i Afrika och kände sig ofta främmande inför den europeiska civilisationen.

Oscar Nilsson tycker det är roligt att göra modeller av kändisar, som biskop Brask, som finns i Linköpings domkyrkomuseum, eller Katarina av Vadstena. Nyligen har han deltagit i ett seminarium om Bockstensmannen, det medeltida manslik som hittades i en mosse på 1930-talet och som i dag finns på Varbergs museum. Kanske blir en rekonstruktion av honom nästa projekt för Oscar Nilsson. Eller så blir det Birger Jarl, vars förmodade skalle han var med och mätte upp vid gravöppningen i Varnhem 2002.

Publicerad i Populär Historia 7/2003

Fakta: Så görs en modell i full skala

Huvudet formas först i lera, därefter tillverkas en tvådelad form i gips.

När gipsformen torkat görs en gjutning i silikon i for-men. Transparent silikon färgas med hudfärgat pigment och penslas, lager för lager, i gipsformen. I vissa lager används mer färgpigment, till exempel för att få lite rött på näsan eller blått under ögonen.

Därefter sätts emaljögon in i önskad position, ett viktigt arbete eftersom en oavsiktlig skelning eller vindögdhet kan bli katastrofal. Eventuella tänder, avgjutna i plast, sätts in.

Huvudhalvorna fogas ihop med hjälp av silikonlim. Specialsilikon blandat med färg penslas på ansiktet, dels i tunna lager, dels som prickar, för att ge ett levande resultat. Födelsemärken, blodådror och allmänna pigmentförändringar läggs till.

Ögonbryn och -fransar sätts på strå för strå med silikonlim. Huvudhår och eventuella ansiktshår styngas in med hjälp av en nål, där nålsögats topp knipsats av för att åstadkomma en gaffelform. Hårstrået placeras i klykan och »skjuts» in. Håret får gärna vara av lite olika nyanser för att ge rätt lyster.

Händer brukar Oscar Nilsson gjuta av från sig själv eller från bekanta. Gjutformen görs i alginat (samma material som tandläkaren använder till avgjutningar). Händerna gjuts därefter i silikon och bearbetas på samma sätt som ansiktet.

Även kroppen gjuter Oscar Nilsson av från någon i bekantskapskretsen. Personen ifråga kläs in i gipsbindor, där en »söm» görs från armhålan och neråt så att modellen kan kliva ur formen när den torkat. Avgjutningen sätts ihop och fylls med fogskum.

Slutligen måste kläder införskaffas, antingen i specialaffärer eller med hjälp av externa konsulter.

Publicerad i Populär Historia 7/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också