Robert Capa fotograferade invasionen: Robert Capa – fotograf med livet som insats

Det mediala trycket inför den allierade invasionen av Normandie var av förklarliga skäl mycket stort. Alla visste att något var på gång, men in i det sist

21 april 2004 av Jacob Wiberg

Det mediala trycket inför den allierade invasionen av Normandie var av förklarliga skäl mycket stort. Alla visste att något var på gång, men in i det sista hemlighölls datumet för dagen med stort D. Drösvis med reportrar och fotografer var utstationerade hos olika förband inom alla vapenslag. På tidningsredaktioner och nyhetsbyråer gick man i spänd väntan på att de utsända skulle inkomma med de första nyheterna och bilderna från den gigantiska militäroperationen. Det var rena kapplöpningen; mycket prestige stod på spel.

Den amerikanska tidskriften Life hade sex fotografer ackrediterade, bland dem den ungerskfödde Robert Capa. Vid det här laget, 1944, var han en av de verkliga veteranerna i sitt gebit; detta skulle bli den femte fronten i hans tredje krig. Redan 1936, vid 22 års ålder, hade han inlett sin bana som krigsfotograf med att bevaka spanska inbördeskriget. För sina bilder därifrån, med knappast tidigare skådad närhet till frontstrid, gav brittiska Picture Post honom 1938 epitetet The Greatest War Photographer in the World. Hans motto löd: ”Är inte bilderna tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.”

Inför Normandieinvasionen är Capa stationerad på det amerikanska trupptransportfartyget Samuel Chase som i väntan på att operationen ska blåsas igång ligger för ankar utanför Weymouth på den engelska sydkusten. Ombord spelas det tärning, skrivs avskedsbrev och dras upp anfallsstrategier med hjälp av modeller av den franska kusten. Bland kategorierna planerare, brevskrivare och spelare, hör Robert Capa avgjort till den senare.

I sin memoarbok från kriget, Slightly Out of Focus (ungefär: ”Med viss oskärpa”), beskriver han hur han väljer vilken enhet ur första infanteridivisionens andra bataljon han ska följa när det blir allvar av: ”Krigsfotografen lägger sitt liv i potten. Han kan satsa på den eller den hästen, eller stoppa det tillbaka i fickan i sista stund. Jag är en spelare. Jag bestämde mig för att följa med kompani E i den första anfallsvågen.”

Klockan två på morgonen meddelas ur fartygets hög-talarsystem att det är dags. Capa får gasmask, flytväst och en spade. Han lämnar sin Rolleiflex ombord och stoppar ner sina två tyska Contax-kameror och film i en vattentät bag. Tidig frukost. Mässpojkar i vit uniform serverar korv, ägg och kaffe. Aptiten runt borden är måttlig.

Klockan fyra är det samling på däck för de tvåtusen soldaterna. Sjögången är kraftig och det är besvärligt att göra loss landstigningsfarkosterna som svänger och slår i sina kättingar. Väl i sjön blir Capa och de övriga genast blöta och många drabbas av sjösjuka.

På avstånd hörs ljudet av strid. Långsamt börjar det att ljusna. Några landstigningsbåtar som redan tömt sin last av soldater återvänder för påfyllning. Så stöter farkosten emot fransk botten och bogrampen fälls. Framför sig, genom rökdiset och bortom landstigningshinder av stål, ser de stranden, närmare bestämt den sektor av Omaha Beach som kallas ”Easy Red”. Capa fotograferar soldaterna när de lämnar farkosten jagade av visslande kulor. Båtsmannen som snabbt vill bort från den utsatta platsen ger honom en spark i baken.

”Vattnet var kallt och stranden låg hundra meter bort”, skriver Capa i Slightly Out of Focus. ”Kulorna rev hål i vattnet omkring mig, och jag satte av mot närmaste hinder. En soldat nådde fram samtidigt och för en stund delade vi skydd. Han tog bort vattenskyddet från sitt gevär och började skjuta mot land utan att sikta.” Med sitt karakteristiska nonchalant ironiska sätt berättade han senare för en vän: ”Det var väldigt otrevligt där, och eftersom jag inte hade något annat för mig, började jag fotografera”. En utbränd pansarvagn femtio meter närmare stranden blir nästa betäckning.

På vägen dit passerar han kroppar som guppar i vattnet. Fler bilder. Med kulor och granater vinande över sig rabblar han en mening från tiden i Spanien: ”Es una cosa muy seria. Es una cosa muy seria.” (”Detta är mycket allvarligt.”) I skydd av ett par soldater når han slutligen land och kastar sig platt mot sanden.

Strandens lutning erbjöd visst skydd från kulregnet och utan att våga resa sig tar Capa fram sin andra Contax och börjar fotografera ur grodperspektiv. ”Från luften måste Easy Red ha sett ut som en öppnad sardinburk. [...] Förgrunden av bilderna var fulla av våta stövlar och gröna ansikten. Ovanför stövlarna och ansiktena fylldes fotona av rök från granaterna; utslagna tanks och sjunkande landstigningsfarkoster bildade fond.” Efter en stund är filmen slut. Med våta, skakande händer försöker han byta film, men rullen förstörs innan den kommit på plats.

Sen får Robert Capa nog. En ny sorts rädsla skakar hela kroppen och förvrider ansiktet, berättar han . Med spaden försöker han gräva ner sig, men sten under sanden gör det omöjligt. Omkring honom ligger flera döda. Han ser en landstigningsbåt i närheten och reser sig upp och skyndar mot den. Han intalar sig att han bara ska torka sina händer...

Med kamerorna över huvudet i det höga vattnet kommer han fram och dras ombord. Så smäller det till och han täcks med fjädrar. Överbyggnaden har träffats av en granat och fjädrarna kommer från dunjackor. Flera besättningsmän har sprängts i bitar. Trots svåra skador på båten lyckas den komma iväg ut till havs. Capa går ner i maskinrummet och sätter ny film i kamerorna. Under återfärden till moderskeppet tar han bilder av soldater som får blodtransfusioner på däck. Ombord på Samuel Chase igen, sex timmar sedan han lämnat fartyget, är de sista soldaterna på väg mot den franska kusten. Capa följer inte med. Han kollapsar helt utmattad.

John G Morris var under kriget ansvarig bildredaktör på Lifes Londonkontor. Han minns den ödesdigra tisdagsmorgonen den 6 juni 1944 som grå och kall. Kring halv nio kommer den korta nyhetsbulletin från BBC som alla väntat på: ”Under general Eisenhowers befäl har allierade marinstridskrafter understödda av starkt allierat flyg inlett landsättningen av allierade arméer vid norra Frankrikes kust nu på morgonen.”

På kvällen, efter en dag av oviss väntan, återvänder fotografen Bert Brandt från Acme Newspictures med de första bilderna. Det är fotografier tagna på avstånd av en odramatisk landstigning. Inte tillräckligt spännande för redaktionerna.

Tisdag blir onsdag. Mer foton anländer till London, men inget av särdeles intresse för de krävande tidningsmakarna. Kring halv sju på kvällen ringer någon och meddelar att Robert Capas bilder är på väg. Vid nio kommer de. En handskriven lapp talar om på vilka filmer det finns ”action”, att uppdraget varit mycket krävande, och att Capa anlänt till England med en sjuktransport, men återvänt till Normandie med en gång.

Enligt vad John Morris kommer ihåg lämnas nu filmerna till en laboratorieassistent vid namn Dennis Banks för framkallning. Andra källor hänvisar till den då endast femtonårige Larry Burrows, sedermera själv berömd krigsfotograf i Vietnam. Hur som helst. Det är mycket bråttom. Bilderna måste bli klara, och skickas iväg för att granskas av censuren. Därefter ska materialet hinna med ett postflyg till USA innan Lifes deadline för nästa nummer löper ut.

När bilderna framkallats står det klart att de är enastående. Från labbet kommer lyriska omdömen. Men en stund senare kommer Banks springande och snyftar till Morris: ”De är förstörda! Förstörda! Capas filmer är förstörda!” Det som inte får hända har skett. De helt unika bilderna av den första amerikanska anfallsvågens landstigning vid Omaha Beach, tillkomna under extrem livsfara, tycks vara borta. Allt är förgäves.

I ivern att få fram färdiga bilder snabbt hade torkprocessen skyndats på. Luckorna till skåpet där filmerna skulle torkas stängdes. Det blev för varmt och emulsionen smälte.

Under själva landstigningen tog Capa två filmrullar med sina småbildskameror – 72 bilder. Vanmäktig håller Morris upp filmerna mot ljuset. Den första rullen är totalförstörd. Men på den andra finns faktiskt elva filmrutor som det går att se något i. Bilderna som klarade sig var grumliga och suddiga.

Ett par dagar senare, när Capa får vetskap om vad som hänt i fotolabbet blir han djupt besviken och säger att de bilder som klarat sig inte var någonting jämfört med de som förstörts. När bilderna publiceras i Life 19 juni förklarar bildtexten att det är på grund av att fotografens händer skakat så våldsamt som bilderna är ”slightly out of focus”.

För eftervärlden har dessa fotografier mer än några andra kommit att symbolisera D-dagen. Måhända innebär suddigheten att känslan av autenticitet och fara förhöjs.

Efter landstigningsäventyret följde Robert Capa de amerikanska trupperna på fälttåget mot Paris. I Saint-Lô slog han följe med vännen Ernest Hemingway (författaren verkade som krigskorrespondent) och upplevde en hel del dramatik i hans sällskap. När Paris befriades den 25 augusti 1944 tog sig Capa in i staden som en av de första utländska journalisterna. Som ung hade han levt och verkat i Paris och det var här han började kalla sig Robert Capa. (Ursprungligen hette han Endre Friedmann. Regissören Frank Capra lär ha inspirerat till efternamnet, skådespelaren Robert Taylor till förnamnet.) Han berättade senare att sökaren på hans kamera blev våt av tårar när han fotograferade de segerrusiga massorna längs general de Gaulles segertåg från Triumfbågen till Nôtre Dame.

Med sina närgångna bilder av krig satte Robert Capa en ny standard för krigsfotografiet. För en utomstående betraktare ter sig hans närbevakning av strider vansinnig, närmast suicidal. I belgiska Bastogne var han i krigets slutskede med om en pansarstrid. Ett befäl lär ha fällt följande kommentar: ”Han tycktes rusa runt bland stridsvagnarna som en malplacerad och ynklig liten cirkusdirektör mitt i en hjord av trumpetande elefanter.”

Är krigsfotografi som företeelse överhuvudtaget försvarbart? Är fotograferna inte bara ett gäng simpla profitörer som med patologisk längtan efter spänning slår mynt av andra människors elände? Svaret är att det är de kanske delvis, men de flesta har också goda intentioner: att genom sina bilder visa upp krigets konsekvenser och därmed, förhoppningsvis, på sikt motverka det. ”Sakta men säkert”, erkände Capa 1938 under kriget mellan Japan och Kina, ”börjar jag känna mig som en hyena. Även om man vet vad ens arbete är värt, så tar det på nerverna. Och alla misstänker att man är en spion eller att man vill tjäna pengar på andras bekostnad.” Men det går inte att blunda för det faktum att det fanns och finns ett tävlingsmoment; först och bäst tjänar mest och får flest nya uppdrag. En annan högst mänsklig drivfjäder är prestige och berömmelse (vilket Capa åtnjöt i stora doser).

Helt klart avskydde Robert Capa krig och vad det gör med människor. Han led själv en tragisk förlust när hans fästmö, den tyska fotografen Gerda Taro (egentligen Pohorylles), omkom under en pansarvagn i Spanien 1937. Kanske låg detta bittra minne bakom att han tillsynes vårdslöst satte sitt eget liv på spel för de bästa bilderna.

Krigsfotografier är bilder som gör oss illa berörda. Ändå tittar vi efter en gång till. Bilderna fascinerar. Vi förundras över den mänskliga ondskan, över vanvettet – att det är möjligt. Känslorna som väcks är starka. De lär oss något om vad det innebär att leva och att dö; att vara människa.

Många kanske inte känner till att Capa även tog bilder vid sidan om krigsskådeplatserna – med framgång. Framförallt var han en människoskildrare med stor medkänsla för individen på andra sidan linsen. Den amerikanske författaren John Hersey sammanfattade vid något tillfälle Capas talang som en blandning av humanism, mod, smak, ett romantiskt sinne, distans till teknikaliteter, instinkt för det passande – och förmågan att kunna koppla av.

Men det var som krigsfotograf Robert Capa vann världsrykte och det var som sådan han skulle dö. Det sista uppdraget (för Life) förde honom 1954 till det som skulle bli Vietnamkriget. Den 25 maj följde han med en fransk armékolonn in i Röda flodens delta, vid Thai Bihn nära Hanoi. Upptagen med att fotografera några soldater i ett risfält trampade han på en mina. Han blev 40 år gammal.

Jacob Wiberg ingår i redaktionen för Populär Historia.

Att läsa Robert Capa – a Biography (1985) av Richard Whelan. Slightly out of Focus (1947, reviderad upplaga 1999) av Robert Capa. The Camera at War – War Photography from 1848 to the Present Day (1986) av Jorge Lewinski. War and Photography – a Cultural History (1997) av Caroline Brothers. Robert Capa – The definitive Collection (2001). The Eye of War (2003).

CAPA I KORTHET

1913

Föds den 22 oktober som Endre Friedmann i Budapest.

1931

Anklagas för vänstersympatier och tvingas lämna Ungern. Reser till Berlin för att studera till journalist.

1932

Tar jobb som mörkrumsassistent hos fotograf i Berlin.

Får sitt första fotouppdrag: Trotskij i Köpenhamn.

1933

Flyr till Paris när Hitler kommer till makten.

1936–39

Börjar sälja sina bilder under det antagna namnet Robert Capa. Bevakar spanska inbördeskriget. Tar världens kanske mest berömda krigsfotografi, »En regeringssoldats död» (mer om detta i Populär Historia nr 4/01). Dokumenterar den japanska invasionen i Kina 1938.

1939–40

Arbetar för tidningen Life i USA och Mexiko.

1941–42

Arbetar i England under blitzen.

1943

Bevakar kriget i Nordafrika, befrielsen av Sicilien och de allierade styrkornas avancemang genom Italien.

1944

Deltar i landstigningen i Normandie. Följer de allierade soldaterna till Paris. Bevakar striderna i Belgien.

1945

Fotograferar i Tyskland under krigets slutskede. Inleder en kärleksaffär med Ingrid Bergman.

1946

Blir amerikansk medborgare.

1947

Grundar bildbyrån Magnum tillsammans med kollegorna Henri Cartier-Bresson, David Seymour, George Rodger och William Vandivert. Reser till Sovjetunionen med John Steinbeck.

1948

Bevakar Israels bildande och det efterföljande kriget.

1954

Dör den 25 maj i Vietnam när han trampar på en mina.

Publicerad i Populär Historia 5/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också