Fotografiet: Lucknow, 1858

På innergården till palatset Secundra Bagh i Lucknow, delstatshuvudstad i indiska Uttar Pradesh, ligger resterna av 2 000 massakrerade rebeller. De fick sätta livet till i obarmhärtiga strider mot brittiska trupper i november 1857. När den italienskfödde fotografen Felice Beato (1830–1906) nästan ett halvår senare, i mars 1858, anländer till platsen, har britterna just återtagit den av upprorsmakarna belägrade staden.

16 november 2006 av Jacob Wiberg

Händelserna 1857–58 har gått till historien som sepoyupproret (de indiska soldater som ingick i den brittiska kolonialarmén kallades sepoyer). Orsakerna till resningen var flera men kan sammanfattas som ett jäsande indiskt missnöje med den brittiska överhögheten i allmänhet, och akut ilska hos sepoyerna i synnerhet. Deras villkor var dåliga, bland annat fick de inte lov att bli officerare. Gnistan tändes i garnisonsstaden Meerut i maj 1857. Upproret eskalerade till ett blodigt kolonialkrig i norra Indien där båda sidor begick svåra övergrepp. I juli 1858 var upproret helt kväst.

Felice Beato var en av de tidigaste krigsfotograferna och verkade redan under Krimkriget, senare i andra opiumkriget i Kina. Hans foton från sepoyupproret lär vara de första som avbildar döda människor. Dock finns det frågetecken kring Lucknow-fotot.

Ända sedan de första fotograferna kom till krigszoner och fram till dagens strida bildflod från diverse konflikthärdar har genren kantats av tveksamheter. Propaganda­värdet av krigsbilder är betydande och i en del fall har fotografer och redaktörer – mer eller mindre medvetet – arrangerat, retuscherat, manipulerat och på andra vis förvanskat motiven, med varierande syften för ögonen.

Det är dock viktigt att ha i minnet att ett fotografi aldrig kan betraktas som fullständigt sant, rent eller objektivt; varje bild är upphovsmannens subjektiva tolkning av ”verkligheten” genom hans eller hennes filter. Den egna utgångspunkten och intentionen, liksom val av komposition, skärpedjup, exponeringstid, utrustning och så vidare, styr vad och hur något avbildas.

Joe Rosenthals bild av flaggresningen på Iwo Jima i slutet av andra världskriget är ett berömt exempel. Den visar en andra, iscensatt flaggresning, den ursprungliga ceremonin (som fotograferades av en sergeant Lowery) avbröts av ett japanskt anfall. En annan känd flaggresning skildrades av Yevgeni Khaldei på taket till Berlins riksdagshus 1945. Dock var det fotografen själv som av bordsdukar lät sy upp flaggan. Dessutom har bilden retuscherats i efterhand; den sovjetiske soldaten med flaggstången hade flera armbandsklockor på sig (tecken på stöld). På många kopior av bilden syns dock bara ett ur. Även Robert Capas klassiker från spanska inbördeskriget av en skjuten lojalistsoldat betraktas av vissa som arrangerad med övande soldater (se PH 4/00). Och nyligen uppdagades det att extra rök lagts in i ett pressfoto från Libanon.

Mycket tyder på att också Felice Beato försökte ”bättra på” histo­rien. Han ska ha låtit gräva upp tidigare begravna upprorsmän och återarrangerat kvarlevorna efter eget tycke för att öka fotografiets dramatiska effekt.

Publicerad i Populär Historia 11/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också