Fotografiet: Danang, 1965
Andrepilot James Magels liv ebbar snabbt ut i sydvietnamesiskt luftrum. James C Farley, befälhavare på helikoptern Yankee Papa 13, skriker ut sin vanmakt över att inget kan göras för den skottskadade kamraten vid hans fötter. Den 31 mars 1965 är en helt vanlig dag under Vietnamkriget – fylld av död.
Amerikanska marinkårens 163. helikopterdivision, stationerad i Danang, var tilldelad uppdraget att transportera en sydvietnamesisk infanteribataljon till ett isolerat område, som enligt underrättelser hölls av Vietcong, den kommunistiska gerilla som bekämpade det USA-stödda Sydvietnam.
Uppgifterna visar sig stämma och helikoptrarna möter våldsam eldgivning när de ska landa. En av dem, Papa 3, träffas och nödlandar. Farley och hans mannar går ned bredvid systerhelikoptern och lyckas få med sig två ur besättningen, båda sårade. Hela dramat, liksom för- och efterspel, förevigas av den brittiske fotojournalisten Larry Burrows.
Burrows hade verkat i Vietnam i tre år när tidskriften Life ville att han skulle spegla det växande amerikanska engagemanget i kriget. Han valde att på klassiskt vis skildra det stora genom det lilla, och med kamerorna runt halsen punktmarkerade han Farley under en dag. Reportaget One Ride with
Yankee Papa 13 är bland de främsta i sin genre. Slutbilden (nedan) visar hur Farley bryter samman när han återvänt till basen.
Ur ett presshistoriskt perspektiv var Vietnamkriget olikt alla andra konflikter dittills på flera sätt. Reportrar och fotografer gavs stor frihet att bevaka striderna och det förekom ingen censur. Eftersom USA (den största mediemarknaden) var så involverat blev bevakningen massiv. Det enorma bildflödet i tidningar och TV skapade också en trend bland många fotografer att ta allt våldsammare bilder. För att nå igenom bruset måste publiken chockas, resonerade man.
Det fanns dock journalister som försökte upprätthålla ett mått av humanism i sitt jobb, mitt i all död och smärta. Burrows hörde avgjort till dem. Bland många av sina kollegor i Saigon rankades han som den främste krigsfotografen. Ett proffs i varje avseende. Han tog alltid dubbelrum på hotellet; på extrasängen lade han ut sina kameror och linser för daglig vård. Han ordnade access till frontavsnitt dit andra hade svårt att få tillträde och backade inte även när riskerna var stora.
Burrows började sin bana som labbtekniker i London under andra världskriget och specialiserade sig senare på fotografering av konst och arkitektur. Antagligen lade han här grunden till sin känsla för komposition och balans i bilderna. Förutom för de starka fotografierna var Burrows känd för sitt totala engagemang. En gång bad han att få bli fastspänd vid en flygplansvinge inför ett stridsuppdrag...
Själv avskydde Burrows epitetet ”krigsfotograf”. Han ägnade under sina år i fält mycket tid åt självreflexion. Två år efter Papa 13-storyn skrev han i Life om hur det var att arbeta med kriget som arbetsplats:
”Det är inte lätt att fotografera en soldat som dör i armarna på en landsman [...] Utnyttjade jag bara andras lidande och sorg? Jag kom fram till att det jag gjorde skulle träffa i hjärtat på dem hemmavid som var likgiltiga inför kriget. Jag kände att detta gav mig rätt att agera som jag gjorde.”
Efter en tid mottog Burrows ett brev från den döde andrepiloten James Magels mamma. Hon beskrev hur hon blev förtvivlad av att se bilden av sin döende son på ett tidningsomslag bara någon dag efter begravningen, och hur hon undrat hur någon kallblodigt kunde fotografera något sådant. Men när hon nu fått ta del av Burrows tankar och funderingar blev det en lättnad för henne. Han skrev tillbaka och beklagade det som hänt och berättade att hans egen familj under de senaste fem åren måst leva med ständig oro att en dag få läsa ett liknande reportage om honom.
Och så blev det tyvärr. Larry Burrows och hans kollega Henri Huet omkom när den helikopter de färdades i sköts ned över Laos den 10 februari 1971.
Publicerad i Populär Historia 9/2006
