Lee Miller – fotomodell och krigsfotograf

Detta var på 1920-talet. Hon lär ha ”upptäckts” som 19-åring av tidningskungen Condé Montrose Nast när han räddade henne från att bli överkörd när hon skulle korsa en trafikerad gata på Manhattan. Nast var mannen bakom bland annat modemagasinen Vanity Fair och Vogue.

Dock lockades Lee Miller mer av att agera bakom än framför kameran, och 1929 begav hon sig till Europa för konststudier. I Paris träffade hon den amerikanske fotografen och konstnären Man Ray (Emmanuel Rudnitzky, 1890–1976) och blev hans fotoassistent, modell och älskarinna.

Paret gjorde modejobb och experimenterade med diverse fototekniker. Båda var dessutom involverade i den surrealistiska konströrelsen. Lee Miller utvecklade snabbt sina fotografiska färdigheter och öppnade sin egen foto­studio på Rue Victor Considrante.

Efter ett par år lämnade hon Paris och Man Ray för att etablera sig som porträttfotograf i New York. Men kärleken och äventyret gjorde att vistelsen där blev kort. 1934 gifte hon sig med en egyptisk affärsman och följde med honom till Kairo.

Men snart drog hon återigen vidare, återvände så småningom till Paris och mötte där den brittiske målaren och kritikern Roland Penrose (1900–80) som senare blev hennes make.

I början av andra världskriget fotograferade Miller för brittiska Vogue magazine, bland annat under blitzen i London. 1942 fick hon ackreditering hos US Army som officiell krigskorrespondent, och var en av ytterst få kvinnliga fotografer som rapporerade från stridszoner – bland annat belägringen av Saint-Malo i augusti 1944.

Därefter följde hon de amerikans­ka styrkorna på deras vidare öden fram till krigsslutet, inklusive befrielsen av Dachau och Buchenwald, liksom det allierade intåget i Paris. Fotot här intill, av modeller som vilar mellan ett par modevisningar för höstkollektionen, togs i oktober, någon månad efter att de ockuperande tyska styrkorna jagats på flykten från den franska huvudstaden.

Lee Millers bilder och artiklar från kriget vittnar om stor medkänsla med dess offer och verkliga hjältar; vanliga sol­dater, flyktingar, sårade, sjukvårdspersonal, civila. Höga officerare och krigets tekniska aspekter var hon mindre intresserad av. Och hela tiden hade hon sin intuitiva blick för mode och stil påkopplad – hon jobbade ju åt Vouge:

”Överallt på gatorna sågs dessa fantastiska flickor, cyklande, klättrande upp i stridsvagnstorn. Deras uppenbarelse var besynnerlig och fascinerade mej, efter min tid i det formella och stela England. Svävande kjolar, smala midjor. De var topptunga med sina uppbyggda pompadourfrisyrer och svängande flätor där de gick i sina klumpiga kilklackade skor.”