Moskva, 1931

»Sovjetunionen är världens mest intressanta land just nu och ryssarna älskar fotografer!» Chefen för nyhetsbyrån UPI, Karl Bickel, uppmuntrade fotojourna

28 juli 2003 av Jacob Wiberg

»Sovjetunionen är världens mest intressanta land just nu och ryssarna älskar fotografer!» Chefen för nyhetsbyrån UPI, Karl Bickel, uppmuntrade fotojournalisten Margaret Bourke-White att besöka det för utländsk press svårtillgängliga Sovjet.

I väst var nyfikenheten stor för vad som pågick i det stora landet i öster. Medan USA befann sig i svår ekonomisk kris – djupdykningen kom med börskraschen 1929 – hade Stalin lanserat femårsplanen, ett socio-ekonomiskt experiment som skulle förvandla jordbrukssamhället till industrination.

Margaret Bourke-White (1904–71) är en av de klassiska exponenterna för en gyllene fotojournalistisk era. Hon var bland de första fast anställda fotograferna på bildtidningen Life och tog bilden av Fort Peck-dammen som pryder omslaget på premiärutgåvan 1936. Sin framgångsrika karriär inledde hon med att fotografera amerikansk industri. Hon drogs till och lyckades på film fånga stålverkens råa estetik: rinnande metall, bländande gnistregn och giftiga rökmoln. Från gungande traverser jagade hon de bästa vinklarna – ibland så närgånget att lacken reste sig från kameran.

Med viss möda lyckades hon ta sig in i Sovjetunionen sommaren 1930. Väl i Moskva fann Bourke-White att UPI-chefen haft rätt. ”Ryssarna är i grunden ett konstnärligt folk. De betraktar konstnären som en viktig faktor i femårsplanen och ser fotografen som maskinålderns konstnär. [...] Jag hade kommit till ett land där en industrifotograf har rang och värdighet av konstnär och profet”, skriver hon i sin bok Eyes on Russia (1931).

Det blev en lång rundresa till diverse fabriker och stålverk som resulterade i, förutom boken, 800 fotografier. Bilderna rönte stor uppmärksamhet vid hemkomsten till USA.

Under sin andra sovjetresa tog Bourke-White fotot här intill; barn på ett daghem vid en bilfabrik i Moskva. New York Times hade gett henne i uppdrag att skildra sovjetiskt vardagsliv – denna gång aspekter som låg vid sidan av den tunga industrin. Just de ryska daghemmen fann hon särskilt intressanta. Barnpassningsinstitutionen var en förutsättning för kvinnornas arbete i fabrikerna, ”ljusa soliga ställen” där barnen blev väl omhändertagna. Bourke-White poängterar daghemmens funktion som undervisningsanstalter – både för barn och mödrar. Ett pedagogiskt grepp som hon fann extra fyndigt hade med renlighet att göra. Om en mor lämnade ett smutsigt barn till daghemmet klädde personalen av det utanför dörren, tog in det och tog på rena kläder. När mamman dök upp efter arbetsdagen för att hämta sin telning upprepades klädproceduren, fast i omvänd ordning.

Publicerad i Populär Historia 5/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också