Dwight D Eisenhower – dagen före D-dagen

– Vad heter ni, löjtnant?

– Strobel, sir! Från Michigan.

– Ah, Michigan. Fina trakter, bra fiske! Har varit där flera gånger.

Överbefälhavaren för de allierade styrkorna i Europa, Dwight D Eisenhower, besöker de amerikanska fallskärmstrupperna vid Greenham Commons flygbas i Newbury, Berkshire, sju mil väster om London. Klockan är 20.30 den 5 juni 1944, dagen före D-dagen.

Timmarna kring midnatt ska drygt 20 000 luftburna soldater (cirka 13 400 amerikanska och 7 000 brittiska/kanadensiska) lyfta med över 1 200 plan från olika baser i södra England för att i fallskärm och glidflygplan släppas ned bakom fiendens linjer och röja väg för de sjöburna styrkornas gryningsanfall mot Normandies kust.

Löjtnant Wallace C Strobel tillhörde kompani E, 502:a fallskärmsregementet, 101:a luftburna divisionen. Han var jumpmaster (hoppledare) i plan nummer 23, därav skylten kring nacken. På uniformsärmen syns divisionstecknet för 101. Airborne – örnen, ”the Screaming Eagle”. Den 5 juni fyllde han 22 år.

I sina minnesanteckningar berättar Strobel hur han och kamraterna gjorde de sista förberedelserna. Vapen, fallskärmar och övrig utrustning kontrollerades. Ansikten och händer smordes in med sotad kork och choklad för att inte skina i månskenet. Plötsligt hördes oväsen i den tillfälliga tältstaden – Eisenhower var på besök.

När generalen med stab och en svans av fotografer kom gående längs tältgatan stannade han till framför just honom, Strobel.

– Är ni nu väl förberedda och redo?, undrade Eisenhower.

– Yes, sir!, svarade Strobel, det borde inte vara några problem.

Flera dog under D-dagen

Men det skulle snart visa sig att luftlandsättningen blev allt annat än problemfri. Bara några timmar efter att bilden tagits skulle flera av soldaterna på fotot vara döda eller sårade.

Många av piloterna som flög över Engelska kanalen den natten var inte beredda på tyskarnas kraftiga luftvärnseld. På grund av undanmanövrer, mörker och radiotystnad kom många plan helt fel eller kolliderade. Fallskärmssoldaterna spreds över stora områden – en del hamnade till och med i havet – långt från de tänkta målen.

För de enskilda soldaterna var tvåtimmarsflygningen till Normandie ingen behaglig resa. Många blev flygsjuka, och de trånga och bullriga flygkabinerna stank snart av spyor. När den röda lampan tändes ställde sig alla upp och krokade fast utlösningslinan i vajern i taket. När det blev grönt hoppade de ut i den av krevader och spårljus upplysta natten. Ofta höll piloterna för hög fart, så att utrustning slets loss från soldaterna av vinddraget. Och i många fall flög de för lågt, så att fallskärmarna inte hann vecklas ut. De som lyckades nå marken vid liv var omringade av fiender...

Trots allt som gick fel och tusentals förluster i skadade och döda gjorde de luftburna soldaterna bra ifrån sig. Styrkorna säkrade områden bakom landstigningsstränderna Utah och Sword, slog ut tyska ställningar, sprängde broar – och skapade allmän förvirring hos fienden. Efter D-dagen, ända fram till krigsslutet, bidrog allierade luftburna styrkor till Nazitysklands fall.

Publicerad i Populär Historia 9/2009