Paris befrias, 1944

Hysterisk glädje och hundratusentals människor fyllde Paris gator och torg när staden befriades den 25 augusti 1944. Efter fyra år av tysk ockupation kunde alla upp­­dämda känslor släppas lösa. De allierade soldaterna, med ansiktena kletiga av ersatz-läppstift, plöjde långsamt fram genom ett tacksamt och jublande folkhav. Merci, merci, merci! Vive la France, vive l’Amerique!

18 mars 2008 av Jacob Wiberg

Den 23-årige armélöjtnanten John C Ausland beskrev stämningen i ett brev hem till USA: ”Kvinnor, män och barn kramade om oss och insisterade på att kyssa oss på bägge kinder. Mödrar höll fram sina barn så vi kunde kyssa dem. Och vi formligen dränktes av frukt, vin och blommor, tills våra fordon liknade rullande trädgårdar!”

Den härdade krigsfotografen Robert Capa deltog rörd i firandet samtidigt som han förevigade det. Efter att ha tagit sina klassiska landstigningsbilder under D-dagen 6 juni (PH 5/04) följde han de allierade mot Paris. Han fick lift med en stridsvagn ur general Philippe Leclercs pansardivision, och var en av de första korrespondenterna att nå huvudstaden. ”De tusentals ansiktena i min kamerasökare blev allt suddigare – den där sökaren var väldigt, väldigt våt”, skriver Capa i sin själv­biografi. Fotot här intill av den franske soldaten och sjuksköterskan på Champs-Élysées tog han den 26 augusti, då Charles de Gaulle ledde ett segertåg längs den stora paradgatan.

Men att befrielsen av Paris avlöpte som den gjorde var ingen självklarhet. De allierade, med USA i spetsen, planerade ursprungligen att kringgå Paris på sin väg mot Berlin. Rent militärstrategiskt var det inte bråttom att återta den franska huvudstaden. Tyskarna där var få och utgjorde inget direkt hot. Men för de Gaulle var ett fritt Paris av enormt symbolvärde, och han krävde att allierade styrkor skulle dirigeras dit. ”Det verkar som om vi är tvungna att marschera in i Paris”, suckade överbefälhavaren Dwight D Eisen­hower den 22 augusti. Och för att visa sin goda vilja lät han franska förband ta täten.

Att det var en hyfsat oskadd metropol som de allierade kunde återta kan den tyske kommendanten, Dietrich von Choltitz, tackas för. Den 23 augusti mottog han från Hitler följande order: ”Broarna över Seine bör förberedas för sprängning.

Paris får absolut inte, eller enbart som ruinfält, falla i fiendens händer.” Men von Choltitz insåg att läget var omöjligt, struntade i Führern, och gav upp. Han ville inte gå till historien som mannen som gjorde damm och aska av den vackra staden.

Tyvärr har befrielsen en dyster baksida. Många kapitulerande tyska soldater avrättades utan pardon av motståndsmän och förbittrade civilister. Och vreden vändes även mot de egna. Många som samarbetat med tyskarna, eller påstods ha varit vänligt inställda till dem, trakasserades, spärrades in eller ställdes upp mot en vägg och sköts. Särskilt motbjudande är behandlingen av alla de kvinnor som anklagades för ”horisontal kollaboration” med tyska soldater. Med rakade huvuden drevs de bort i gatlopp med sina ”tyskebarn” i famnen.

Publicerad i Populär Historia 8/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också