US Airborne – bakom fiendens linjer

Stand up! Hook on!” Hoppmästarens kommandon skar genom C-47:ans monotona brummande och verkade som ett piskrapp på de av trötthet – men mest av spänning – dåsande fallskärmssoldaterna. En lång nattflygning från södra England över det neutrala Spanien hade fört dem till målet: Franska Algeriet.

Efter timmar av overksamhet var det med lättnad som de unga männen plötsligt vaknade från sin halvslummer, reste sig klumpiga av all utrustning och klickade fast skärmarnas utdragsremmar i planets takvajer. Samtidigt gnagde oron. Hoppet innebar ju risker, men hur skulle mottagandet från de franska styrkorna bli?

”Check equipment!” Aktiviteterna i den trånga flygkroppen var nu febrila. I det svaga gryningsljuset kunde de med lämpliga fönsterplatser ana Medelhavets vågor och en mörk strimma därbortom: Afrika! Klartecken anmäldes framåt. Rött ljus: nu var sanningens ögonblick nära. ”Stand in the door!” Officeren i täten för sitt hopplag kände fartvinden genom den öppna dörren slita i ansiktet. Inte alltför långt därnedanför kunde han se slingrande småvägar och ett gytter av husruckel i ett brunt ökenlandskap med Atlasbergen i fjärran.

”Ready?” Det entusiastiska svaret på chefens fråga dränkte motordånet. Grönt ljus: ”GO!” Paradoxalt nog för den oinvigde hade språnget ut i det okända en förlösande effekt på spänningen.

Landningen skedde långt från det avsedda målet. Dåligt väder och navigeringsovana piloter gjorde att flera av de knappt 40 plan som transporterade styrkan, en fallskärmsbataljon, aldrig kom fram till primärmålet Orans flygplats. Huvuddelen landade i en saltöken invid denna och bara ett fåtal plan nådde i närheten av ett annat flygfält som skulle tas inom ramen för operation Torch – den allierade invasionen av Nordafrika.

Premiär för luftlandsättningsförband

Ungefär så här gick det till vid den första insatsen av amerikanska luftlandsättningsförband i krig. Företaget blev därmed närmast ett operativt och taktiskt fiasko, men den 8 november 1942 var dock premiärföreställningen avklarad inför en mestadels positiv fransk publik.

Insatsen i Nordafrika kom att innebära krigets längsta flygtransport av luftburna trupper. Resan dit hade emellertid varit mycket längre än den rent fysiska.

Ljumt intresse för fallskärmsförband

Det första hoppet med fallskärm från ett flygplan gjordes i USA redan 1911. Militärens intresse för fallskärmar var dock ljumt. Ett amerikanskt förslag 1918 om att fallskärmsfälla soldater bakom tyskarnas front förblev en vild utopi. En av idékläckarna, dåvarande majoren Lewis Brereton, skulle dock vid nästa världskrig komma att bli högste chef för de allierades luftburna styrkor.

Vissa försök med fallskärmstrupp gjordes i USA under mellankrigstiden, men ingen satsning på luftburen förmåga skedde. Senfärdigheten hade flera orsaker. Beträffande den principiella nyttan av vertikal omfattning på stridsfältet rådde enighet bland beslutsfattarna. Däremot tvivlade skeptikerna på kostnadseffektiviteten hos de enheter som behövde skapas och bedömde att dessa endast torde få marginell betydelse i ett kommande krig.

De skulle dessutom komma att stjäla högkvalitativa personella resurser från den gängse förbandsproduktionen. Istället borde dessa soldater utnyttjas som lägre befäl i de vanliga förbanden och därmed höja deras stridsvärde. En källa till meningsskiljaktigheter var frågan om de eventuella förbanden skulle ingå i arméns mark- eller flygstyrkor.

Tyska insatser ökade intresset i USA

I april 1940 beslöts till slut att en testpluton skulle sättas upp under markstyrkornas ledning. Bara några dygn senare dalade tyska fallskärmsjägare ner över Danmark och Norge.

Nazitysklands anfall västerut månaden därpå med luftlandsättningsförband som spjutspets ökade intresset rejält för luftburen förmåga i USA. I slutet av juni gavs chefen för Infantry School i Fort Benning, Georgia, uppdraget att skyndsamt skapa testplutonen. Redan den 16 augusti gjordes det första officiella hoppet av en amerikansk fallskärmsenhet. Den praktiska utbildningen bedrevs parallellt med studier gällande doktrin, taktik, organisation och materiel. I maj 1941 utgavs riktlinjer för användandet av då fiktiva luftburna förband. Samma månad visade tyskarna på Kreta hur man kunde göra i praktiken!

Fallskärmstrupperna ständigt hot

Att Kretaoperationen blev en tysk pyrrhusseger och kom att innebära slutet för större tyska luftburna företag var okänt för omvärlden. Istället hade potentialen hos denna nya form av krigföring påvisats. En försiktigare användning för amerikanskt vidkommande föreslogs.

Huvuduppgifterna för en luftburen trupp borde vara att snabbt, på djupet av fiendens område och i samverkan med egna markförband kunna ta terräng viktig för dessas framryckning (till exempel broar) eller styrketillväxt (som flygfält) samt att attackera fiendens bakre enheter och kommunikationslinjer. Förbanden skulle också genom sin blotta existens utgöra ett ständigt hot över fiendens hela yta och därmed binda skyddsresurser som annars kunde utnyttjas på annat håll. Detta var en förväntad bonus som även i verkligheten visade sig få avsevärd effekt.

Glidflygplan eller fallskärm?

Såväl fallskärm som glid- och transportflygplan skulle kunna utnyttjas. Begränsningarna och nackdelarna med främst fallskärmsförband var dock omfattande: rörligheten i luften var ju mycket god, men utan fordon på marken desto sämre. Skyddet, särskilt under den känsliga landsättningsfasen, var likaledes dåligt. Utan tillgång till tunga vapen var förbandens eldkraft beroende av samverkan med flyg eller andra förbands artilleri.

Tiden för återsamling motverkade en direkt stridseffekt. Vidare var sårbarheten stor inte bara på marken utan också i luften, stora flygresurser krävdes för transport och skydd, landsättningarna ställde krav på terräng och väder, förbandens uthållighet var begränsad och slutligen behövdes särskild personal, materiel och utbildning, vilket naturligtvis var tids- och kostnadsdrivande.

Med användning av glidflygplan skulle ”vanlig” trupp kunna användas och mer last medföras. Allt skulle dessutom hamna på samma ställe. Däremot ökade kraven på landningsområdena och glidflygplan var dyra. De bedömdes emellertid vara återanvändbara – vilket visade sig vara felaktigt.

Åtta fallskärmsinfanteriregementen

Under hösten 1941 fattades beslut om att skapa regementsförband. I operativa anvisningar angavs hur dessa exklusiva resurser skulle utnyttjas. Särskilt viktigt var behovet av överraskning, kraftsamling och korta insatstider. Vid krigsutbrottet i december fanns bara några få nödtorftigt operativa bataljonsenheter. Nu var tärningen dock kastad och under våren 1942 skapades fyra fallskärmsinfanteriregementen följda av ytterligare fyra under sommaren.

Tyskarnas och nu även britternas struktur på sina luftburna enheter talade emellertid för en allsidigt sammansatt divisionsorganisation. De taktiska och ekonomiska bedömningar som tidigare gjorts ledde till att en division skulle innehålla ett fallskärmsburet (PIR) och två glidflygplansburna infanteriregementen (GIR).

För att snabbt skapa dessa GIR och upprätta två luftlandsättningsdivisioner (Airborne division) beslöts att utnyttja och dela 82. infanteridivisionen, som nyligen aktiverats. När de 16 000 soldaterna informerades om att de nu skulle ta sig med planerad kraschlandning till stridsfältet rymde 4 500! Integreringen med de frivilliga och kaxiga fallskärmsenheterna krävde åtskilligt ledarskap.

All American och Screaming Eagle

Den 15 augusti 1942 föddes dock två senare legendariska förband: 82. luftburna divisionen ”All American” och 101. luftburna divisionen ”Screaming Eagle”, med stationering i Fort Bragg i North Carolina, respektive Fort Benning i Georgia. Divisionerna innehöll i princip samma funktioner som en infanteridivision, men var såväl personellt som vapenmässigt avsevärt svagare.

Brevduvor i reserv

Av divisionens 8 400 man kunde bara en tredjedel (ett PIR, en artilleribataljon och ett ingenjörskompani) fallskärmsfällas. Eldkraften skapades av 7,5 cm haubits på divisionsnivå och lätta granatkastare på bataljons- och kompaninivå. För närbekämpning av pansar fanns främst bazookas. Fordonen var få: några Willisjeepar och specialskotrar. Som kuriosa kan nämnas att brevduvor användes som reservsambandsmedel.

För den övriga divisionens luftfärd var transportplanet Douglas C-47 Skytrain (en variant av det civila DC-3) och glidflygplanet Waco centrala. Förutom jakteskort krävde fällning av en fallskärmsbataljon 36 stycken C-47 medan landning av en glidflygsbataljon krävde 59 Wacos plus lika många bogserande plan. Det var således en avsevärd flygplansflotta som behövde hanteras vid insats av större förband.

Frivilliga i fallskärmsförbanden

Tjänsten vid fallskärmsförbanden var frivillig. Förutom redan grundutbildade soldater anmälde sig många unga män direkt till fallskärmstjänst. Förbandens elitstatus utövade en särskild lockelse. Elitstämpeln skapades av det spektakulära konceptet för transport till stridsfältet och den förhållandevis lilla numerären samt förstärktes av särskiljande symboler som förbands- och utbildningstecken. Frivilligheten, hård gallring och krävande utbildning skapade en positiv självbild och utmärkt förbandsanda.

Den grundläggande soldatutbildningen på tretton veckor var standardiserad och kunde göras på många håll i landet alternativt ske direkt vid förbandet. Fallskärmskursen genomfördes vid Fort Benning under fyra intensiva veckor. Efter fyra hopp från 250–350 meters höjd och ett mörkerhopp erhölls de eftertraktade silvervingarna.

Under den följande fysiskt krävande förbandsutbildningen premierades särskilt ett offensivt uppträdande, improvisation och enskild initiativkraft: vid en fällning fanns ju risk för att soldaterna skingrades och behövde agera självständigt. Av samma skäl bedrevs befattningsutbildningen så att kompetens erhölls inom flera specialområden.

Inledande insatser

Förutom den insats i Nordafrika som beskrevs inledningsvis fälldes delar av samma bataljon några dagar senare för att säkra ett flygfält nära den tunisiska gränsen. Styrkan hoppade rakt över en tungt beväpnad fransk avdelning, som turligt nog avstod från att öppna eld. Ett sabotageteam som nattfälldes i december hittade inte målet och bara några få man lyckades återvända till egna linjer.

Resultatet av dessa första luftburna insatser var således inte imponerande, men gav värdefulla erfarenheter inför framtiden. Noggrann planläggning och bättre utbildning av flygbesättningarna i navigering var till exempel nödvändig. Luftlandsättningsoperationen i Afrika på hösten 1942 blev visserligen USA:s första under kriget, men var i omfattning ändå bara en generalrepetition inför den som nu stundade. Talesättet om att en dålig sådan ger bra premiär visade sig dock brutalt komma på skam.

Invasionen av Sicilien

På vårvintern 1943 beslöts att 82. divisionen skulle delta i sommarens invasion av Sicilien, med uppgift att besätta ett område innanför den planerade landstigningsstranden och förhindra fientliga motanfall mot denna. Företaget innebar de allierades första stora luftlandsättning och en prestigekamp med britterna om de begränsade flygplansresurserna utbröt.

Resultatet blev att britterna tilldelades alla glidflygplan och 82. divisionen därmed fick ersätta ett av sina två glidflygsregementen med ett fallskärmsburet. Vidare skulle fällningen av divisionen behöva ske i två omgångar, vilket reducerade såväl överraskningsmomentet som den initiala slagkraften i företaget. Insats i mörker med ovana piloter var också uppenbart framgångshämmande.

Träffades av egen eld

Invasionen av Sicilien inleddes den 9 juli 1943. För 82. divisionen gick allt snett redan under anflygningen. Hård vind, mörker och de i vilseledande syfte utförda riktningsändringarna skapade kaos i flygplansflottan. Av de 3 400 hopparna hamnade bara var femte inom avsedda områden. Väl på marken lyckades emellertid soldaterna åstadkomma omfattande förvirring inom stor yta.

Av de brittiska glidflygplanen släpptes många för tidigt och störtade i havet. Än mer tragiskt var att de amerikanska förstärkningarna, som flögs in två nätter senare, fick stora förluster när de besköts av den egna landstigningsflottan. Även britterna drabbades av vådabeskjutning. Fel hade begåtts av många och katastrofen på Sicilien hemlighölls officiellt till året därpå.

Bakom kulisserna var dock kritiken massiv. Liksom i Tyskland efter Kreta ifrågasattes nyttan av luftburna förband. En mycket lyckad luftburen operation på Nya Guinea under hösten och förmodligen intensiv lobbyism dämpade kritiken.

Det var enligt förespråkarna inte fel på konceptet. Däremot behövdes mer erfarenheter, bättre pilotutbildning och fler navigatörer. Slutsatserna efter Nordafrika hade således understrukits. Såväl ny teknisk materiel som utnyttjandet av pathfinders (”stigfinnare” avsedda att fällas före huvudstyrkan) skulle underlätta navigering och fällning. Tvivlet om flottans elddisciplin kvarstod dock under hela kriget.

Tyskar såg insatsen som lyckad

Ironiskt nog visade det sig senare att tyskarna uppfattat den allierade insatsen på Sicilien som en framgång: de tyska anfallsförbanden hade fördröjts avsevärt av de luftburna truppernas aggressiva nålsticksinsatser. De två stora luftlandsättningsoperationer som dittills utförts, på Kreta och Sicilien, hade således bedömts diametralt olika av parterna!

Nattfällning vid Paestum

Offensiven i Medelhavet nådde snart det italienska fastlandet. Vid en landstigning nära Salerno söder om Neapel slog emellertid tyskarna tillbaka. Under ett par nätter i september 1943 luftlandsattes två fallskärmsregementen ur 82. divisionen, knappt 3 500 man, inom det egna brohuvudet som förstärkning till de hårt trängda amerikanerna.

Fällningen skedde vid den antika staden Paestum med sina doriska tempel. I dessa trakter hade den grekiske fältherren Pyrrhus dragit fram drygt tvåtusen år tidigare. Då var innovationen på stridsfältet krigselefanter; nu var det fallskärmar. Det defensiva sätt på vilket denna lilla specialresurs använts ifrågasattes dock på flera håll. Fällningen, det största koncentrerade masshoppet i mörker dittills, blev emellertid en viktig moralhöjare och ytterligare erfarenheter vanns.

Bakom tyskarnas linjer vid Salerno

Upprätthållandet av stridsmoral och behovet av erfarenheter spelade också in vid den insats som samtidigt gjordes bortom fronten. Den självständiga bataljon som pionjärhoppat i Nordafrika föregående höst hade inte varit i aktion sedan dess. Förbandet sattes nu in bakom tyskarnas front vid Salerno för att störa anfallen som hotade de allierades brohuvud.

Dock upprepade sig mönstret: hafsig planläggning och oprecis fällning innebar att soldaterna hamnade utspridda och långt från målet. Huvuddelen lyckades emellertid så småningom ta sig tillbaka till egna linjer efter att ha fört gerillakrig i bergsterrängen öster om Vesuvius.

På senhösten 1943 var förberedelserna för invasionen av Västeuropa i full gång och hela 82. divisionen förutom ett fallskärmsregemente förflyttades till England. Det i Italien kvarlämnade regementet underställdes en annan luftburen enhet, 1st Special Service Force (FSSF), specialiserat på bergs- och vinterkrigföring. FSSF användes framgångsrikt som lätt infanteri på den italienska fronten och var den första större styrka som nådde Rom den 4 juni 1944.

D-dagen operation Overlord

Två dygn senare inföll D-dagen för operation Overlord, invasionen av Västeuropa via Normandie. Inför denna hade tre luftlandsättningsdivisioner avdelats; en brittisk, den ärrade 82. divisionen och en oprövad: 101. divisionen. Återigen skulle dessa förband utnyttjas för att skydda det blivande landstigningsområdet och ta terräng viktig för framryckningen ur detta.

De amerikanska divisionerna, förstärkta till tre fallskärms- och ett glidflygplansregemente vardera, skulle landsätta cirka 17 000 man i mörker, varav 13 000 med fallskärm. Intensiva insatser hade gjorts för att åtgärda tidigare konstaterade brister. För att undvika vådabeskjutning hade tre stora vita ränder målats på planen och anflygningen planerades dessutom ske på betryggande avstånd från flottenheterna.

Höga förluster under D-dagen

Verkligheten är dock planens revisor: resultatet av operationen under natten till den 6 juni 1944 visade att problemen med att få förbanden fällda på avsedda platser inte lösts. Nattflygning i stora formationer med tidvis dålig sikt längs en komplicerad flygväg under fientlig eld och med stridsovana besättningar fungerade helt enkelt inte. Speciellt glidflygplanens piloter var orutinerade. Följden av felfällningarna blev fördröjda återsamlingar och att få av de angivna målen togs i tid.

Därutöver var förlusterna höga: hälften av de luftburna soldaterna stupade, sårades eller rapporterades saknade. Kritiken mot insatsen var därför stor hos flera höga amerikanska officerare. Liksom på Sicilien gjorde emellertid motståndaren en annan bedömning: de utspridda lufttrupperna orsakade stor tysk förvirring och var enligt dem en viktig orsak till att inga avgörande motanfall gjordes mot brohuvudet under D-dagen.

Misslyckad fällning vid Nice

Nästa luftburna företag skedde bara nio veckor senare inom ramen för en landstigning nära Nice på den Franska rivieran. En tillfälligt organiserad styrka på knappt 9 000 man landsattes då med fallskärm och glidflygplan innanför landstigningsområdet och med samma syfte som tidigare. Precis som i Normandie inleddes det nattliga företaget av stigfinnare och dockor användes i vilseledande syfte.

Från officiellt flygarhåll beskrevs fällningen som lyckad. Även om förlusterna varit små och fellandningarna färre, framkom sedermera att rapporten var en skönmålning. Nattfällning fungerade fortfarande inte inför den massiva luftburna insats som stundade.

Operation Market Garden

Operation Market Garden i september 1944 syftade till att med luftlandsättning av en brittisk och två amerikanska divisioner samt en polsk brigad, totalt 35 000 man, ta broar i Nederländerna viktiga för framryckande pansarförband. Med totalt luftherravälde ansågs fördelarna med en daginsats uppväga luftvärnshotet. Genom ett ödets ironi kom luftlandsättningarna att ske inför ögonen på general Kurt Student, de tyska fallskärmsjägarnas chef, och dessutom i ett område där detta koncept haft premiär under hans ledning fyra år tidigare.

Amerikanernas fällningar och stridsinsatser blev framgångsrika. Främst bristen på flygbesättningar och lämpliga baser gjorde däremot att tillförseln av förstärkningar tog flera dagar. Detta var ett av skälen till att britterna inte tog Arnhem, operationens längst bort liggande mål. Därmed misslyckades hela det grandiosa företaget, som omfattat en bro för mycket – eller några flyginsatser för få.

Världskrigets sista luftburna företag

I mars 1945 gjordes krigets sista luftburna företag i Europa som del i en offensiv över floden Rhen. Syftet var att stödja övergången med en massiv, snabb och kortvarig insats nära den bortre stranden. I en väldig flygoperation fälldes och landades 17 000 man på bara fyra timmar inom ett begränsat område nära Wesel norr om Ruhr.

Här fanns dock tyska förband beredda att möta anfall över floden. Operationen blev trots detta framgångsrik, men dess nödvändighet har senare ifrågasatts. Många andra övergångar hade nämligen redan gjorts utan denna typ av kostsam insats. Var kanske företaget styrt av intressen som av olika skäl ville se de luftburna förbanden insatta igen innan kriget tog slut?

Flera långt gångna planer ströks för dem på grund av markförbandens snabba framryckning. Till de mer visionära hörde att ta ett område bakom tyskarnas linjer, flyga in kraftfulla förband och därifrån öppna en ny front. En variant av idén kom att praktiseras under Irakkriget 2003!

Band of Brothers och Den längsta dagen

Vid krigsslutet hade USA fem luftlandsättningsdivisioner, varav en utnyttjats i Stilla havet och en aldrig kom i strid. De spektakulära luftburna insatserna hade visserligen haft positiva effekter, men var komplexa och krävde omfattande flygresurser samt var dyra i såväl liv som dollar. Förbanden hade i praktiken till absolut övervägande del använts som lätt infanteri i markstridsroll. Av krigets totalt 192 stridsdygn för 101. divisionen var till exempel bara fyra relaterade till luftlandsättningsföretag.

Vid hårdbantningen av de väpnade styrkorna från 89 till 10 divisioner åren efter kriget behölls och förstärktes dock två luftlandsättningsdivisioner. Inte minst transportresursernas utveckling innebar att dessa snabbinsättbara elitförband skulle få en roll att fylla även i de konflikter som uppstod efter andra världskriget.

De luftburna divisionerna har uppmärksammats genom en mängd verklighetsbaserade filmer som skildrar världskriget ur fallskärmssoldaternas perspektiv, bland annat Den längsta dagen, En bro för mycket och tv-serien Band of Brothers. De har med säkerhet bidragit till den kultstatus som omger förbanden än i dag.

Publicerad i Militär Historia 10/2012