Krigsfotografen Robert F Sargents berömda bild »Into the Jaws of Death« visar amerikanska soldater som under tysk eldgivning vadar i land på Omaha Beach under D-dagen, den 6 juni 1944.

Svenskarna på D-dagen

Den 6 juni 1944 genomfördes historiens största landstigningsoperation. Bland de allierade invasionssoldaterna fanns både svenskar och svenskättlingar. En av dem – Ralph Goranson – kom att stå modell för Hollywoodhjälten som skulle rädda menige Ryan.

30 maj 2020 av Lars Gyllenhaal

När krigslyckan hade vänt för Tyskland under andra världskriget var det inte självklart att Hitlers styrkor i Västeuropa skulle besegras genom en allierad invasion av Normandie. Ett alternativ var att fokusera på Italien. Men i maj 1943 kom USA och Storbritannien överens om att norra Frankrike var målet. Normandie var fortfarande inte givet, tre andra nordfranska kustområden var också möjliga.

In i det sista var datumet för operationen inte spikat. Till slut gav dock general Eisenhower ordern för drygt 160 000 man att landstiga i Normandie på det numera ikoniska datumet den 6 juni 1944.

John Dahlquist amerikansk general

Att D-dagens högste militäre befälhavare var Dwight D Eisenhower vet många. Färre känner till att det fanns flera svenskar med vid denna milstolpe för europeisk historia. Det fanns rentav en svensktalande general, John Dahlquist, som under en tid var bland Eisenhowers allra närmaste medarbetare. General Dahlquist hade dock inget svenskt pass utan bara svenska föräldrar. Det samma kan sägas om tusentals deltagare under D-dagen som var mer eller mindre svenska.

Rädda menige Ryan

Ett av alla dessa krigsöden har nog många av denna tidnings läsare sett utan att vara medvetna om det. Det handlar om den kapten som huvudrollsinnehavaren Tom Hanks spelar i krigsfilmen Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998). Filmmakarna har ändrat hans verkliga namn Ralph Goranson till Captain John H Miller, som man i Hollywood tyckte passade bättre.

I filmen är Hanks/Miller chef för C-kompaniet inom 2. rangerbataljonen som deltog i landstigningen på D-dagen. Rangers var elitförband inom US Army, motsvarande svenska jägarförband. I Normandie fick 2. rangerbataljonen ta hand om det avsnitt som bedömts som det svåraste landstigningsområdet – det mellan stränderna med kodnamnen Omaha Beach och Utah Beach.

Tom Hanks (längst fram till höger) spelar John H Miller i Rädda menige Ryan, en roll som delvis baserades på verklighetens Ralph Goranson och hans upplevelser under D-dagen.

© Sportsphoto/Alamy Stock/Imageselect

Ralph Goranson från Chicago

Det mesta av det som Hanks/Miller är med om och gör i inledningen av Rädda menige Ryan, under själva landstigningen den 6 juni 1944 stämmer överens med verkligheten. Bortsett då från detaljen att kompanichefen ifråga hette Ralph Goranson på riktigt.

Så vem var han? Denna artikels författare har faktiskt varit i kontakt med honom några gånger.

Ralph Goranson föddes 1919 i ett svensktalande hem i Chicago. Vid den tiden vimlade det av svenskar i den amerikanska storstaden. Under en period var Stockholm den enda stad som hyste fler svenskar än Chicago. Ralphs far var från Mönsterås i Småland och hans mor var född i Norge, dock av svenska föräldrar.

Ralph Goranson under sin militära grund-utbildning i början av andra världskriget. 

© Bob Goranson

Intresse för det militära hade Ralph Goranson redan i high school, där han fick reservofficersutbildning. Han blev infanteriofficer, men efter ett och ett halvt år tröttnade han på den vanliga armén och tog värvning som rangersoldat. Alltså tillbaka till ruta ett för att få göra något mer spännande.

Chef för C-kompaniet

Rangers var i hög grad utformade enligt det brittiska kommandokonceptet. Närstrid och kustlandstigning stod i fokus: »Det var ingen hemlighet för oss att vi blev rekryterade och tränade för invasionen. Vi skulle kunna springa, klättra, skjuta och spränga saker. Dessutom övade vi på till exempel landstigning och genomträngning«, berättade Goranson.

Goranson blev chef för C-kompaniet. Soldaterna under honom hade alla frivilligt sökt sig till hans kompani och var mellan 18 och 20 år gamla. För Ralph blev hans kompani som en familj och han trivdes mycket bättre med rangers än vad han hade gjort i den vanliga armén.

Den 5 juni 1944 steg Ralph Goranson och hans kompani ombord på trupptransportfartyget HMS Prince Charles på Englands sydkust. Ombord fanns åtta mindre landstigningsfarkoster. Enligt Goransons egen minnesbild var han lugn inför det ytterst farliga uppdraget och kände att han trots allt var på rätt ställe: »Det var ett jobb som någon var tvungen att göra – och vi var någon.«

Träffades av flera kulor

Efter att ha korsat Engelska kanalen sänktes landstigningsbåtarna ned i vattnet ett stycke utanför Normandiekusten klockan tre på morgonen den 6 juni. I den första båten fanns Goransons kompani. I landstigningsfarkosten var han fortsatt lugn och fokuserad. När båtarna nådde själva stranden gällde det. Bara sekunder efter att den siste rangersoldaten hoppat ur båten slog en granat ner i den.

När Ralph Goranson sprang över stranden kunde han av någon anledning inte springa rakt. Flera gånger snurrade han runt utan att förstå varför. Senare upptäckte han orsaken, när han noterade kulhål i sin stridsutrustning. Han fann nio stycken och insåg att det var kraften av träffarna som fått honom att rotera. 

Målet efter att ha tagit sig över stranden var de höga klipporna på platsen, som heter Pointe et Raz de la Percée. Nästan hälften av kompaniet blev kvar på stranden, dödade av fiendens eld. 

Ralph Goranson skakar hand med president Ronald Reagan på Omaha Beach 1984, 40 år efter D-dagen.

© Nancy Goranson

Ralph Goranson klarade kriget

På sin ålders höst mindes annars inte Ralph Goranson så många detaljer just från stranden. Sannolikt var han extremt fokuserad på uppgiften och hans hjärna såg till att snabbt radera ut synen av stupade kamrater. Han mindes mest att han blev förvånad över hur lite han då verkade bry sig. Han menade att han inte heller senare fick några större psykiska problem. En del mardrömmar, men det var också allt, uppgav han.

I början av den berömda krigsfilmen stämmer den fiktive Captain Millers position och uppdrag överens med Goransons dito. Men efter att ha tagit sig upp för klipporna genomförde Goranson och hans kompani en rad uppgifter i Normandie som inte alls skildras i filmen. Och man deltog definitivt inte i att försöka få tag på och skicka hem någon menige Ryan, som i filmen var den siste överlevande brodern av fyra.

Ralph Goranson stred med sitt kompani ända fram till Tjeckoslovakien, 1945. Därmed var hans deltagande i kriget i Europa över och han kunde återvända hem till USA. Sämre gick det för hans yngre bror Jack. Han stred i Asien och kom aldrig hem, utan stupade på Iwo Jima 1945, där det ikoniska fotot med USA:s flagga togs.

Skakade hand med Reagan

Ralph Goranson dekorerades med bland annat USA:s näst högsta utmärkelse, Distinguished Service Cross, och en Bronze Star. Efter kriget var han kvar en tid inom armén, för att sedan sadla om till familjeliv med fem barn och en civil karriär.

Goranson återvände till Normandie flera gånger efter kriget, exempelvis 1984, då han skakade hand med USA:s president Ronald Reagan. Vid fototillfället befann sig för övrigt artikelförfattaren bara några hundra meter bort, helt omedveten om den svenskamerikanske D-dagsveteranens existens.

Att Goranson inte är mer allmänt känd hänger nog samman med att han inte eftersträvade att bli känd. I samband med premiären av Rädda menige Ryan kunde han ha gjort ett medialt utspel och haft synpunkter på manuset, men han var inte intresserad av sådan uppmärksamhet.

De sista åren av sitt liv led Goranson av minnesförlust, vilket möjligen hade sina positiva sidor. Hans ord om att inte ha märkts psykiskt av kriget kanske inte stämde helt – något jag förstått av hans anhöriga i efterhand. Ralph Goranson somnade in för gott år 2012.

Amerikanska fallskärmssoldater förbereder sig för att lyfta mot Normandie under D-dagen.

Gösta Wollin från Ystad

I de amerikanska fallskärmstrupperna återfanns under D-dagen en soldat som var både född och uppvuxen i Sverige. Hans namn var Gösta Wollin. När andra världskriget bröt ut var han ännu Ystadsbo. Efter att ha besökt Nazityskland några år före kriget hade han en kritisk inställning till Hitler. Den förstärktes av att han 1940 fick uppleva den tyska invasionen av Norge på plats.

Han reste till USA och blev en av ett fyrtiotal »Swedes« vid den amerikanska militära underrättelsetjänstens viktigaste skola. Där blev han expert på de tyska väpnade styrkorna. Därefter for han till England där han förberedde den 82. luftburna divisionens soldater inför deras insatser under D-dagen. Bland annat berättade han om vilka tyska ställningar och förband de skulle möta när de väl hoppat ur flygplanen.

Hoppade fallskärm på D-dagen

Wollin nöjde sig dock inte med att föreläsa om fienden – han hade bestämt sig för att själv möta den – tillsammans med fallskärmssoldaterna, trots att han inte hade genomgått deras hopputbildning.

När svenskens flygplan lyfte var det några timmar kvar till D-dagen. Och han hade alltså inte gjort något fallskärmshopp. Så här berättar han:

»Vi lyfte från England på kvällen den 5 juni. [...] Vi var alla mycket nervösa under flygfärden. Eftersom jag visste att planet skulle föra ljus under första delen av flygningen hade jag rafsat till mig en bok för att läsa, och det var inte förrän uppe i luften som jag insåg att bokens titel var So little time (»så lite tid« – romanen skrevs 1943 av den amerikanske författaren John P Marquand). Kamraterna omkring mig skrattade och undrade om jag inte var vidskeplig, men jag sade bara nej och fortsatte att läsa.

Gösta Wollin på permission i Skåne kort efter krigsslutet i Europa, i en jeep som han köpte loss från US Army i Paris.

© Karin Wollin

Det nöjet avbröts när vi kom in över Frankrike och det tyska luftvärnet spelade upp. Planet började bära sig åt som en roddbåt i en Östersjöstorm. Vår nervositet ökade och tog inte slut förrän var och en stod i dörren, beredd att hoppa ut. Några av kamraterna har jag inte sett sedan dess. [...]

Jag blev på sätt och vis lugnare när jag sekunden före hoppet stod och såg spårljusen från luftvärnskanonerna komma upp mot oss och iakttog de andra planen runt omkring med massor av fallskärmar redan utvecklade längre ned. Så hoppade jag och kom helskinnad ner i en trång normandisk köksträdgård.«

Erövrade Sainte-Mère-Église

När Gösta Wollin fått fram sitt vapen och sin kompass begav han sig ut i natten i trakterna av Sainte-Mère-Église. Dock vågade han inte använda lösenordet (flash/thunder) vid kontakt med andra fallskärmssoldater då han kände att hans brytning var för stark och skulle väcka misstänksamhet. Han lyckades dock med sin uppgift under D-dagen, att med sitt förband inta nämnda lilla stad. Senare spelade han en inte obetydlig roll under striderna för Nederländernas befrielse.

Wollin bosatte sig i USA, där han blev en framgångsrik oceanograf. Han gick bort 1995.

I ett brittiskt fallskärmsförband hade Ystadsonen Gösta Wollin en motsvarighet från Stockholm. Han hette Erik G:son Lewenhaupt. I övrigt verkar dock de flesta i Sverige födda D-dagsdeltagarna ha tillhört olika fartyg eller vanliga arméförband.

William Yngve Anderson från Kramfors såg landstigningsstränderna från sin P-51 Mustang som han kallade »Swede,s Steed III«. De sju hakkorsen är symboler för nedskjutna fiendeplan.

© William Yngve Anderson

William Andersson flög P-51

En som dock, liksom Gösta Wollin, bevittnade D-dagen från ovan var stridsflygaren William Yngve Anderson. Han var lite över ett år gammal när han med sina föräldrar Helmer och Esther år 1922 utvandrade till USA och Chicago från Kramfors i Ångermanland. År 1941 gick han med i det amerikanska arméflyget. Trots att han saknade minnesbilder från Sverige var han icke desto mindre stolt över sitt ursprung – han målade »Swede’s steed« (»svenskens springare«) med stora bokstäver på alla sina tre P-51 Mustang-flygplan.

I gryningen den 6 juni 1944 flög den då 22-årige Anderson mot Normandie och utförde uppdrag av typen »escort troop carriers«, för att citera ur hans flygdagbok. Alltså, med sitt jaktplan eskorterade han och agerade bevingad livvakt åt de allierade obeväpnade trupptransportplan som fraktade fallskärmssoldater och utrustning. Så här beskrev Anderson sina minnen från D-dagen:

»Vi sjönk hastigt ner med glidflygplanen, ner till 500 fots höjd. Jag var rätt nervös över att flyga så lågt och långsamt vid kusten, men det visade sig bli den första gången på över fyrtio uppdrag som jag inte mötte någon Flak [tysk luftvärnseld]. Otroligt.« Anderson bevittnade sedan hur ett allierat glidflygplan flög rakt in i några träd och genast exploderade »som en brandbomb«.

Anderson, som levde fram till 2011, räknas som ett flygaräss. Han noterades för att själv ha skjutit ned minst sju tyska flygplan under kriget och minst en V1-robot. Han dekorerades med flera utmärkelser.

Hallänning stupade på Juno Beach

En så enorm krigsoperation som Normandieinvasionen i juni 1944 innebar stora egna förluster. Det var något man räknat med. De allierade styrkornas totala förluster under D-dagen blev drygt 10 000 personer, varav 4 414 stupade. Ingen svenskfödd i US Army verkar ha funnits bland de döda, men flera dog under de efterföljande dagarna i Normandie.

Dock stupade en tidigare svensk soldat som nu ingick i ett kanadensiskt förband på Juno Beach. Det var Georg Nilsson från halländska Gällared. Innan han 1942 anmälde sig som frivillig i de kanadensiska styrkorna hade han under tre år tillhört det svenska kustartilleriet. Efter ett års förberedelser i ett infanteriregemente landsteg Nilsson den 6 juni 1944 strax väster om Courseulles sur Mer (strandavsnittet »Mike Green« på Juno Beach) där de tyska styrkorna mest utgjordes av östeuropeiska soldater.

Nilsson var en av Kanadas 335 stupade under D-dagen. Han ligger begravd på krigskyrkogården vid Bény-sur-Mer i Normandie.

Film om Kanadas insats

Den kanadensiska filmen Storming Juno (2010) skiljer sig på flera sätt från Saving Private Ryan och andra filmer om D-dagen. Den har ingen dominerande »stor hjälte« utan är mer inriktad på att skildra tre grupper, en luftburen, en bepansrad och en ur infanteriet. En betydande del av filmen skildrar veteranerna, men gör det på ett mer gediget sätt än vad amerikanska filmer gjort. Se gärna Storming Juno och betänk att Georg Nilsson från Gällared är en av de anonyma soldater som skildras.

Publicerad i Populär Historia 6/2019 

Kanske är du intresserad av...

Läs också