Befrielsen av Auschwitz

Majdaneks avveckling hade alltså misslyckats, vilket sände varningssignaler till lägerledningen i Auschwitz, med alla dess komprometterande installationer och dokumentsamlingar. Tack vare stiltjen vid fronten kunde SS-personalen använda årets sista månader till stängning av Auschwitzkonglomeratet. Kommendanten i Auschwitz och Birkenau, SS-major Richard Baer, och hans manskap ställdes inför ett dilemma när de behövde kombinera nedläggning med bevarandet av viss fortsatt utrotningskapacitet i gaskammare. Således måste arbetet ske gradvis och längs flera parallella spår.

På åtgärdslistan fanns allt från arkivgallring, nedmontering av återanvändbara inventarier, paketering och bortforsling av plundrat gods, till evakuering av fångar och återställande av gropar i marken som hade nyttjats till likbränning av gasade judiska barn, kvinnor och män. Precis som SS alltid hade gjort tvingades arbetsjudar att göra grovarbetet. Männens uppgift var att plocka ner baracker, packa möbler och maskiner, medan kvinnorna städade området. Ibland fyllde judiska arbetskommandon igen bränngropar utan att ha rensat dem på all aska, för att lämna kvar bevis.

Samtidigt med detta började man att transportera fångar från Auschwitz till läger i Tyskland och Österrike. Inledningsvis rörde det sig främst om polacker och sovjetmedborgare, vilka man avsåg att utnyttja som slavarbetare inom industrin. Tyskarna befarade också att dessa två grupper skulle bli mer upproriska ju närmare frontlinjen kom.

Merparten av alla fångar skulle dock vara kvar och tvingas ut på omänskliga marscher till fots precis före Röda arméns ankomst i januari 1945. Interner kunde inte lämnas kvar, eftersom de trots allt var ögonvittnen till och mänskliga bevis på avskyvärda förbrytelser.
De mest graverande beläggen på begångna illdåd fanns i Birkenau, med sina fyra rymliga gaskammare och anslutande krematorier. Den sista större skaran av judar som dödades i Birkenaus mordanläggning, kom i september och oktober 1944 från gettot i Theresienstadt utanför Prag. Planen att därefter avveckla konstruktionerna i Birkenau skyndades på av revolter utförda av judiska specialkommandon som hade tvingats att arbeta med hanteringen av liken efter gasningar.

Den 7 oktober 1944 försökte man att sabotera anläggningarna, men upproret slogs snabbt ner av SS. Ett av krematorierna tillfogades dock omfattande skador och demonterades tillsammans med gaskammaren. Detsamma gjordes med två andra anläggningar, på order av SS-chefen Heinrich Himmler. Endast gaskammare och krematorium nummer V behölls intakta, även om sprängladdningar apterades i väggarna där.

Trots att krigssituationen såg mörk ut för Tyskland tycks kommendant Richard Baer och hans personal inte ha haft alltför bråttom med avvecklingsarbetet under hösten och vintern. För deras fångar var det däremot en period av ökad osäkerhet och rädsla. Oljuden från demonterings- och rivningsarbetena hade en stärkande effekt, eftersom fångarna betraktade bullret som Tredje rikets sönderfall. På samma gång fortsatte avrättningarna, särskilt av så kallade arbetsjudar som hade bevittnat massmorden. Men ingen gick säker. Varenda en av fångarna kunde i vilket ögonblick som helst misshandlas till döds eller skjutas.

Kontrollen, vad än kontroll betydde i januari 1945, tänkte tyskarna inte släppa. När deras värld föll samman omkring dem hade de i alla fall fortfarande möjligheten att utöva makt – total makt över liv och död.

Den 12 januari 1945 inleddes nästa fas i Röda arméns språng mot Berlin. Vinteroffensiven fick upp ett rasande tempo. Sovjetiska framstötar i riktning mot Kraków fick givetvis omedelbara konsekvenser i Auschwitz. Den sista uppställningen av fångar i huvudlägret genomfördes den 17 januari, och samma dag inleddes tvångsmarscherna.

Under kommande fyra dagar evakuerades cirka 56 000 interner från Auschwitz och dess satellitläger. Syftet med utrymningen var att behålla så stor andel av arbetsstyrkan som möjligt genom att flytta dem till andra läger i Tyskland, exempelvis Bergen-Belsen och Buchenwald.
Förhållandena under transporterna och marscherna var mycket svåra på grund av isande vindar och svår kyla. Merparten av fångarna led av undernäring och blev snabbt medtagna. SS visade dock ingen nåd mot försvagade som halkade efter. Lokalbefolkningen skulle minnas de scener som utspelade sig under dessa marscher. En polsk kvinna från en mindre stad vittnade efter kriget:"En höggravid kvinna på vänstra sidan av gatan föll ur kolonnen. Hon lutade sig med magen mot en transformatorvägg. Kolonnen fortsatte utan att stanna. En SS-man knuffade den gravida kvinnan till trottoaren på vägens högra sida. Vi sprang till ett annat fönster från vilket vi hade bättre utsikt. Kvinnan låg på rygg i snön. SS-mannen sköt henne med sin pistol i ansiktet och sedan i magen. När gatan var tom gick vi ut för att titta på den mördade. Det var en ung kvinna, omkring 25 år gammal."

Ingen vet hur många som dog av utmattning, köld eller som mördades under tvångsevakueringen från Auschwitzkomplexet, men det rör sig om minst 9 000 offer, och som mest 15 000. Därför används det adekvata uttrycket "dödsmarscher" om dessa nazityska omflyttningar västerut av fångar.

Under tiden som fångarna föstes mot det tyska kärnlandet såg en eftertrupp ur SS-personalen till att undanröjandet av de mest besvärande bevisen slutfördes. Förstörandet av dokument intensifierades och huvudförrådet för plundrat gods brändes. Gaskammare och krematorium nummer V sprängdes den 26 januari. Kvar i både Auschwitz och Birkenau fanns de allra svagaste och sjukaste, samt barn. SS hade en ambition att döda samtliga, men av tidsbrist hann de inte skjuta fler än cirka 600. Under de sista dagarna blev situationen så akut att även SS, som började lida av dålig disciplin, främst ville rädda sitt eget skinn.

Tidigt på morgonen den 27 januari 1945 ryckte sovjetiska soldater ur 100. infanteridivisionen fram mot staden Oświęcim. För befälhavaren, generalmajor Fjodor Michajlovitj Krasavin, var det viktigt att hans division nedkämpade tyska försvarsenheter så fort som möjligt. Fienden gjorde motstånd men generalens soldater pressade på framåt.

Snart förstod de att landskapet runt staden inte enbart bestod av åkrar och fält. Under förmiddagen hade arbetslägret Monowitz befriats, och omkring klockan tre på eftermiddagen forcerade spaningssoldater porten till Auschwitz, med den famösa skylten ovanför med orden: "Arbeit macht frei" ("arbete ger frihet"). "Vi hörde en granat explodera i närheten av lägerporten" berättade en kvinnlig fånge efteråt. "Vi tittade genast ut från vårt block och såg flera sovjetiska spanare, som kom från porten mot oss, med skjutklara vapen. Genast hängde vi ut lakan på vilka vi hade sytt fast röda band i form av kors." Soldaterna såg kvinnorna som kom emot dem och sänkte sina vapen.
Under tiden hade sovjetiska anfallstrupper redan tagit sig in i systerlägret Birkenau, och på området utkämpat smärre strider mot retirerande tyska förband. Vapnen tystnade allteftersom, och Krasavins officerare började att räkna sina förluster. Befrielsen av Monowitz, Auschwitz och Birkenau hade kostat dem drygt 230 stupade, däribland en regementschef. Ett tiotal hade dödats precis i utkanten av Birkenaus elektrifierade stängsel.
Soldaterna i 100. infanteridivisionen begravde sina döda och fortsatte avancemanget. De förstod inte att de just hade kämpat sig igenom nazityskarnas största kombinerade arbets- och förintelseläger.

Fyra och ett halvt år efter ankomsten av den första gruppen polska fångar, var Auschwitz befriat. För drygt 8 000 levande fångar från tre huvudläger i Auschwitzsystemet, var det betydelselöst att deras fritagning aldrig hade varit syftet med den sovjetiska offensiven genom området. Marskalk Ivan Konev, som var ansvarig frontbefälhavare, besökte aldrig lägret. Auschwitz var inte relevant för honom, varken före eller efter befrielsen.

Medan de stridande förbanden fortsatte kriget mot tyskarna, ställdes bakre sovjetiska militära myndigheter inför två utmaningar i Auschwitz och det närliggande Birkenau. Den ena svåra uppgiften var att ta hand om svältande och sjuka före detta lägerfångar. Den andra rörde undersökning och dokumentation av förbrytelserna som antogs ha ägt rum i båda läger.

Tämligen omgående efter den 27 januari 1945 uppfördes två sovjetiska fältsjukhus, och i början av februari tillkom ett sjukhus ur polska Röda korset. Även polska invånare i Oświęcim satte upp egna sjukstugor i vilka man klarade av att vårda mellan 100 och 200 patienter. Behovet var stort. Ungefär hälften av de drygt 8 000 befriade fångarna, varav ett hundratal var barn, led framförallt av påfrestande diarrér och tuberkulos. De sjuka behövde både medicinsk behandling och mattillvänjning. Inledningsvis kunde de inte äta något annat än enstaka skedar tunn soppa.

Den första veckan var mest kritisk och åtskilliga var så tärda att de dog, trots vårdinsatserna. "Redan under mitt första nattskift dog elva kvinnor", mindes en polska som arbetade frivilligt i Röda korset. "Jag fick själv lyfta upp kropparna från madrasserna och bära ut dem i korridoren. Tidigt nästa morgon avlägsnade sjukvårdarna kropparna från blocket."

De forna lägerfångarna behövde vård av inte enbart fysisk karaktär, utan även av psykisk. Merparten av dem hade tillbringat många månader eller år i lägret, och deras beteenden var präglade av konstant hunger, oro, rädsla och misstänksamhet. Vårdpersonalen behövde övertyga dem om att bad inte innebar gasning, att vissa mediciner måste ges med injektioner och att maten aldrig skulle ta slut. Tålamod och empati var den enda vägen framåt. De flesta som överlevde återfann sina naturliga mänskliga reflexer, men få återhämtade sig helt från de djupa, mentala ärren efter lägervistelsen.

Efter fyra månader var sjukhusen nästan tomma. Tack vare insatser från drygt tvåhundra sovjetiska och polska läkare, sjuksköterskor, vårdare och frivilliga, återhämtade sig majoriteten av de befriade fångarna. De kunde återvända hem med hjälp av polska välgörenhetsorganisationer och sociala institutioner, samt sovjetiska eller västallierade repatrieringsorgan.
En osäker framtid väntade framförallt judiska barn. Få hade föräldrar att återförenas med, och åren fram till myndig ålder tillbringade de i polska, israeliska och sovjetiska sociala institutioner eller på barnhem.

Ungefär samtidigt som sjukhusen påbörjade sin avveckling i maj 1945, presenterade en sovjetisk kommission som samlade in bevis på nazistiska brott sina slutsatser efter månader av utredningsarbete. Ditills hade sovjetiska myndigheter varit tämligen förtegna om vad som hade hittats i Auschwitz och i synnerhet Birkenau. Detta förklarar också varför befrielsen hade gått obemärkt förbi i europeiska tidningar och radio.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Efter Tysklands kapitulation släpptes informationen på bred front. Kommissionen hade gått igenom upptäckta förråd och bland annat hittat över en miljon plagg av olika slag, därtill 43 000 par skor, 14 000 mattor och flera ton människohår. Efter förhör med vittnen samt undersökningar av krematorieruiner, bränngropar och återfunna dokument (varav en del hade gömts av fångar i exempelvis latriner), kom sovjetiska experter fram till att cirka fyra miljoner människor hade utplånats i Auschwitz-Birkenau.
En statlig polsk kommission som också hade samlat in bevismaterial, kom föga förvånande fram till samma siffra. Judar omnämndes som en stor grupp mördade, men att de på något sätt skulle ha varit en särskilt utpekad kategori försvann i kommunistisk retorik om "fascismens offer".
Siffran fyra miljoner dödsoffer hade officiell status i Östeuropa, och den förekom även i litteratur och artiklar i väst.

Efter kommunismens sammanbrott har fri polsk forskning dock reducerat antalet offer till cirka 1,5 miljoner, varav den absoluta majoriteten var judar.
Diskrepansen har utnyttjats av förintelseförnekare, som retoriskt frågar hur det är möjligt att antalet mördade judar totalt sett kan uppgå till sex miljoner. Men den höga siffran för Auschwitz-Birkenau som presenterades av sovjetiska och polska kommunistiska utredare har aldrig varit allmänt accepterad av flera västerländska forskare. Årtiondena efter kriget utgick de från betydligt lägre dödssiffror för lägerkomplexet, när de beräknade det sammanlagda antalet mördade judar under Förintelsen.

Vidden av de brott som nazityskarna hade gjort sig skyldiga till i Auschwitz och Birkenau spreds inte enbart via publicerade rapporter efter krigsslutet, utan också i artiklar, fotoreportage och filmkrönikor som hade spelats in strax efter befrielsen av sovjetiska propagandaorgan.
Trots illgärningarnas magnitud i lägret kom Förintelsens minneskultur, i synnerhet i västra Europa, ändå att kretsa kring Dachau, Bergen-Belsen och Buchenwald. Dessa läger befriades av amerikanska trupper våren 1945. Auschwitz låg på "fel" sida av järnridån och var inte lika lättåtkomligt, varken emotionellt eller fysiskt.

Därtill gjorde den polska kommunistiska regimen inga ansatser att framställa Birkenau som en särskild plats i Förintelsens historia. Och judiska offer särskildes inte från andra, eftersom det skulle störa den nationella historieskrivningen om polskt, icke-judiskt lidande.
Efter 1988 påbörjades en mentalitetsförändring i Europa i synen på Auschwitz. Detta år genomfördes den första "March of the Living" på plats i Auschwitz, av judiska ungdomar från olika länder. Först i mindre skala, men efter Berlinmurens definitiva fall växte den årliga manifestationen i omfång.

Ökad tillgänglighet var en orsak till att Auschwitz så sakteliga började att inta en alltmer central plats i Förintelsens minneskultur. Ett annat skäl står att finna i populärkulturens sfär. I slutet av 1993 hade Steven Spielbergs film Schindler’s List premiär, och dess genomslag för att lyfta in Auschwitz i ett allmänt historiemedvetande världen över kan inte underskattas.

En annan viktig aspekt är att tusentals människor lyckades att överleva svåra umbäranden i Asuchwitz och även Birkenau. En del av dem lät sig intervjuas, andra skrev böcker om sina fruktansvärda upplevelser. Enbart en handfull undkom med livet i behåll från utpräglade förintelseläger som Treblinka och Sobibór. Spåren efter dessa mordcentraler är i princip helt borta, till skillnad från såväl Majdanek som Auschwitz.
Plikten att förvalta arvet efter befrielsens dag, den 27 januari 1945, är därmed ett ansvar som vilar på varje ny generation.

Artur Szulc är historiker och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 2/2025

Läs också:
Stalins natthäxor bombade tyskarna

Kibbutzen i Falun - unga judar fick fristad i Dalarna