Nazisternas väg till makten – att krossa demokratin

Låt oss börja med ett välkänt konstaterande: 1920-talets demokratier var sköra och färska skapelser. I många länder kollapsade de och ersattes av diktaturer eftersom de saknade legitimitet i såväl folkdjupet som inom administrationen och krigsmakten. Demokratin misslyckades i hela Östeuropa utom Tjeckoslovakien, och den fungerade dåligt, med ideliga regeringsskiften, i många västeuropeiska länder.

Få politiker uppfattade demokrati som den konstitutionella historiens självklara slutstation. De totalitära alternativen var många, både till höger och vänster, liksom de antidemokratiska ideologiska kombinationerna. Den italienska fascismen började således som en vänsterrörelse – Benito Mussolini hade sina rötter inom socialismen – och utvecklades till en högerrörelse. Nazisterna var alltså inte ensamma, och de agerade ur en demagogisk styrkeposition. Mot bakgrund av det missnöje som jäste till följd av den nesliga Versaillesfreden och de djupa ekonomiska depressionerna (först i början av 1920-talet, sedan under åren kring 1930) är det inte svårt att förstå hur Adolf Hitlers antidemokratiska retorik kunde locka folk till valurnorna.

Men – och detta är ett viktigt men – han övertygade aldrig majoriteten av de tyska väljarna. Att nazisterna kom till makten berodde inte på att de fick flest platser i riksdagen. Om flertalet tyskar hade fått bestämma hade Hitler inte blivit rikskansler. Ändå lyckades nazisterna att transformera en fredlig demokrati till en veritabel krigs- och förintelsemaskin. Hur gick det till?

Adolf Hitler ville egentligen inte bli politiker utan konstnär. Han misslyckades dock med att komma in på utbildningen i Wien, hamnade istället i München och kämpade i tyska armén under första världskriget (vilket berodde på administrativt slarv – i egenskap av österrikare borde han ju ha kämpat för Österrike-Ungern). Efter att kriget hade tagit slut blev han kvar i armérullorna, och det var nu han blev nazist – men på ett något ovanligt sätt: Hitler lärde känna de blivande partikamraterna eftersom officerarna ålade honom att spionera på dem. Sommaren 1919 blev han politisk agent för arméns räkning och fick i september i uppdrag att infiltrera det nygrundade Deutsche Arbeiterpartei (DAP, "Tyska arbetarpartiet"). När Hitler lyssnade på diskussionerna på DAP-mötena började han för första gången på allvar intressera sig för politiska spörsmål. Han rycktes med i den antisemitiska, antikommunistiska, antikapitalistiska och starkt nationalistiska stämningen, och tog chansen att yttra sig. Snart insåg både han själv och omgivningen att han hade talets gåva.

Officerarna uppmuntrade Hitler att ansöka om medlemskap för att kunna observera DAP ännu bättre, och han lydde. Eftersom partiet var litet och Hitler blev en flitig mötesdeltagare hade han snart, utan större ansträngning, blivit medlem i arbetsutskottet. När DAP påföljande år bytte namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP, "Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet") var Hitler en av de pådrivande krafterna. Den 31 mars 1920 fick Hitler avsked ur armén och blev politiker på heltid. Genom sin avsevärda retoriska förmåga lockade han tusentals åhörare till partiets sammankomster, och inom kort var han oumbärlig. Detta blev övertydligt under en kris i partiledningen sommaren 1921, när Hitler hotade att avgå om han inte fick som han ville. Alla vek sig, och den 29 juli valdes han till partiledare. Resten av historien torde vara allom bekant för denna artikels läsare. Adolf Hitlers försök att tillsammans med Erich Ludendorff störta den bayerska regimen i den så kallade ölkällarkuppen den 8 och 9 november 1923 blev ett fiasko, och Hitler dömdes till fängelse i Landsberg. När han kom ut var den nazistiska rörelsen försvagad, och under den ekonomiska högkonjunkturen i mitten av 1920-talet levde den på sparlåga.

Efter att depressionen hade börjat sprida sig över världen på hösten 1929, upplevde dock partiet en makalös framgångsvåg, vilket banade vägen för ett växande inflytande i riksdagen.
Till bilden av nazisternas väg till makten hör också deras utomparlamentariska aktioner – med våldsamma kravaller på gator och torg – vilka genomfördes av "brunskjortorna" i SA (Sturmabteilung). Men detta var inte unikt för nazisterna. Andra politiska grupperingar hade liknande organisationer, till exempel kommunisternas röda frontavdelningar, som ofta drabbade samman med SA.

I 1932 års tyska riksdagsval fick NSDAP 37 procent av rösterna. Det räckte inte för att partiet skulle få regeringsmakten, men det var nog för att skrämma de tyska konservativa politikerna till samarbete. Förhoppningen var att det skulle gå att införliva Hitlers parti med det politiska systemet genom att släppa in det i värmen och tämja det genom inkludering. Rivaliserande statsmän till höger om det politiska mittfältet, framför allt Franz von Papen, trodde inte att Hitler, när allt kom omkring, var särskilt farlig – antagligen kunde han och nazisterna utnyttjas taktiskt gentemot andra högerkrafter. Alltså utsågs Hitler i januari 1933 till regeringschef i en koalitionsregering.

Men von Papen hade fel. Istället för att tygla nazisterna hade han släppt fram dem till en position där de kunde demolera statsskicket inifrån. När han väl hade blivit kansler lät Hitler SA terrorisera motståndarna, och efter att det tyska riksdagshuset hade bränts ned – uppenbarligen av en vanlig pyroman – upphävdes yttrande-, mötes- och föreningsfriheten.
I valet i mars 1933, som alltså knappast kan betecknas som demokratiskt, erhöll nazisterna 44 procent av rösterna. Inte ens i detta läge hade de alltså en majoritet av tyskarna bakom sig, men procenten räckte för att de skulle kunna forcera igenom en lag som gav regeringen möjlighet att handla å riksdagens vägnar. Därmed hade demokratin avskaffats på ett par månader. Alla partier utom NSDAP upplöstes, och alla ämbetsmän som inte bedömdes vara lojala mot Hitler avlägsnades från sina poster. I nästa skede undanröjdes de farligaste fienderna, även interna nazistiska hot, genom en utrensning den 30 juni 1934 som brukar kallas "de långa knivarnas natt". Till offren hörde både bråkstakar inom SA, inklusive organisationens ledare Ernst Röhm, och politiker på nazistpartiets vänsterflygel, som Gregor Strasser. Även en av Tysklands mest prominenta katolska politiker, juristen Erich Klausener, ledare för Katolsk Aktion i Berlin, mördades. Efter att president Paul von Hindenburg hade avlidit i augusti samma år övertog Hitler också hans position och blev enväldig Führer und Reichskanzler ("ledare och rikskansler"). Tredje riket var ett faktum. Summa summarum: Tyskland blev en diktatur eftersom (a) demokratin var ung, svag, bräcklig och i mångas ögon saknade berättigande och (b) andra politiker schabblade bort chanserna att rädda systemet genom att underskatta Hitler.

Det som framförallt banade vägen till makten för nazisterna var undfallenheten inom den etablerade tyska högern. Med ett minimum av respekt för demokratiska spelregler, eller med anbringande av en god dos sunt förnuft, hade män som Franz von Papen och Paul von Hindenburg inte släppt fram Hitler till kanslersämbetet. I så fall hade han fortsatt att vara ledare för ett skränigt oppositionsparti som aldrig hade lyckats sjösätta andra världskriget och lansera rasbiologiskt motiverade utrotningskampanjer mot förmenta Untermenschen.

Men att gripa makten var en sak, att leda in diktaturen på den väg som ledde till Auschwitz och Treblinka var en annan. Nedmonteringen av det demokratiska regelverket gick fort, men att barbarisera Tyskland och dess kultur och samhälle tog längre tid. Ett av de bärande begreppen i den röriga och destruktiva politiska väv som nazisterna skapade på 1930-talet var Volksgemeinschaft ("folkgemenskap"). Staten och folket – det vill säga de "ariska" tyskarna – tolkades som en dynamisk helhet, och omsorgen om stats- och folknyttan urskuldade åtskilliga övergrepp. Drömmen om Volksgemeinschaft inbegrep både attacker mot allt som var dåligt (särskilt om det kunde länkas till "Versaillesdiktatet" 1919) och främjande av allt som uppfattades som bra, i synnerhet arisk rasrenhet och germansk seger. I båda fallen krävdes sammanhållning och upprustning. Följaktligen fick tyskarna inte gräla inbördes, till exempel genom att strejka på arbetsplatser, och de måste underordna sig statens långtgående mål på rashygienens och den framtida krigföringens fält.

Tanken att undanröja biologiskt besvärande element i den tyska folkstammen fördes på tal redan 1933. Men till en början nöjde sig nazisterna med samma metod som svenskarna och många andra tillgrep: tvångssterilisering av människor som led av förment nedärvda defekter, till exempel epilepsi, schizofreni och alkoholism. Under de första sex åren efter maktövertagandet steriliserades omkring 360 000 tyskar. Först därefter, vid tiden för andra världskrigets utbrott, övergick nazisterna till massmord. De första offren var barn. I augusti 1939 började läkare undersöka samtliga barn i Tyskland som var yngre än tre år och som hade diagnosticerats med missbildningar. Analyserna syftade till att avgöra om de kunde förväntas tillfriskna eller ej. Föräldrarna fick själva godkänna överflyttningen till speciella kliniker, och i dokumenten angavs att barnen skulle delta i medicinska experiment som förhoppningsvis skulle bota dem.

I själva verket avlivades de med sömnmedel. Utåt sett angavs att barnen hade dött en naturlig död: de kremerades, varefter urnor med aska, beklagande följebrev och personliga tillhörigheter skickades hem till föräldrarna. Inalles resulterade barneutanasiprogrammet, som utökades till att gälla pojkar och flickor upp till 16 års ålder, i att omkring 5 000 barn dödades. I oktober 1939, när aktionen mot barnen hade pågått i några veckor, beslutade Hitler att programmet också skulle omfatta handikappade vuxna och åldringar som vistades på institutioner, något som motiverades av både rasbiologiska och ekonomiska hänsyn.

Under 1940-talets första år fick detta dramatiska konsekvenser, med storskalig avrättning i gaskamrar enligt ett mönster som blev modell för de massmord som i nästa skede utfördes på judar och romer i Östeuropas dödsläger. Märk väl: inget av detta skedde före kriget. Andra världskriget fungerade som både incitament till och sköld för aktioner som rimligen hade varit mycket svåra att erhålla folklig uppslutning bakom under fredstid. Om eutanasiprogrammet och folkmorden lät vänta på sig till tiden från och med hösten 1939, gick det mycket snabbare att förtrycka oliktänkande genom inspärrning i koncentrationsläger. Orsaken var att denna metod för repression hade decennier på nacken och redan hade brukats av andra, till exempel av britterna under boerkriget och i Sovjetunionen på 1920-talet. Nazisterna kunde kopiera ett färdigt koncept.

Redan i mars 1933 inrättades Tysklands första koncentrationsläger i Dachau, med SS-chefen Heinrich Himmler som tillskyndare och organisatör. Från och med 1934 sorterade samtliga läger under Himmlers organisation. De första internerna var kommunister: innan 1933 var till ända hade fler än 130 000 spärrats in bakom taggtråd. Övriga förmenta samhällsfiender fick vänta tills lägersystemet var mer utbyggt. Inte förrän i nästa skede kom turen till judar, homosexuella och alla möjliga övriga personer som nazisterna ogillade.

Men det räcker inte med en nog så blodig piska för att en diktatur ska klara sig i längden. Det krävs en morot också. Totalitära regimer som inte vinner legitimitet i folkdjupet riskerar att bli kortlivade. Nyckeln till folklig uppskattning var kraftfulla åtgärder mot depressionens socio-ekonomiska konsekvenser, och på denna punkt var nazisterna framgångsrika. Förvisso var det inte Hitlers folk som inledde byggandet av motorvägar – det hade Weimarrepublikens politiker gjort – men det var utan tvekan de som satsade stort på Autobahn-projekten och därmed ordnade fram arbetstillfällen. Motorvägsbyggandet kompletterades med andra statliga byggnads- och arbetsinitiativ samt subventioner för att underlätta för privata investeringar. Enligt uppskattningar sjönk den tyska arbetslösheten med omkring 40 procent under Hitlers första år vid makten. Vad som framförallt gav jobb var upprustningen. I Versaillesfreden hade Tyskland förbjudits att stärka sina väpnade styrkor, men Hitler antog – med rätta – att omvärlden skulle ignorera storsatsningar på militärindustriell produktion. Även grannarna var ju lamslagna av depressionen, och ingen ville ha krig. Det kostade mycket att återställa den tyska krigsmakten, men sett ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel var det oerhört effektivt. Mellan 1933 och 1939 motsvarade de militära utgifterna 23 procent av Tysklands BNP.

Arbetet var bara ena sidan av myntet. Den andra var fritiden. Ett ypperligt exempel på hur Hitler och hans ministrar inriktade sig på att få med hela det tyska folket på sitt projekt är Kraft durch Freude ("styrka genom glädje"). Organisationen syftade till att fylla medborgarnas fritid med glädje och mening, samtidigt som medlemmarna av det uppväxande släktet fostrades till starka och dådkraftiga tyskar som kände nationell samhörighet. Ett flertal aktiviteter drogs i gång: alltifrån sykurser, simlektioner, friluftsvandringar, schackturneringar och konserter, till kostsamma utflykts- och reseprogram med kryssningsfartyg.

Än idag kan man beskåda mastodontprojektet Seebad Prora på Rügen, avsett som en semesteranläggning där tyskarna för en billig penning kunde njuta av sol och bad. Avsikten var att Seebad Prora skulle ha 10 000 rum med kapacitet för att ta emot 20 000 gäster, vilka skulle få stanna tio dagar var, något som gav möjlighet för en halv miljon tyskar att vistas där årligen.
Samtliga lägenheter skulle ha fönster mot havet, varför betonganläggningen med sina sex våningar blev 4,5 kilometer lång. (Eftersom andra världskriget bröt ut innan komplexet var färdigställt kom Seebad Prora istället att fylla militära funktioner.) Det långsiktigt mest lyckade elementet inom Kraft durch Freude var planen att göra det möjligt för alla tyskar att skaffa sig en egen bil. Idén överlevde andra världskriget och resulterade i Volkswagen.

Kombinationen av fler arbetstillfällen och satsningar på fritidsaktiviteter räckte långt: i många tyskars ögon hade Führern och hans regim härigenom gjort mycket bättre ifrån sig än Weimarrepublikens politiker hade gjort. Diktaturen var bättre än demokratin. Däremot visar religionshistorien på gränserna för regimens förmåga att domptera massorna. De mest övertygat nazistiska protestanterna formerade sig i Deutsche Christen ("tyska kristna"), som stod för en germanisering av kristendomen. Inga icke-arier fick bli medlemmar. I spetsen för deras "tyska rikskyrka" stod "riksbiskopen" Ludwig Müller. Många protestanter vägrade dock att rätta sig i ledet. En opposition uppstod omgående, känd som Bekännelsekyrkan, som öppet angrep nazifieringen av religionen. Till slut fick Hitler nog. Hundratals präster häktades och Bekännelsekyrkans tillgångar konfiskerades. Dess mest namnkunnige ledare, Martin Niemöller, arresterades den 1 juli 1937 och satt därefter i koncentrationsläger ända till 1945.

Relationen mellan nazisterna och katolicismen präglades av ännu större fientlighet, och det hjälpte inte att ett konkordat slöts med påven i juli 1933. Enligt avtalet skulle nazisterna acceptera katolskt religionsutövande mot att katolikerna förpliktade sig att vara lojala mot regimen. Nazisterna bröt omgående mot konkordatets principer, och under de år som följde arresterades tusentals präster och nunnor. Trots att många nazister var icke-troende vände de sig också mot den organiserade ateismen. Denna hade bland annat tagit sig uttryck i ett "fritänkande" förbund med egen skola, som förbjöds på våren 1933. Ateister accepterades inte som medlemmar i SS, eftersom deras ovilja att erkänna existensen av en högre makt vittnade om arrogans och varslade om potentiella disciplinproblem.

Regimen ville också nazifiera vetenskapen, men också här lade de krokben för sig själva. Genom att kontrollera och tillrättalägga undervisningen i skolor, gymnasier och universitet hämmade de forskningen på ett sätt som, sett i efterhand, framstår som extremt kontraproduktivt. Före 1933 hade Tyskland tillhört världseliten i naturvetenskap, men inte därefter. Några av landets mest framträdande professorer, till exempel Albert Einstein, gick i exil eller avskedades från sina poster. De nazister som försökte att fylla tomrummet efter just Einstein gjorde allt de kunde för att utmåla honom som en judisk humbug. Åtgärderna blockerade för forskning som hade kunnat vara krigsmakten till stort gagn under andra världskriget. Det är ingen slump att det var i USA, och inte i Tyskland, som atombomben uppfanns.

Kulturpolitiken var lika misslyckad, och mötte lika dåligt gensvar hos de berörda grupperna. Den 22 september 1933 slogs dörrarna upp för propagandaministern Joseph Goebbels Reichskulturkammer (rikskulturkammare"). Målet med institutionen var att åstadkomma likriktning inom den nya kulturpolitiken, vilken omfattade alla upptänkliga uttrycksmedel – litteratur, press, musik, teater, bildkonst, radio och film. Styrningen, med förbud att sälja och låna ut förbjudna verk, samt regler för vad som fick produceras, saknar motstycke i västerländsk historia. Alla tyskar som var yrkesverksamma inom kultursektorn tvingades att ansluta sig till någon av Goebbels kamrar och hörsamma orderna uppifrån. Resultatet blev, föga förvånande, att en mycket stor del av den tyska kultureliten gick i exil.

Attackerna mot misshaglig litteratur antog redan i ett tidigt skede formen av bokbål. Den 10 maj 1933 eldades omkring 20 000 böcker upp i centrala Berlin, allt under överinseende av Joseph Goebbels. Bland offren för bokbrännarna kan nämnas verk av tyskspråkiga författare som Bertolt Brecht, Sigmund Freud, Heinrich Heine, Hermann Hesse, Franz Kafka, bröderna Thomas och Heinrich Mann, Karl Marx, Robert Musil, Erich Maria Remarque, Kurt Tucholsky och Stefan Zweig, samt utländska verk av författare som André Gide, Ernest Hemingway, James Joyce, Jack London, Marcel Proust, Upton Sinclair, HG Wells och Émile Zola. I ett studentmanifest kunde man läsa förklaringen till att just dessa böcker hade valts ut för destruktion: de "verkar omstörtande på vår framtid" och de "angriper grunderna till det tyska tankelivet, till vårt tyska hem och till de uppbyggande krafterna inom vårt folk". Även mot konstnärer var regimen stelbent och fördömande. I princip all modern konst definierades som entartet ("urartad" eller "degenererad"), även expressionistisk konst av målare som själva var nazister, till exempel Emil Nolde.

Att krossa den tyska demokratin var alltså förhållandevis lätt, när nazisterna väl fick chansen. De lyckades också vinna folkligt stöd genom en effektiv arbets- och fritidspolitik, så länge de nöjde sig med att ordna jobb och göra det lättare och roligare att åka på semester. Oppositionen kuvades genom att dess medlemmar internerades i läger. Men när nazisterna ville gå längre fick de problem. Deras försök att bestämma vilken religion folk skulle tro på, vilka böcker författare skulle skriva, vilka tavlor konstnärer skulle måla och vad naturvetenskapsmän skulle forska om var, allt sammantaget, gigantiska misslyckanden. Den största lärdomen som vi kan dra av den nazistiska erfarenheten är dock en annan: det storskaliga massmördandet i gaskamrar och dödsläger som vi förknippar med deras regim fick vänta till 1940-talet. 1930-talets tvångssteriliseringar, liksom diskriminerande lagar och pogromer mot judar, var nog så vedervärdiga, men det krävdes en skyddande mur i form av ett världskrig för att massdödandet skulle realiseras. Den verkligt radikalt förråande faktorn var inte bristen på demokrati, utan bristen på fred.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet. Han är tillsammans med sin fru Katarina Harrison Lindbergh aktuell med boken Förintelsen (Historiska Media).

Publicerad i Populär Historia nr 13/2025