Gertrude Stein – Paris okrönta kulturdrottning

Gertrude föddes 1874 i en välbärgad judisk affärsfamilj som det yngsta av fem syskon. Föräldrarna hette Daniel och Amelia Stein (född Keyser). Familjens rötter fanns i Tyskland, och fadern var i textilbranschen. När Gertrude var tre år flyttade familjen till Wien och därefter till Paris.

År 1878 återvände Steins till USA och bosatte sig i Kalifornien. Vid sjutton års ålder hade båda Gertrudes föräldrar gått bort, och hon flyttade till Baltimore för att bo hos sin morbror. Här träffade hon syskonen Claribel och Etta Cone, vars familj ägde flera amerikanska textilfabriker. Deras salongsverksamhet kom Gertrude senare att efterlikna i sitt framtida hem i Paris.

Gertrude började studera engelska, filosofi och psykologi vid Harvards kvinnoavdelning Radcliffe College. Hon läste psykologi för William James, som var först med att erbjuda psykologi som universitetskurs i USA. Han såg Gertrudes intellektuella potential och uppmuntrade henne att läsa medicin. Trots att hon saknade intresse för detta, började hon studera vid Johns Hopkins School of Medicine. Dessa studier avslutades fyra år senare i samband med en icke godkänd delkurs.

Det var vid den här tiden som Gertrude blev förälskad i en kvinnlig student, Mary Bookstaver (sedermera en känd feministisk politisk aktivist). Mary hade samtidigt en relation med en annan kvinna – det hela kom att bli ett långdraget triangeldrama. År 1902 flyttade Gertrudes bror Leo till Paris, och eftersom hon kände sig nedstämd och ensam, valde hon att följa efter. Det var tänkt att bli en kortvarig ledighet, men Paris kom att bli Gertrudes permanenta hem.

Fram till 1914 delade hon lägenhet med Leo, på nyss nämnda adress, 27 Rue de Fleurus i det sjätte arrondissementet. Broderns konstintresse hade vid den här tiden tagit sig nya proportioner. Han var först av syskonen att på allvar gå in för modern konst, och genom en investeringsutdelning på 8 000 franc kunde de utöka sin påbörjade gemensamma samling. Bland de målningar som inhandlades fanns Gauguins "Solrosor" och "Tre tahitier", två versioner av Cézannes "Badande", samt två tavlor av Auguste Renoir.

Inom några år utökades samlingen ytterligare med verk som Cézannes "Porträtt av Madame Paul Cézanne", Eugène Delacroix "Perseus och Andromeda", Matisses "Kvinna med hatt" och Pablo Picassos "Ung flicka med blomkorg". Snart började ryktet att spridas om det excentriska amerikanska syskonparets imponerande konstsamling. Gertrude och Leo Steins hem har i efterhand kommit att beskrivas som det första moderna museet.

Många av verken köptes för små belopp, innan konstnärerna hade blivit berömda. I regel betalades sällan mer än 300 franc för en målning. Gertrude förstod tidigt Pablo Picassos storhet, och hon köpte flera av hans tavlor. Själv bodde han i Montmartre och tog ofta med sig folk hem till syskonen, som älskarinnan Fernande Olivier och poeterna Max Jacob och Guillaume Apollinaire. Åren 1905–06 målade Picasso ett porträtt av Gertrude Stein. Denna målning skulle hon ha i sin ägo genom hela sitt liv (nu hänger det på Metropolitan-museet i New York). Leo ansåg att porträttet var estetiskt osammanhängande, och han kom med tiden att mista all respekt för systerns kontakt med Picasso.

Det var i hemmet på Rue de Fleurus som Gertrudes roll som kulturell motor i tidens konstnärliga och litterära strömningar kom att formas. Det var här som de stora författarna och konstnärerna flockades. Genom sina konstinköp fick syskonen Stein tillgång till tidens avantgardistiska kretsar.

Många var de som besökte deras salong som öppnade 1905, och syskonen var båda två duktiga på att nätverka. Det var främst män som besökte dem, och det var fler amerikaner än fransmän. Med tiden skedde en förskjutning från konst till litteratur, och under mellankrigstiden dominerades gästlistan av amerikanska författare.

Gertrude tog inte bara på sig rollen som salongsvärdinna, utan även som rådgivare och mecenat. Hon upptäckte talanger och de sökte hennes erkännande. Både i fråga om konst och litteratur deklarerade hon vem som hade talang, och vem som inte hade det. Och salongen lyssnade, ty Gertrudes omdöme och eventuella gillande var guld värt. Besökarna visste att de i samband med ett besök hos syskonen Stein inte enbart kunde få sig konst och skvaller till livs, utan att det även fanns en chans att stöta på storheter som Matisse och Picasso.

Vänskapen som Gertrude utvecklade med salongsbesökare slutade i flera fall mindre bra – ofta sämre med konstnärer än med författare. Utöver redan nämnda salongsbesökare kan även dessa lyftas fram: F Scott Fitzgerald, Sinclair Lewis, Virgil Thomson, Man Ray, Ezra Pound, Sherwood Anderson, Georges Braque, Jane Peterson, Carl Van Vechten och Mildred Aldrich.

Den 7 september 1907 träffade Gertrude sin livspartner Alice B Toklas (1877–1967) för första gången. Dagen därpå tog de en promenad i Luxembourgträdgården och åt bakelser på ett patisserie intill Boulevard Saint-Michel. Från den dagen fram till Gertrudes död 39 år senare var de oskiljaktiga. Paret hade mycket som förenade dem, inklusive att de båda var uppvuxna i San Francisco Bay i Kalifornien. Båda hade förlorat sin mamma i tonåren, och båda var de var döttrar till europeiska judar som hade utvandrat till Amerika.

År 1910 flyttade Alice in hos syskonen Stein. Några år därefter skedde en brytning mellan bror och syster till följd av bland annat Leos kritik av Gertrudes skrivande och hennes ställningstagande för Picasso och kubismen.
Leo beslöt sig för att flytta till Florens, och konstverken delades upp mellan dem. Uppbrottet sägs ha varit bittert, och förutom ett tillfälle när de sprang på varandra på gatan i Paris, sågs de aldrig mer.

Till skillnad från i USA var det möjligt att på Seines vänstra (södra) bank öppet visa sin kärlekslycka om man var lesbisk. Och det gjorde Gertrude och Alice, såväl under sina många gemensamma promenader på stan, som hemma i salongen. Under 1920-talet skapades det en kultur i Paris för dem som inte definierade sig som heterosexuella – med salonger, barer och nätverk. Lesbisk kärlek var inte förbjuden enligt fransk lagstiftning.

Utåt sett var de ett omaka par. Alice var – till skillnad från Gertrude – nätt och feminin i sin framtoning, och hade ofta blommiga klänningar, stora örhängen och välmanikyrerade naglar. Gertrude var kraftigt byggd och bar löst sittande kläder och grova sandaler med tjocka ullstrumpor. Viktigast för henne var att kläderna var enkla och inte åtsittande. Under 1930-talet bad Gertrude Alice att hon skulle klippa hennes hår kort. Den nya frisyren fick – enligt Ernest Hemingway – Gertrude att se ut som en romersk kejsare.

Parets liv tillsammans kretsade mycket kring Gertrudes självproklamerade genialitet. Detta skapade en arbetsfördelning enligt vilken hon skrev och samtalade, medan Alice skötte mycket av den dagliga markservicen och agerade sekreterare. Gertrude tvivlade aldrig på den egna betydelsen, och såg sig själv som en av århundradets största litterära begåvningar.
Hon blev med tiden en berömd person och Alice fungerade som en form av gatekeeper som man var tvungen att passera för att nå Gertrude. Alice var även värdinna för flickvännerna och fruarna som följde med salongsbesökarna, och de umgicks tillsammans i ett separat rum. Vänskapen med kvinnor var för Gertrude främst något som handlade om professionella kontakter.

Första världskriget bröt ut och Gertrude och Alice begav sig 1915 till Mallorca i hopp om att hitta en mer fridfull och mindre kostsam tillvaro. Oron för vännerna och längtan efter Parislivet gjorde att de året därpå återvände till staden. Nu engagerade de sig i Amerikanska hjälpfonden för franska sårade. De köpte även en Ford-lastbil som döptes till Auntie. I den transporterade de sårade soldater till sjukhus.
Efter kriget tilldelades Gertrude och Alice varsin medalj, Médaille de la Reconnaissance Française, som gavs till dem som hade gjort en särskild insats under kriget. Under denna tid var salongsverksamheten tämligen sparsam.

Gertrude Stein var inte enbart kulturmecenat, mentor och konstsamlare, utan även författare. Hon skrev ofta på nätterna, sittande vid ett florentinskt bord. I hennes tidigaste verk återberättas minnen från studenttiden. Hon författade en av de första coming out stories – kortromanen Q.E.D. Den skrevs 1903, men publicerades först 1950, med titeln Things as they are. Boken handlar om en kärleksaffär som involverar tre personer – berättelsen baseras på Gertrudes egna erfarenheter från åren vid Johns Hopkins.

Hon inspirerades litterärt av de modernistiska konstnärernas sätt att skildra verkligheten som om den inte föreställer något. Målet var att hennes prosa skulle befinna sig vid tidens frontlinje och hennes verk avvek därmed från 1800-talets konventioner. År 1909 bekostade hon själv publiceringen av Three lives för 660 dollar på det amerikanska förlaget Grafton Press – det var hennes första publicerade bok.

Gertrude Steins författarskap innehåller en del fraser som har blivit berömda, som "a rose is a rose is a rose" i betydelsen att saker och ting är som de är. Fler böcker följde, men det stora litterära genombrottet dröjde och Gertrude såg hur flera av de författare som ofta hade besökt hennes salong, som Hemingway och Fitzgerald, fick stora litterära framgångar.
Hennes eget genombrott skedde först 1933, med boken Alice B Toklas självbiografi. Gertrude blev nu en celebritet i USA, dit hon och Alice for på en föreläsningsturné. Och med boken tog hon steget in i mainstreamlitteraturen.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Paris på 1920-talet kan beskrivas som liberalt och staden lockade författare, konstnärer och intellektuella från olika länder. År 1925 ägde världsutställningen Exposition internationale des arts décoratifs et industriels modernes rum, och art déco presenterades som den nya stilriktningen. Nu växte modernismen fram och många skandinaver och amerikaner slog sig ner på vänstra stranden, oftast i Montparnasse och Quartier Latin. Inte minst möjliggjorde den billiga valutan livet som konstnär i Paris.

Nu hade Gertrudes intresse skiftat från konst till litteratur. En grupp "lärjungar" formades kring henne, med bland andra F Scott Fitzgerald och Sherwood Anderson, några av mellankrigstidens mest berömda författare. En annan som dök upp i salongen var Ernest Hemingway, som Gertrude träffade för första gången 1922, när han arbetade som journalist.
Hemingway och Gertrude kom att få en nära vänskap, och Alice och Gertrude blev även gudmödrar åt Hemingways son Jack. Ernest besökte ofta salongen där han bjöds på hemmagjord likör medan de samspråkade om konst och litteratur. Men precis som med flera av de andra författare och konstnärer som Gertrude tog till sig, blev till slut även Hemingway körd på porten. Detta beskriver han i sin självbiografiska roman En fest för livet (1964).

Gertrude Steins salong kom att bli en samlingspunkt för "den förlorade generationen", ett begrepp som hon lär ha myntat och Ernest Hemingway gjorde allmänt känt. I en snävare mening syftar det på de amerikanska författare som levde i Paris under 1920-talet – bland andra T S Eliot, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald, Sylvia Beach och Sherwood Anderson.
I en vidare mening kan begreppet även användas för den "förlorade" generation som var född åren 1883–1900, växte upp under första världskriget, och saknade framtidstro.
I sin roman Och solen har sin gång (1926) nämner Hemingway begreppet och beskriver bakgrunden till det: Gertrude Stein hade sin Ford-lastbil inne på verkstad, men eftersom bilmekanikern inte hade utfört ett tillräckligt bra och snabbt jobb, blev denne tillrättavisad av den ilskne verkstadsägaren med orden: "Ni tillhör alla en förlorad generation!"

År 1938 flyttade Gertrude och Alice till Rue Christine nummer 5 i Paris (också på den vänstra stranden av Seine), när fastighetsägarens son skulle överta deras gamla lägenhet på Rue de Fleurus. Två år därefter ockuperades Frankrike av Nazityskland. En marionettregim upprättades i staden Vichy med Philippe Pétain som ledare. Vichyregimen samarbetade med tyskarna och såg bland annat till att fransmän arbetade i tysk krigsindustri. Regimen stod även bakom förföljelsen av judar och deportationen av dem till koncentrationsläger.

Gertrude och Alice lämnade nu Paris och bosatte sig i Bilignin i östra Frankrike, nära gränsen mot Schweiz. Det var en plats som de sedan en tid tillbaka hade åkt till för avkoppling. De blev goda vänner med litteraturhistorikern Bernard Faÿ, som var aktiv i Vichyregimen. Trots att de var judinnor kunde de genom hans kontakter leva ett skyddat liv i Frankrike under kriget, och få ut extra ransoner.

År 1944 återvände Gertrude och Alice till Paris, där de återfann sin våning – med alla konstverk – i orört skick. Det sägs att det var tack vare parets vänskap med Faÿ som tavlorna inte hade konfiskerats av Gestapo. Efter kriget började vännerna från förr att dyka upp i salongen igen. Så även amerikanska soldater, som blev mycket förtjusta i Gertrude och köpte hennes böcker. Hon fick nu litterära framgångar med den självbiografiska Wars I have seen (1945). Nu följde en tid när hon skrev patriotiska artiklar för amerikanska tidningar. Hon och Alice reste även till Tyskland, där de bland annat inspekterade återbördade konstskatter som Göring hade stulit. Ett par år senare började Gertrude Stein att plågas av magont. Det visade sig vara en långt framskriden tarmcancer. Hon opererades i juli 1946 på det amerikanska sjukhuset i Neuilly-sur-Seine nära Paris, men hennes liv gick inte att rädda. Den 27 juli avled hon, 72 år gammal. Hon begravdes på kyrkogården Père-Lachaise i Paris. Den 7 mars 1967 gick även Alice B Toklas bort. Hennes önskan var att få vila bredvid sin livskamrat, samt att hennes eget namn skulle ristas in på baksidan av gravstenen.

Även i döden var det tydligt vem som stod i förgrunden i deras förhållande.

Ann-Sophie Mårtensson är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, samt grundskollärare i SO-ämnena.

Publicerad i Populär Historia nr 4/2025