Ernest Hemingway – reporter i ett oroligt Europa

Trots sin unga ålder framstår han som tvärsäker i sin analys av den politiska situationen. Han skriver att bankerna och näringslivet tidigare har finansierat fascisterna, eftersom de såg svartskjortorna som ett skydd mot en hotande kommunistisk revolution. Men nu har både den ekonomiska eliten och merparten av de italienska medierna vänt rörelsen ryggen. Det har dock inte fått fascisterna att ge upp – tvärtom.

Samma dag publicerar Toronto Star även Hemingways intervju med Benito Mussolini, fascisternas 37-årige ledare. I intervjun konstaterar Mussolini att det nu finns en halv miljon medlemmar i hans rörelse. ”Vi är ett politiskt parti organiserat som en militär styrka” säger Mussolini till Hemingway.

Den amerikanske reportern beskriver italienaren som ”en stor man med ett brunt ansikte och en hög panna, en långsamt leende mun och stora, uttrycksfulla händer”.

Då och då under intervjun kelar Mussolini med sin varghundsvalp som leker med några papper intill fascistledarens skrivbord. Mussolini talar långsamt på italienska, och väljer sina ord noga så att Hemingway säkert ska förstå honom.

”Vi är inte ute efter att motsätta oss någon italiensk regering. Vi är inte emot lagen. Men vi är tillräckligt starka för att störta en regering som skulle försöka motsätta sig eller förstöra oss” säger han.

Nu, hundra år senare, är Hemingways vittnesmål om fascismens uppgång kuslig läsning. Men han drar sig inte heller för att använda humor i sitt försök att genom ord avväpna fascisterna. Han beskriver dem som ”äventyrsälskande ungdomar från medel- och överklassfamiljer” som har upptäckt att de ”tycker mycket mer om att jaga levande kommunister än att gå i skolan eller jobba på sina fäders kontor”.

Hemingway avslutar artikeln om läget i Italien med följande mening: ”Det hela ser lika tyst och fridfullt ut, som en treåring som leker med en handgranat.”

Ernest Hemingway föddes 1899 i en välmående förort till Chicago. Att vara en skrivande person blev tidigt centralt för hans självbild. Redan i skolåldern började han se sig själv som författare, skriver Charles Scribner Jr i förordet till Dateline: Toronto (1985), som samlar alla texter som Hemingway skrev för Toronto Star.

Efter gymnasiet fick Hemingway sitt första journalistjobb som juniorreporter på Kansas City Star. Trots att anställningen bara varade i ett halvår kom tidningens skrivregler att betyda mycket för hans stil. På Kansas City Star uppmanade man sina journalister att bland annat använda ett kraftfullt språk, skriva korta meningar och eliminera varje överflödigt ord.

Detta var de bästa skrivreglerna han någonsin hade fått lära sig, menade Ernest Hemingway i en intervju över tjugo år senare.

En som intresserar sig för Hemingways språk är Daniel Ocic Ihrmark, doktorand på institutionen för språk vid Linnéuniversitetet:

– Man kan onekligen säga att journalistiken har haft betydelse för hans författarskap. Hemingway tog med sig den journalistiska stilen in i litteraturen.

I sitt pågående forskningsprojekt använder Daniel Ocic Ihrmark datorprogram för att avläsa grammatiska mönster i Hemingways samlade textmassa.

– Generellt sett brukar hans stil beskrivas som att det är korta meningsbyggnader, och att han sällan använder adjektiv. När han själv skrev om sitt språkbruk i de skönlitterära texterna, sa han att han fokuserade på substantiven, som ett sätt att få en koppling till verkligheten.

Hemingway kallade sitt sätt att skriva för isbergsteorin. Bara en liten del av berättelsen är synlig för läsaren i form av handling och dialog. Det mesta är implicit, dolt under ytan.

Men det är fel att tänka på Hemingways stil som något bergfast och oföränderligt, påpekar Ocic Ihrmark. Det är inte så att han tog till sig de journalistiska stilråden och höll sig till dem under resten av karriären, utan att någonsin utmana dem. Tvärtom var han en hantverkare som utvecklade sitt språk under hela sitt liv.

Särskilt i hans noveller finns en experimentlusta, en lek med adjektiv och annorlunda meningsbyggnader, som senare under karriären också tar sig in i hans romaner.

I juli 1922 skriver Hemingway såhär i Toronto Star: ”Res inte tillbaka för att besöka den gamla fronten.”

Nyss 23 år fyllda har han besökt norra Italien och visat sin fru platserna där han fyra år tidigare hade varit ambulansförare åt Röda korset. Återbesöket blev en besvikelse.

I staden Fossalta såg allt nytt, färgstarkt och välmående ut. Hemingway skriver att han går längs gatan där han tidigare har sett en god vän bli dödad, och tänker att en återuppbyggd stad är mycket sorgligare än en förstörd stad. Människorna har inte fått sina hem tillbaka, de har fått nya hem, konstaterade han:

”En by som har förstörts i kriget hade alltid en värdighet, som om den hade dött för något. Den hade dött för något, och något bättre skulle komma. Allt var en del av den stora uppoffringen. Nu finns det bara en ny, ful meningslöshet över det hela.”

Mycket hade hänt sedan det första journalistvikariatet på Kansas City Star. Hemingway ville ansluta sig till den amerikanska armén, men nekades på grund av dålig syn. Istället anmälde han sig som frivillig till Röda korset och for till Italien sommaren 1918.

Han körde ambulans i några veckor, innan han träffades av granatsplitter och fick svåra skador i båda benen. Hemingway tillbringade ett halvår på sjukhus, blev kär i en sjuksköterska och trodde att de skulle gifta sig, bara för att få veta att hon hade förlovat sig med en italiensk officerare.

De här erfarenheterna använde han sig av senare, när han skrev en av sina mest hyllade romaner: Farväl till vapnen (1929, 1932 på svenska).

Efter sjukhusvistelsen flyttade Hemingway tillbaka till USA, fick jobb på Toronto Star i Kanada, träffade Hadley Richardson och gifte sig med henne. Hösten 1921 flyttade det nygifta paret till Paris, och Hemingway fortsatte att skriva för Toronto Star, nu som Europakorrespondent.

Som i artikeln om Fossalta skrev han ofta om sina egna erfarenheter. I de här texterna förekommer för kanske första gången ”Papa Hemingway”, en karaktär som han byggde kring sig själv och som senare blev världskänd.

”Papa Hemingway” är en erfaren, berest man som vet hur saker egentligen ligger till här i världen. Skapelsen rymmer även en machoman som hör hemma i boxningsringen, på tjurfäktningsarenan och bakom fiendens linjer som gerillasoldat.

– Han vävde en myt kring sig själv på ett mycket medvetet vis, säger Daniel Ocic Ihrmark.

Rötterna till karaktärsbygget kan sökas i Hemingways barndom. Hans mor klädde ibland honom och hans 1,5 år äldre syster i likadana flickkläder, och kallade dem för tvillingar.

Allt är inte krigsminnen eller allvarliga politiska nyheter när Hemingway rapporterar från Europa. Han är bra på att roa sig, och Toronto Stars läsare får följa med när han fiskar regnbåge i en kanal i Genève och tonfisk vid Spaniens nordvästra kust.

Den kanske mest entusiastiska berättelsen kommer från schweiziska Les Avants, där Hemingway i mars 1922 testar att åka bobsleigh.

Nu ersätts den annars världsvana tonen stundtals av en barnslig glädje. Han beskriver en spänning som ”börjar med en rysning i korsryggen och slutar med att du nästan sväljer ditt hjärta när det hoppar in i din mun”.

Hemingway redogör för hur han sätter sig i en kälke för två – om den andra åkaren är hustrun Hadley eller någon annan sägs inte. Strax störtar han nedåt en brant, isig bana medan omgivningen rusar förbi som på film.

Precis när banan svänger in i en skog hörs ropet ”Garde!” och en större bob, för sex personer, närmar sig bakifrån i rasande fart. Alla skriker men Hemingway lyckas styra åt sidan så att upphinnarna kan passera, och får dessutom en skymt av solnedgången som färgar bergen rosa.

Efter åket stampar Hemingway fötterna varma, mumsar på skinksmörgåsar som en liten pojke serverar, och undrar varför någon skulle välja att åka till Palm Beach eller Rivieran i stället för till Schweiz om vintern.

Såklart skriver han även om utelivet i Paris, till exempel om festfolket på Café Rotonde, som har "kämpat så hårt för att skapa en nonchalant, individuell klädstil att de har uppnått en sorts enhetlig excentricitet”. Och på Frankrikes nationaldag bevittnar Hemingway hur tjugo–trettio par dansar på gatan under hans fönster klockan elva på förmiddagen, efter att ha festat hela natten.

I september 1922 går paret Hemingway över bron från franska Strasbourg till den tyska grannstaden Kehl. Ernest och Hadley ska tillbringa dagen som inflationsturister och dra nytta av den tyska markens drastiskt fallande värde.

Vid gränsen ställer de franska vakterna några frågor till de bägge amerikanska medborgarna. Detta medan tyskarna som är på väg över får köa mycket längre, och utstå en mycket hårdare granskning.

”Alla kan gå över bron men fransmännen gör det väldigt obehagligt för tyskarna” konstaterar Hemingway i sin artikel i Toronto Star.

I Kehl växlar han in 10 franc, motsvarande 90 kanadensiska cent, och får 670 tyska mark i handen. Efter en hel dags frosseri på stadens restauranger och caféer har han fortfarande 120 mark kvar.

På grund av tullreglerna får fransmännen inte hamstra varor i Tyskland. Men de får åka över gränsen för att äta. På Kehls caféer sitter därför franska tonåringar och trycker i sig billiga kakor snabbare än bagaren hinner baka. På stadens bästa hotell äter man en femrätters middag för motsvarande 15 kanadensiska cent.

Hemingway berättar att han vid ett fruktstånd pratar med en gammal man som inte har råd att köpa äpplen. Frukten är löjligt billig för dem som har tjänat sina pengar på andra sidan gränsen, men onåbart dyr för många tyskar.

I sin artikel förbannar Hemingway sig själv för att han inte förstod att bjuda mannen på några äpplen. Han gissar att dennes besparingar, som så många andras, var investerade i tyska krigsobligationer och därmed värdelösa.

Knappt två veckor senare skriver han att hatet mot fransmän i Tyskland är stort. Och att tyska kvinnor som har haft relationer med franska officerare får sina kläder sönderrivna, håret avrakat, och att de jagas iväg från sina hembyar. Runtom i Tyskland startar upplopp, än mot de höga levnadskostnaderna, än för att återinstallera monarkin.

När Ernest Hemingway 1922 skrev sina artiklar för läsarna på andra sidan Atlanten kunde han naturligtvis inte veta hur de kommande årtiondena skulle komma att te sig. Men han iakttog vad som skedde i samtiden, och beskrev en utveckling som oroade honom.

När Hemingway besökte ett Europa i skuggan av första världskriget, rapporterade han om de giftiga frön som hade börjat gro till nästa.

Journalistiken gav Hemingway en försörjning, och samtidigt möjligheten att resa ut i världen och träffa inflytelserika och intressanta personer. Men det han egentligen längtade efter att göra, det var att få skriva böcker.

Den amerikanska författaren Gertrude Stein (1874–1946), som hade bott i Paris sedan 1902, blev en viktig mentor för honom i den franska huvudstaden. Hon rådde Hemingway att sluta med journalistiken för att istället kunna fokusera på fiktionen.

Han lydde rådet 1924, efter att ha skrivit över 150 artiklar för Toronto Star. Den lilla familjen Hemingway (sonen Jack hade fötts 1923) levde fattigt efter att pengarna från den kanadensiska tidningen hade slutat att komma.

I sin memoarbok En fest för livet (utgiven postumt 1964) skriver Hemingway att ingen ville köpa hans noveller och att han inte fick in några pengar alls.

Allt vände 1926 med den framgångsrika publiceringen av romanen Och solen har sin gång. Hemingway fortsatte dock att emellanåt åta sig journalistiska uppdrag, och han rapporterade till exempel från spanska inbördeskriget.

Publicerad i Populär Historia 3/2023