Den polske hovnarren Stańczyk var känd som en tänkare. På målningen våndas han över nyheten om att ryssarna intagit Smolensk 1514, alltmedan hovet hänger sig åt dans i bakgrunden.

© Muzeum Narodowe, Warszawa

Narren – på gränsen till det förbjudna

I långa tider har narrar och gycklare lockat till råa skratt, inte minst vid kungliga hov där de med humor och fräckhet synliggjort samhällets sociala gränser och tabun.

2 november 2018 av Olle Bergman

Vi har ingen aning om när Sverige fick sin förste hovnarr – han är förlorad i medeltidens skuggor. Men det går att utse den siste, nämligen hovfotografen och journalisten Aron Jonason (1838–1914). 

Han var ingen narr så som vi ofta tänker oss denna historiska figur – utstyrd i lustig dräkt och med löjeväckande uppträdande. Men en humor som uppskattades av kungen hade Jonason, som var så välkänd för sin västsvenska slagfärdighet att eftervärlden gav honom epitetet »Göteborgshumorns grundare«. 

Oscar II – som var fotografens uppdragsgivare – älskade hans ordvrängerier och kallade
honom därför »Storwitzir« (efter en idé av Albert Engström). Ett av Jonasons mest välkända skämt, yttrat när kung Oscar lär ha irriterat sig på fotografens myckna användande
av sin magnesiumblixt, är i dag en del av folkhumorn: »blixtrar den ene så åskar den andre«. Men när Jonason »witzade« för sin konung var hovnarrarnas guldålder för länge sedan över.

Senaste narren 1999 i Tonga

Faktum är att befattningen tillsattes så sent som 1999 i det lilla öriket Tonga. Här uppbars titeln av en viss Jesse Bogdonoff från USA, som även tjänstgjorde som ekonomisk rådgivare åt kung Taufaahau Tupou IV. Efter några år kraschade yrkesrelationen mellan kung och narr i en rejäl ekonomisk skandal där miljontals dollar gick upp i rök.

Hela historien har något anarkistiskt över sig som anknyter till narrens roll genom historien: en påpasslig och respektlös outsider som vägrar att rätta sig efter samhällets normer.

Så vad är då en narr egentligen? Svenska Akademiens ordbok beskriver det som någon som »i avsikt att roa andra uppträder löjeväckande med upptåg, skämtsamt tal och dylikt«. I dag skulle vi snarare använda ord som komiker eller ståuppare.

Oscar II:s hovfotograf Aron Jonason. Karikatyr av Albert Engström.

Narrar, gycklare eller lekare

När man studerar historiska källor är det omöjligt att upprätta skarpa gränser till begrepp som gycklare (»som utför ›konster‹ och dylikt för att roa en publik, taskspelare«) eller lekare (»spelman, gycklare, jonglör, komediant, skådespelare«). I engelskan hittar vi begrepp som fool eller jester och i franskan bouffon.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Låt oss därför tänka oss någon form av multiunderhållare som kunde skämta och häckla, sjunga och musicera, jonglera och göra konster. Det är väl belagt att narrarna ofta hade kroppsliga särdrag som sporrade dåtidens lyteskomik, till exempel kortvuxenhet eller så kallad puckelrygg.

De första beskrivningarna av något som liknar narrar stöter man på under antiken. I Romarriket fanns till exempel komiska skådespelare med benämningar som scurrae, mimi, histriones eller balatro

Klassiska narren från medeltiden

Men det är under medeltiden och renässansen som den klassiska narren träder fram med sina välkända attribut: en dräkt i bjärta färger, ofta försedd med bjällror, och en lustig mössa som ibland var försedd med strutar, tuppkam eller åsneöron.

Själva dräkten kallas motley på engelska, vilket anknyter till att den ofta utgjordes av ett lappverk eller var vävd i olika färger. Ett typiskt attribut var det som kallades marotte, vilket var en stav med ett skulpterat huvud i änden – ibland i form av ett litet narrhuvud.

Med sin märkliga uppenbarelse kunde narren röra sig utanför konventioner och sociala gränser; från en så bisarr person kunde man bara förvänta sig skämt, dårskaper och satir. Att klassiska narrar av den här typen har funnits i Sverige bekräftas av kyrkomålningar av Albertus Pictor (död cirka 1507). I Härkeberga kyrka nära Enköping kan man studera dem i sina tvåfärgade dräkter – en som spelar flöjt, en som spelar luta och en som spelar fiol.

På denna franska 1400-talsillustration uppträder en narr iklädd tvåfärgad dräkt, en så kallad motley.

© British Library/Science photo/Ritzau Scanpix

Snorre Sturlasson och Saxo Grammaticus

Begreppet lekare dyker upp på många ställen i Nordens äldsta skriftliga källor. Snorre Sturlasson berättar till exempel att sveakungen Hugleik, som tillhörde Ynglingaätten, hade »allsköns lekare, harpare och gigare och fiddlare«. 

Saxo Grammaticus nämner olika typer av lekare – scurræ, histriones, mimi och joculatores – hos de danska kungarna. Närvaron av underhållare markerar antingen att den höge herren är rik och mäktig, eller att han är dekadent och lättsinnig.

En annan intressant källa är Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser (1377). Här talar hennes forne make, Ulf Gudmarson, från skärselden och berättar att han förbrutit sig på fem sätt under sin livstid. 

Ett av dessa var att han »syndade mycket på grund av den tokige pilten du vet, ropade bifall åt hans dårskaper och gladdes åt dem samt förnöjdes åt hans galenskap«. Uppenbarligen är »den tokige pilten« någon form av narr – kanske någon som tjänstgjort på Ulvåsa där Birgitta och Ulf hade levt tillsammans?

Kringflackande underhållare med låg status

Medeltidens narrar, gycklare och lekare levde ett kringflackande liv under en stor del av året. Detta var inte bara ett sätt att hitta ny publik, utan även en social nödvändighet. Av den bofasta befolkningen betraktades de som löskefolk och landstrykare, och när hederligt folk tröttnat på deras konster blev de bortdrivna. 

På så sätt sällade de sig till yrkesroller som bödlar, rackare och latrintömmare – personer vars tjänster anlitades, men som föraktades och stöttes bort socialt. 

Yrkesunderhållarnas rörliga livsstil har en stark anknytning till karnevaler och narrfester där det välordnade samhället förvandlas till uppochnervända världen för en dag. Ett annat besläktat fenomen är den italienska teaterformen Commedia dell’arte, där lustigkurren Harlekin med sin brokiga dräkt och batong (battacio) är en direkt arvtagare till den klassiske narren.

Berättelserna om den tyska narrfiguren Till Eulenspiegel fick stort genomslag i norra Europa. Illustration från cirka 1885 av Eugen Klimsch.

© AKG/Scanpix Ritzau

Kring denna yrkeskår av outsiders växte en rik legendflora upp och med den många livskraftiga gestalter i folktradition och litteratur.

Narren Till Eulenspiegel

En känd medeltida narrgestalt i Nordeuropa är tyskarnas Till Eulenspiegel. Enligt legenden förde han ett kringvandrande liv under första hälften av 1300-talet och dog i staden Mölln, nära Lübeck, under digerdöden. Han avbildas ofta med epiteten uggla och spegel, vilka alltså skulle förklara hans namn.

Eulenspiegels burleska munhuggande och grovkorniga kissochbajshumor förmedlades först i 1500-talets tyska underhållningslitteratur och levde senare vidare i århundraden. Många försök har gjorts för att klargöra om han var en verklig person, men bevisningen är mycket svag.

I svenskan lever Eulenspiegel kvar i det åldriga ordet »ulspegel« som betyder skälm eller skojare. Det första exemplet i den svenska Eulenspiegel-litteraturen är det med en lång
titel försedda verket Ett Hundrade Twå underlige, sällsamme, och mycket lustige Historier, Om Thil Ulspegel, en Bonde Son, bördigh vthaff thet Landet Brunswigh, sammandragne och beskrefne. »Hwilka vthaf Tyska Språket in vppå thet Swenska transfererade äre. Tryckte hoos Amund Grefwe, Åhr 1661.«

Narrgestalter hos Shakespeare

Berättelserna om Eulenspiegel räknas ibland till en genre som kallas narrlitteratur, vilken växte fram under förrenässansen. Här genomlyses världens dårskap av skildringar av
skämtare och tokstollar. Ett välkänt exempel är den satiriska allegorin Daß Narrenschyff
(»Dårarnas skepp«, 1494) av Stefan Brant. I ett avsnitt möter vi Sankt Grobianus – en skämtsam latinisering av det tyska ordet grob som betyder grov. Jämför med det svenska ordet grobian.

Även Erasmus av Rotterdam och Martin Luther skrev verk av denna typ. Ett sekel senare finner vi ett flertal narrgestalter i Shakespeares pjäser, till exempel den döde Yorick i Hamlet, den okynnige Puck i En Midsommarnattsdröm och den trogne »the Fool« i King Lear.

Hovnarrarna

Shakespeares exempel tar oss till hovnarrarna, en underhållningselit som anlitades av överklassen. Dessa kunde bli rikt belönade med till exempel kläder eller hästar.
Ett svenskt exempel finner vi i Erikskrönikan där en notering berättar att lekarna fick brudklänningen som ersättning vid Birger Magnussons bröllop 1298.

Olika karaktärer i den italienska teaterformen Commedia dell'arte. Nummer sex från vänster är Harlekin, som har sitt ursprung i narr-gestalten. Längst till vänster skymtar författaren Molière.Fransk målning från cirka 1670.

Narrar var också rådgivare

Under renässansen blir hovnarrarna ett stående inslag vid de europeiska hoven. Historierna är många om hur de rörde sig på gränsen mellan det tillåtna och det förbjudna när de skämtade om maktmänniskorna i sin omgivning. Många blev berömda, till exempel fransmannen Triboulet (1479–1536), som låg till grund för karaktären Rigoletto i Verdis opera med samma namn, eller engelsmannen Will Sommers (död 1560) som var Henrik VIII:s favorit.

Det är uppenbart att många av hovnarrarna var högbegåvade och inte bara utgjorde nyttiga sanningssägare utan även kloka rådgivare. Ett sådant exempel är Stańczyk (cirka 1480–1560) som tjänstgjorde för tre polska kungar. 

Vad som är fakta respektive fiktion i hans liv är svårt att utröna, men redan i samtida källor beskrivs han som en beläst och skarptänkt person som använde satir eller liknelser för att påverka den politiska eliten omkring sig. Under polackernas stormiga historia dyker han ständigt upp i litteratur, konst och propaganda.

Svenska narrar

Namngivna svenska hovnarrar hittar vi exempel på under 1600-talet, då denna yrkesgrupp egentligen är på väg bort från den europeiska samhällseliten. Flera av dem är kortvuxna och fyller även rollen som »hovdvärgar«.

Ett kvinnligt exempel är »Narrinnan Elisabet« som tjänstgjorde hos Gustav II Adolfs maka Maria Eleonora och nämns i en källa från 1622. Ett annat är Lilla Annika med efternamnet Kollberg som var gunstling åt Karl X Gustavs hustru Hedvig Eleonora och dog 1705.

Narren Hindrich Hasenberger, i tjänst hos riksmarsken Carl Gustaf Wrangel, var exotisk
i dåtidens ögon på ett annat sätt: han var sannolikt av romsk börd. Målaren David Klöcker Ehrenstrahl avporträtterade honom i olika situationer 1651–52.

Anders Luxemburg

Den svenska hovnarr som vi vet mest om är Anders Luxemburg. Han var i Karl XII:s tjänst under kungens sista levnadsår. Han föddes i Kumla socken i Närke 1697 och hade två fysiska särdrag som sannolikt gjorde det svårt för honom att försörja sig på normalt kroppsarbete – dels var han kortvuxen, dels hade han deformerad ryggrad med en så kallad puckelrygg.

Hindrich Hasenberger var narr hos Carl Gustaf Wrangel.

© Skoklosters slott

Redan som ung kom Anders Luxemburg i tjänst hos fältmarskalken Carl Mörner, som under en tid hade varit officer under hertigen av Luxemburg – därav namnet. Mötet med Karl XII skedde 1717 i Lund, där kungen vid denna tid hade förlagt sitt högkvarter.

Reds ner av Karl XII

Kungen blev uppenbarligen fascinerad av den i hans ögon lille lustige mannen som kunde
sjunga och underhålla på både franska och italienska, samt spela fiol och andra instrument. Att Luxemburgs människovärde ansågs som lägre speglas av de råa skämt som han utsattes för.

Vid ett tillfälle red kungen ner honom där han satt på sin häst; som kompensation fick Luxemburg två dukater. Vid ett annat tillfälle ställdes det till med ett bröllop där Luxemburg skulle giftas bort med en rådmansdotter från Strömstad som även hon hade en ryggradsdeformitet. Det krävdes enträgen vädjan och bittra tårar från Luxemburg för att få kungen att ändra sig.

Anders Luxemburg följde med på det svenska fälttåget mot Norge 1718 och var med vid belägringen av Fredriksten i Halden. Dagen före Karl XII:s död, den 29 november, finns en anteckning om att Luxemburg kom ut med frukost till kungen i löpgraven. 

Denne fick då ett infall, sa till Luxemburg att han hade gått fel väg och pekade mot fästningen framför dem. Den lydige Luxemburg vandrade då ut i kulregnet mellan belägringsvallarna och fästningen tills kungen kallade tillbaka honom. För detta livsfarliga practical joke kompenserades Luxemburg med en dukat.

Tog med sig Brandklipparen

När den döde kungens kropp senare fraktades till Stockholm lämnade Anders Luxemburg likföljet när det passerade Västmanland. Han tog med sig kungens häst Brandklipparen och gick nu i tjänst hos greve Carl Fredrik Piper på Engsö slott öster om Västerås.

Nya tider randades, och hovnarren hade blivit en anakronism i ett sekel där upplysning och revolutioner snart skulle definiera ett nytt slags mänsklig jämlikhetstanke.

En historisk julklapp som varar länge

Låt någon i din närhet få uppleva den svenska historien – ge bort en prenumeration på Populär Historia i julklapp! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara.

Här är länken till julklappen som varar länge!

Publicerad i Populär Historia 5/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också