Vilken är den äldsta barnsagan i Sverige?

Den här sortens frågor går det sällan att ge ett rakt svar på. Vad är en saga för barn? Hur ska vi definiera ”inhemsk”? Räknas en barnbok, så länge den är gammal, även om den kanske inte uppfattas som en saga i nutida bemärkelse? Hur kan vi veta i vilket land sagan berättades först? Ja, ni förstår problemen. Det hindrar dock inte att man försöker ge några bra exempel på äldre barnlitteratur, och resonerar kring sagor och barn för att komma närmare ett eventuellt svar.

Vanligtvis pekas den översatta En sköön och härligh jungfrw speghel från 1591 ut som den första svenska barnboken. Titeln avslöjar att målgruppen var flickor. Innehållet var sedelärande snarare än underhållande. Det rörde sig inte om skönlitteratur. Flickorna skulle läsa och ta till sig innehållet och bli bättre människor.

Bara ett år senare kom en liknande bok i översättning riktad till pojkar: En gyldenne book – om unga personers sedhers höffwelligheet. Författare var nederländaren Erasmus av Rotterdam (cirka 1469–1536). Om vi är ute efter den äldsta svenska barnsagan bör vi alltså leta annorstädes.

En bra kandidat är Olof von Dalins (1708–63) Sedolärande fabler. Den utkom 1752 på kung Adolf Fredriks uppmaning. Dalin undervisade den lille prinsen Gustav, blivande Gustav III, och det var de sagor som Dalin hade hittat på åt honom som samlades i boken. Redan föregående år, till prinsens femårsdag, hade Dalin tryckt en födelsedagsfabel till pojken.

Fabler är sagor med djur i huvudrollerna, och innehållet ska vara både underhållande och lärorikt. Här rör det sig utan tvekan om en saga med svenskt ursprung, riktad till barn. Dock hade Dalin inspirerats av utländska föregångare.

Ännu lever greken Aisopos antika fabler, och sådana skrivna av fransmannen Jean de La Fontaine (1621–95). Aisopos djursagor hade länge använts i undervisningen. Erik XIV och Johan III läste dem på 1500-talet.

Nu kan man kanske tycka att 1750-talet känns väldigt sent. Fanns det verkligen inga sagor för barn innan dess? Gick alla tidigare generationer sagolösa genom livet under uppväxten? Nej, det gjorde de förstås inte. Allt tyder på att människor har berättat sagor för varandra sedan urminnes tider.

Många sekler innan Olof von Dalin lät trycka sina fabler satt barn tillsammans med sina äldre släktingar i långhus, stugor och hövdingahallar och lyssnade på historier om hjältar som Sigurd, Beowulf och Angantyr, eller gudar som Tor, Loke och Oden. Det var drakar, magiska svärd, hämnd och kärlek.

Åldern på dessa berättelser är omöjlig att utröna, men en del av dem har ett persongalleri som är hämtat från 500- och 600-talet, vilket ger oss en bakre tidsgräns. Man kan dock inte säga att sagorna är inhemskt svenska. Vissa berättades över ett vidsträckt kulturområde och var kända i stora delar av Europa.

Publicerad i Populär Historia 7/2023