Klostrens skrivare räddade kulturarvet
Den egentliga huvudpersonen i Umberto Ecos Rosens namnär strängt taget inte den skarpsinnige franciskanen William från Baskerville, utan biblioteket i det fiktiva benediktinklostret i norra Italien där handlingen i romanen utspelar sig. Detta bibliotek har i högsta grad en mäktig egen, nära nog metafysisk, existens. Och hur riktig är inte Ecos lovsång över eller snarare framhävande av det medeltida klosterbiblioteket! Utan klostren, särskilt benediktinernas, och deras mödosamt åstadkomna boksamlingar skulle vi i dag inte känna till någonting av den antika litteraturen, ty det var de medeltida munkarna och nunnorna som åstadkom generationer av avskrifter – något antikt original av skönlitterära eller andra texter existerar knappast.
Huvuddelen av klostrens bokbestånd bestod naturligtvis av religiösa texter, mässböcker, biblar, tideböcker, teologiska arbeten och predikosamlingar. Men vi får inte glömma att det främst under äldre medeltid och högmedeltid också var i klostren som traderingen av antika romerska författares verk skedde. Det finns ett par handskrifter bevarade med olika arbeten av Vergilius som är så pass gamla som från 300-talet, men faktiskt är det annars ytterst få antika litterära verk där den äldsta bevarade handskriften är äldre än 700–1000-talen.
Det är också ett tänkvärt faktum, att när de italienska humanisterna på 1400-talet systematiskt började söka efter romerska texter, så återfann de dem genomgående i kloster, och dessutom för det mesta inte i Italien utan i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Det var klostren som under äldre medeltid hade stått för att hålla kunskapen om antiken levande. Märkligt nog var det från början, 600–700-talen, inte på kontinenten, i de områden som varit romerska, som detta skedde, utan på Irland.
Grekiskt arv fördes vidare på Irland
Den iriska kyrkan var baserad just på klostren och i dem förde man vidare traditionerna från inte bara den romerska antiken utan också den grekiska. Det praktiskt taget enda område i den tidiga medeltidens Europa där man vidmakthöll kunskaperna i grekiska var just på Irland, och därifrån spreds klosterkulturen till det anglosaxiska England, särskilt Northumberland, till exempel klostret Lindisfarne. De skönaste handskrifter med rikt illuminerade anfanger skapades på 600–700-talen i dessa områden, som de berömda Book of Kells och Lindisfarneevangeliariet.
Med de anglosaxiska klostren som moderinrättningar grundades nya kloster på kontinenten, som S:t Gallen i Schweiz och Korvey i Tyskland. Det är betecknande att när Karl den store tog initiativet till en upprustning av de frankiska klostren och katedralskolorna och överhuvudtaget en vitalisering av det intellektuella livet, den så kallade karolingiska renässansen, så hämtade han sina medarbetare just från England. För att ersätta de många ganska krångliga nationella alfabetena skapade dessa män en ny skrivart, den karolingiska minuskeln, som så småningom, via de italienska humanisterna på 1400-talet, skulle bli förebild för den moderna tryckta antikvan.
Ofta rådde det en utpräglad specialisering i klostrens skrivstugor, scriptorier. En munk hade t ex ansvar för beredningen av pergament, skinn av kalv eller får som efter garvning skrapades, glättades och polerades, varefter det kunde skäras till i lämpliga arkstorlekar. Med en vass pryl markerade man marginal och varje rad utmärktes genom att man med prylen efter linjal drog upp en linje som syntes som en fördjupning på ena sidan och som en lätt upphöjning på motstående. Senare började man markera raden med en penna av bly eller med uttunnat bläck.
Skrivarmunken (eller -nunnan) började så sitt mödosamma arbete att med gåspenna kopiera texten. Han lämnade plats för anfanger som skulle målas och utsiras, liksom för de miniatyrer (ordet kommer av det latinska minium, mönja) som skulle illustrera framställningen, varvid han också med fin penna och utspätt bläck gav anvisning om bildens ämne. När texten långt efter länge var färdigskriven tog den munk vid som hade specialiserat sig på anfanger och kanske att på särskild guldgrund lägga bladguld på de partier som skulle förgyllas. När denne var klar blev det miniatyrmålarens tur.
De ofta vidlyftiga volymerna måste bindas in i kraftiga band, och många gånger fördelades arbetet mellan en som gjorde inhäftningen och en som gjorde själva läderbandet på en stomme av träskivor. Riktigt påkostade böcker försågs med infällningar av guldbeslag, infattade ädla stenar eller små elfenbensreliefer. Därvid kom en guldsmedskunnig munk eller en elfenbenssnidare in i bilden.
Sådana böcker var naturligtvis synnerligen dyrbara. Eftersom de måste vara tillgängliga inte bara för munkarna eller nunnorna i klostret, utan i viss mån även kunna användas av utomstående, främst kyrkans män och kvinnor, måste man försäkra sig om att de inte stals. Det gjorde man ofta genom att i träpärmen fästa in en kedja som i andra änden satt fast i läspulpeten. En hel mängd sådana libri catenati ”kedjade böcker”, har bevarats till nutiden.
För att utöka sina bibliotek lånade klostren böcker av varandra för att skriva av dem, eller skickade någon munk till ett annat kloster för att på ort och ställe kopiera ett eftertraktat arbete.
Böcker en lyxvara
Privata bibliotek hos lekmän börjar uppträda under 1200-talet, eller rättare sagt, från och med den tiden har vi kännedom om dem. Med tanke på hur oändligt dyrbara böcker var, var det självfallet bara medlemmar ur samhällets högsta kretsar som hade råd med denna lyx. I det absoluta flertalet fall inskränkte sig ”biblioteket” till någon bönbok och eventuellt någon sorts andaktsbok.
Riktigt stora boksamlare har vi att söka bland kungar och kungasläktingar. Den mycket kulturintresserade konung Karl V av Frankrike (död 1380) fick ihop ett bibliotek på cirka tusen volymer, många av dem vackert illuminerade, som placerades i ett för ändamålet inrett torn i det nyuppförda slottet Louvre i Paris. Ännu mer bokintresserad var kung Karls yngre bror hertig Jean av Berry. Han hade ett helt stall avskrivare och bokkonstnärer anställda för att utöka biblioteket. Mest berömd av de böcker som framställdes för hertigen är den vidunderligt vackra bönbok som kallas Les Très Riches Heures du duc de Berry.
Trots den livliga bokproduktionen i och utanför klostren har vi inte att söka de riktigt stora medeltida biblioteken i Västeuropa, utan i stället i det bysantinska väldet och kanske framför allt på islamiskt område. Fortfarande är den bysantinska kulturen sorgligt okänd och missaktad hos oss, och det kan inte nog framhävas vilka aktningsvärda insatser som bysantinska kloster och horder av bysantinska lärda lekmän gjorde under tusen år för att hålla den antika grekiska litteraturen levande – filosofi och naturvetenskap lika väl som lyrik och dramer. Förmodligen kunde inget västeuropeiskt klosterbibliotek i storlek och omfattning mäta sig med de stora klostren i Konstantinopel, som till exempel det mest betydande, Studion, eller klostren på berget Athos.
Högre bildning i öst
Över huvud taget stod bildningen på en oändligt högre nivå och var mer allmänt spridd inom högre lekmannakretsar inom den östliga kristenheten än i väst. Som exempel på fint bildade lekmän och den höga intellektuella och litterära standarden kan nämnas Mikael Psellos (1018–cirka 1078) och kejsardottern Anna Komnena (1083–1153/54). Den senare skrev på klassisk attisk dialekt – utdöd som talspråk sedan mer än tusen år – en biografi över sin högt beundrade far, kejsar Alexios Komnenos, vari hon bland annat förfasar sig över vilka gräsliga, okultiverade barbarer de västeuropeiska korsriddarna under första korståget var.
Den förre, som var hög ämbetsman, hade intensivt studerat både Platon, nyplatonikerna och Aristoteles och bidragit med självständiga tolkningar av platonismen och hade liksom Anna Komnena givetvis Homeros och hela den antika diktningen på sina fem fingrar. Men han är mest känd för sina biografier över de kejsare han under sin livstid tjänat.
Det finns en vida spridd uppgift om att kalif Omar på 640-talet skulle ha bränt det stora biblioteket i Alexandria. Detta är dock ett rent påhitt utan någon som helst grund. I själva verket förstördes en stor del av biblioteket redan under striderna mellan Caesar och hans motståndare, och återstoden stängdes och skingrades på order av kejsar Justinianus på 500-talet – en oersättlig förlust för eftervärlden. Sanningen är att de nyblivna imperiebyggarna – araberna – blev de självklara arvtagarna till den högtstående senantika kulturen, inte Västeuropa ännu på lång tid. Från 700-talet påbörjades en intensiv översättarverksamhet, varvid grekisk filosofisk och vetenskaplig litteratur (men inte lyrik eller dramer) översattes till arabiska, och stora bibliotek började byggas upp i de större städerna, främst i kalifatets huvudstad Bagdad.
Det som främst gynnade uppkomsten av större bibliotek var den speciella utformningen av högre utbildningssystem som växte fram från och med slutet av 900-talet. Till större moskéer knöts en högre undervisningsorganisation, en så kallad madrasa, som närmast kan jämföras med engelska colleges, med bostäder för studenter och lärare, undervisningslokaler och ett bibliotek. De shi’itiska Fatimidkaliferna i Egypten lät i slutet av 900-talet bygga den stora moskén al-Azhar som genom undervisning skulle sprida shi’itisk teologi och propaganda. Som en ytterligare förstärkning grundade kalif al-Hakim 1005 ”Vishetens hus”, Dar al-Hikma, ett slags akademi med läsrum, klassrum och ett bibliotek som enligt en uppgift (som nog verkar överdriven) kom att innehålla ett par hundratusen böcker. Detta bibliotek förstördes och skingrades dock när Fatimidkalifatet upphörde att existera efter 1171.
Hundratals sådana madrasa-anläggningar med bibliotek växte fram runt om i hela den islamiska världen, främst i Bagdad och andra storstäder.
Det var via sådana islamiska högskolor, framför allt i Spanien och på Sicilien, som det kristna Västerlandet från 1100-talet fick kontakt med den antika grekiska vetenskapliga litteraturen. Aristoteles, Platon, Ptolemaios och många andra översattes till latin från arabiskspråkiga versioner av deras arbeten.
Ny yrkeskår
Med framväxten av universiteten i Västeuropa under 1100–1300-talen ökade givetvis efterfrågan på böcker, och tillverkningen av dem spred sig utanför klostren. En ny yrkeskår av lekmän som var pergamenthandlare, avskrivare, illuminatörer, som illustrerade handskrifter, och bokbindare växte fram i universitetsstäderna. I Paris bodde det 1297 på den lilla korta gatan Rue Erembourc de Brie i Quartier Latin inte mindre än åtta illuminatörer, fyra bokbindare och en skrivare.
De volymer som framställdes för universitetsbruk skiljde sig avsevärt från de påkostade, rikt illuminerade handskrifter som beställdes av högadel och kungafamiljer. För att spara på det dyrbara pergamentet gjordes de i litet format och texten (på latin) skrevs med ett otal konventionella förkortningstecken för ofta återkommande ord eller stavelser; normalt var inte ett enda ord fullt utskrivet.
Även om sådana ”massproducerade” böcker var förhållandevis billiga var de dock för dyra för flertalet fattiga studenter. De fick i stället göra egna avskrifter av de läroböcker de behövde. Bokhandlarna hyrde ut exemplar att kopieras, ofta styckade arkvis så att flera personer samtidigt kunde skriva av olika delar av verket.
De första bibliotek som uttryckligen tillkom för att vara offentliga, inte bara avsedda för kyrkans män utan också för lekmän, fanns i Italien från och med 1400-talet. Den florentinske köpmannen och humanisten Niccolò Niccoli var en av de ivrigaste boksamlarna i sin tid. I original och genom att låta göra avskrifter av böcker som han fått låna, genomgående antika verk, hade han samlat ihop ett eget bibliotek på cirka 800 volymer, vilket gjorde det till ett av de största privatägda på den tiden. När han dog 1437 hade han testamenterat sina böcker till dominikanklostret San Marco i Florens med bestämmelsen att det skulle vara ett offentligt bibliotek, öppet för alla.
Detta bibliotek, Biblioteca Marciana, fick senare motta ytterligare bokdonationer av bankiren och politikern Cosimo dei Medici, varigenom beståndet ökades till omkring 2 000 volymer. Cosimo skänkte också 200 volymer i avskrifter till klostret i Fiesole som även det skulle vara offentligt. Samtliga böcker var på latin, men endast en liten del av dem innehöll klassiska skönlitterära texter. Resten bestod av religiös litteratur, teologi och en del filosofi.
Moraliska böcker ansågs viktigast
Cosimo hade bett den berömde teologen Tommaso Parentucelli, sedermera påve Nikolaus V (1447–55), att utarbeta reglerna för hur ett dylikt offentligt bibliotek skulle vara sammansatt, och han var mycket restriktiv när det gällde latinsk litteratur av mer lättfärdig karaktär. Han lade, inte oväntat för en sådan person, huvudvikten vid teologiska, uppbyggliga, moraliska och filosofiska verk av kyrkofäder och andra författare av beprövad moralisk halt. Detta var en allmän regel under det italienska 1400-tal som har trotts vara så frigjort från kristna värderingar och så hängivet beundrande den hedniska romerska diktningen.
Humanisten Ugolino Pisano skrev 1437 i en annan biblioteksregel: ”Allmänheten får inte läsa Juvenalis, Perseus, Martialis, Propertius, Tibullus, Catullus, Vergilius Priapeia, Ovidius Konsten att älska och Kärlekens botemedel … på det att icke någon yngling måtte besmittas av läsningen därav.”
Här rörde det sig enbart om diktning av erotisk eller satirisk art, och som synes var humanisterna mycket angelägna om att inte gemene man fick tillgång till den. De förbehöll sig själva läsningen av sådana betänkliga arbeten – en attityd som ännu in på 1900-talet innebar att verk ibland inte till fullo översattes till engelska, franska, svenska etc. Partier med mer saftiga inslag översattes istället till latin. Lärda män ansågs kunna ta del av dylikt utan att ta skada till sin själ.
Nordens bibliotek förstördes
För Nordens del har reformationen och ty åtföljande kulturskymning under 1500-talet farit hårt fram med de medeltida biblioteken, som nästan helt har skingrats och vars bokbestånd, bortsett från Vadstena klosters, till största delen har förstörts. Vi vet dock att alla domkyrkor och troligen alla kloster genom köp och avskrifter skaffade sig mer eller mindre betydande samlingar av böcker. Främst rörde det sig om religiöst-teologiska samt juridiskt-kanoniska arbeten. För det mesta är det inte genom bevarade handskrifter som man har kunskap om boksamlingarnas sammansättning, utan genom testamenten vari prelater skänkte sina böcker till en kyrka, eller genom någon mer eller mindre summarisk inventarieförteckning.
Bland enskilda bokägare intar ärkebiskoparna av Lund en särställning genom omfånget av sina samlingar. Ärkebiskop Absalon (död 1201), Andreas Sunesen (död 1228), Jens Grand (död 1327) och Niels Jensen (död 1379) hade alla bibliotek som uppgick till ett eller flera hundratal volymer som de vid sin död skänkte till domkyrkan eller katedralskolan i Lund. Bortsett från enstaka böcker finns det dock ingenting kvar av detta.
Böcker blev pärmfyllnader
Bland de svenska klostren kom Vadstena att under 1400-talet nå en rangställning, både vad gäller bokproduktion och uppbyggnad av bibliotek. Flera av nunnorna och bröderna är kända till namnet som avskrivare och som författare av uppbyggelselitteratur. Det går inte att med bestämdhet säga hur stort biblioteket med tiden blev, men vanligtvis uppskattas det till omkring 1 500 volymer.
Efter reformationen upplevde de sorgliga öden. Från Gustav Vasa och framåt revs de ”papistiska” skrifterna sönder och användes ofta som omslag till fogderäkenskaper eller fyllnad i pärmarna till andra kamerala handlingar – ja, de påstås ibland ha nyttjats som förladdning i musköter. Hur som helst har man i modern tid kunnat rekonstruera ett större antal volymer genom att plocka ut pärmfyllnaderna och omslagen; totalt finns det kvar omkring femhundra volymer av Vadstenaklostrets forna bokbestånd, av vilka de flesta finns i Uppsala universitetsbibliotek.
En av de relativt få detaljerade förteckningarna över vad som ingick i ett privat medeltida bibliotek i Norden har vi i den inventarieförteckning som 1340 gjordes upp över konung Magnus Erikssons skattkammare på Bohus slott. Sannolikt återger den inte kungens totala boksamling – han kunde ju mycket väl ha haft fler böcker på andra av de många kungliga slotten i hans båda riken Sverige och Norge.
Är det alltför djärvt att finna det typiskt för den store lagstiftaren och kyrkans gynnare Magnus Eriksson att hans böcker för det mesta föll inom två kategorier – religion och juridik. Han ägde ”en stor Bibel på svenska”, unum grossum librum biblie in swenico, och en tysk bok om Jungfru Marias mirakler. Troligen var kungens bibelhandskrift identisk med den parafras, alltså inte en exakt översättning utan en friare återberättelse, på fornsvenska av de fem Moseböckerna som tillkommit under början av 1300-talet. Från slutet av 1300-talet och under 1400-talet skulle den komma att kompletteras med översättningar av Apostlagärningarna, Josuas bok, Domarboken, Judit, Ester, Rut och Mackabéerböckerna, samt Johannes uppenbarelse. Det är osannolikt att det 1340 skulle ha funnits ytterligare en svensk bibelöversättning utöver denna parafras.
Av sina religiösa böcker hade kungen till riksrådet herr Ulf Abjörnsson skänkt en tysk bibelhandskrift som varit i hans ägo. De juridiska arbetena som kungen hade var betydligt fler än de religiösa. Han ägde handskrifter av östgötalagen, upplandslagen och smålandslagen, och ett antal arbeten i kyrklig rätt, och det märkliga är att ett av dem var översatt till svenska. Slutligen hade han en librum alamannicum de iure, ”en tysk juridisk bok”, vilken den nu kan ha varit.
Även skönlitteratur
Men kungen ägde också handskrifter med skönlitteratur. Bland böckerna i förteckningen nämns Item vnum yuan vilket ter sig kryptiskt. Antagligen avser det Herr Ivan (Yvan) Lejonriddaren, den längsta av de så kallade Eufemiavisorna, de översättningar till svenska på knittel (parvis rimmad vers) som drottning Eufemia av Norge, kung Magnus mormor, lät göra åt sin svärson hertig Erik i början av 1300-talet. De övriga Eufemiavisorna är Flores och Blanzeflor och Hertig Fredrik av Normandie.
Den sistnämnda versromanen hade kung Magnus förärat sin norske drots herr Erling Vidkunnsson, enligt anteckning i inventarieförteckningen. Sannolikt var dessa båda handskrifter, Herr Ivan och Hertig Fredrik av Normandie, originalhandskrifterna från seklets början, de som drottning Eufemia låtit skriva och som kung Magnus ärvt efter sin far hertig Erik. Vi kan bara sörja över att de inte har bevarats till eftervärlden.
Michael Nordberg är historiker och författare med en rad framgångsrika böcker bakom sig – bland annat Den dynamiska medeltiden (1984), Profetens folk (1988) och I kung Magnus tid (1995).
