Ridande radarpar

Många forskare menar att det bara är Bibeln som haft större betydelse än Don Qui­jote för den västerländska litteraturen. Och det finns likheter mellan

22 juni 2006 av Ulla Britta Ramklint

Många forskare menar att det bara är Bibeln som haft större betydelse än Don Qui­jote för den västerländska litteraturen. Och det finns likheter mellan verken: flera berättelser ur bägge rör sig i gränslandet mellan varat och icke-varat, frestar våra sinnen och ställer oss inför existentiella problem. Cervantes själv tvekar om fakta: ”Det påstås att han hette Quijada eller Quesada i efternamn – författarna har lite olika mening om den saken”, skriver han i bokens inledning. Och om den ljuva Dulcinea, Quijotes älskade, säger författaren: ”Mycket skulle kunna sägas om den saken. Gud vet om det finns någon Dulci­nea i världen, eller om hon är en drömbild. Här är det fråga om ting, vilkas utforskande man inte får driva till sin spets.”

Året var alltså 1605, och en mans heder betydde allt. Tiden var ridderlig; stilen var yvig. Cervantes gjorde narr av bägge.

Den spanske filosofen Salvador de Madariaga anser att Don Quijote är ”en av de fem stora gestalter som människan har skapat”. De övriga fyra är Don Juan, Hamlet, Faust och – Sancho Panza. Av dessa är bara Don Quijote komplett, för han är både sig själv och sin omvända spegelbild. Utan Sancho är han otänkbar, utan Sancho är han halv, rentav ointressant, ytterligare en galning som strävar mot det ouppnåeliga, det fläckfritt ädla, den fullkomliga kärleken, män­niskans gudomlighet.

Men nu är Sancho där och grälar och bannar och gör narr och tar ner honom från hans spattiga fåle Självbedrägeri, och Don Quijote tvingas höra vad vi hör: det finns ingen förtrollning, existerar ingen förvandling, vi är vad vi är och får finna oss i att göra det bästa av en livssituation som kräver mer tålamod än hjältemod. Sancho må själv ha en flat världsbild, men han ger Quijote nyanser. Denne blir en klok dåre, en skeptisk roman­tiker, en komplicerad, för att inte säga splittrad personlighet – några hundra år före Freud.

Många är de som rest ”i Don Quijotes spår”, för var och varannan by i landskapet La Mancha söder om Madrid ser ut som om den hörde hemma i romanen. I en av byarna, El Toboso, finns ett Dulcineas hus. Där kan man se förklädet hon bar, och hennes avklippta hårfläta. För att ha tillhört en flicka som aldrig existerat ser de ovanligt välbevarade ut.

Här finns också Don Quijote-upplagor på många språk, med dedikationer av tacksamma läsare som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Adolf Hitler. Stalins exemplar blev stulet.

Författaren till Don Quijote var en äventyrare och olycksfågel. Hans första elände hände i det militära, när han fick splitter i bröstet och miste bruket av sin vänstra hand i det hi­storiska sjöslaget vid Lepanto. Sedan blev han kidnappad av algeriska pirater och kastades i fängelse, ibland fjättrad i kedjor, i fem år. Men också i fredligare trakter tenderade han att hamna bakom lås och bom, och det var förmodligen på en straffanstalt i Sevilla som han påbörjade Don Quijote år 1602, när han var 55 år. Han satt häktad för delaktighet i mordförsök.

Boken blev en succé, inte minst utom­lands. Men på grund av författarens per­sonliga sorger och bekymmer kom andra och sista delen inte ut förrän 1615, tre månader före hans död. Då hade andra författare redan skrivit egna fortsättningar på Cervantes succébok.

Han hade ett elände, Cervantes, men han kunde inte skriva tragiskt.

Britta Ramklint är författare och frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också