Barn av 1800-talet

Men Andersen gillade inte utkastet. Han stod inte ut med att se ”den där långa gossen som ligger ända uppe i skrevet på mig”. Själva det skildrade ögonblicket var orealistiskt, menade han, för han skulle ”aldrig kunna läsa högt, när någon satt bakom mig eller tätt inpå mig eller om jag hade barn i knät eller på ryggen”. Han ville inte bli uppfattad som ”barnens diktare”, han ville vara en diktare för alla åldrar.

Den 2 april i år är det 200 år sedan H C Andersen kom till världen, som enda sonen till en ung skomakare och hans tio år äldre hustru i Odense. I Danmark har förberedelserna för jubileet pågått i tre år, med en budget på 230 miljoner kronor. Inte så konstigt, kanske, när det är tidernas störste dansk som ska hyllas – åtminstone om man får tro resultatet av en omröstning som dagstidningen Berlingske Tidende haft bland sina läsare.

H C Andersen brukar beskrivas som en sjuklig, hypokondrisk, sorgsen man med ett omåttligt självhävdelsebehov, som bara var riktigt lycklig när han satt och diktade. Han skrev romaner, dikter och teaterpjäser, han arbetade hårt och med höga anspråk. Men det blev sällan stor litteratur. Vore det inte för de 150 sagor han skrev skulle han vara bortglömd i dag, en fotnot i den danska litteraturhistorien. Men istället är han en av världens mest översatta författare.

Som så ofta får förklaringen sökas i mötet mellan individen och hennes historiska förutsättningar. Det är svårt att tänka sig H C Andersen utanför 1800-talet.

1800-talsRomantikerna gav barndomen ett eget värde. Nog för att man kunnat älska sina barn också tidigare, men de betraktades snarast som ofullgångna vuxna. Under tidigt 1800-tal tillskrevs barnen egenskaper som oskuld och renhet, ännu oförstörda varelser som befann sig närmare människans ursprungliga guldålder, Gud eller idéerna.

Därav följde ett ökat intresse för barnlitteraturen, som i sin tur sammanföll med periodens vurm för gamla folk-

sagor. För det var ju här, i den folkliga kulturens djup, som nationens andliga arv uppenbarades tydligast, menade man. Folksagan betraktades som högsta formen av poesi. Att skriva nya, konstfullt utarbetade sagor, blev snart en uppburen genre.

Ytterligare en avgörande faktor var tidens kulturella klimat. H C Andersen föddes rakt in i den danska diktningens guldålder. När han, blek och gänglig, kom till Köpenhamn som 14-åring för att söka lyckan, fanns det gott om penningstarka borgare som bar upp stans sjudande kulturliv. H C Andersen visade stor talang för att bli omhändertagen av förmögna mecenater, som kunde bekosta hans studier.

Och det behövdes. Skolgången i Odense hade varit sporadisk, dessutom var han dyslektiker i en tid som inte kände till ordblindhet.

När han äntligen tagit studenten 1828 följde en extremt produktiv period. Men det var först 1835, när han läste korrektur på en av sina romaner, som han började skriva sagor. I det första häftet, Sagor för barn, återberättar han några av de hi-

storier han själv hört som liten. Det kom ständigt fler häften. 1843 bytte de titel till Nya sagor, och nu började han också ta med helt egna berättelser, som ”Den fula ankungen”, den saga som kanske betytt mest för myten om H C Andersen.

Och det var en fantastisk klassresa han gjorde, från fattigdom och utanförskap till borgerlighet och världsberömmelse.

Den som besöker Kongens have kan se att Andersen fick sin vilja igenom.

I den slutliga versionen av statyn sitter han ensam med boken i knäet och läser högt för osynliga åhörare – i alla åldrar, får man förmoda.

Magnus Jacobson är journalist och litteraturvetare.

H C Andersens sagor i urval

Den fula ankungen 1844

Den lilla flickan med svavelstickorna 1846

Den lilla sjöjungfrun 1837

Den lyckliga familjen 1848

Den ståndaktige tennsoldaten1838

De röda skorna 1845

De vilda svanarna 1838

De vises sten 1859

Dummerjöns 1855

Dykungens dotter 1858

Elddonet 1835

Granen 1844

Historien om en mor 1848

Holger Danske 1845

Isjungfrun 1862

John Blund 1842

Kejsarens nya kläder 1837

Klockan 1845

Lill-Klas och Stor-Klas 1835

Lyckans galoscher 1838

Näktergalen 1844

Paradisets lustgård 1839

Prinsessan på ärten 1835

Snödrottningen 1845

Stoppnålen 1845

Svinaherden 1842

Tummelisa 1835