Kulturkämpe med block och penna

Nils Månsson Mandelgren föddes den 17 juli 1813 i Ingelsträde by i Väsby socken i nordvästra Skåne. Fast då hette han inte Mandelgren ännu. Hans första år var inte lätta. Fadern, en före detta skomakare som hade övertagit släktgården i Ingelsträde, gjorde sig osams med hela byn och fick många fiender. Han dog när Nils var fem år. Modern gifte snart om sig med en man som söp och misshandlade sina styvbarn Nils och Sissa. I juli 1825 avled barnens mamma 43 år gammal i barnsbörd, eller "av melankoli" som Nils har antecknat i sina efterlämnade papper. Han hade då en tid bott hos sin morbror i Kattarps socken där han sattes i skola.

Men styvfadern gifte om sig och tog hem Nils till Ingelsträde. Där fick Nils gå i den ambulerande byskolan, men tanken var framförallt att han skulle hjälpa styvfadern med gårdssysslorna. I skolan i Kattarp hade Nils upptäckt hur roligt det var att teckna och måla, och att han dessutom var rätt bra på det. Han lärde sig snabbt själva hantverket och bekostade färg och papper genom att vara grindpojke. Han började också sälja sina alster – kistebrev och dekorerade gratulationsbrev. Och det fick han hållas med.

Ryktet om Nils Månssons fina arbeten spred sig, och han utvidgade snart sin verksamhet till att måla möbler och annat hemma hos bönderna i byn. Så innan han ens hade fyllt 13 år kunde han i stort sett försörja sig själv. Han lämnade snart det hårda livet med styvföräldrarna och levde på att gå runt i gårdarna och måla. År 1831 begav sig Nils till närbelägna Höganäs, för nu hade han hört talas om att en tysk keramiker hade kommit dit för att leda den nya tillverkningen av saltglaserat stengods. Men det var inte tysken, Berger, som var intressant för Nils utan dennes son, som var en skicklig porträttmålare.

Nils ville utveckla sin målarkonst och lära sig mer, och inledde en tjat-kampanj som Berger den yngre till slut gav efter för. Han tog in Nils som lärling, under förutsättning att pojken kunde försörja sig själv. I sina memoarer skriver han om denna tid: "Bodde hos skeppare Lindqvist, fiskade med gossarne om aftnarna, sydde mina trätoflor sjelf, fick potatis af skepparmor som kogtes stecktes i askan eller på en jernskoffa i rysk talg och maskinsmörja, målade om aftnar och morgnar innan jag gick på bruket och ritade."

Det är osäkert när Nils Månsson tog sig namnet Mandelgren, men det kan ha varit redan nu. Som lärling tycks han ha imponerat på sin läromästare, för denne presenterade Nils för Gustaf de la Gardie och bad honom lägga ett gott ord för Nils hos Gustafs far, greve Jacob de la Gardie (1768–1842). Och när denne nästa gång kom från Stockholm för att titta till sitt herresäte i trakten tog han sig också en titt på Nils konst.

Det hela slutade med att greven erbjöd sig att bli Nils mentor. Prover på hans alster skickades till Konstakademien i Stockholm och godkändes, så 1833 fick den nu 20-årige Nils flytta till huvudstaden, börja på akademien och bo hos Jacob de la Gardie under sin studietid. Och nu hette han definitivt Nils Månsson Mandelgren. Namnet kan ha varit ett sätt för ynglingen att känna sig lite finare. Han kom livet igenom att ha komplex för sitt "låga" ursprung. Under sin tid på Konstakademien upptäckte Nils hur roligt det var att undervisa andra i teckning, så han tog ett extrajobb som teckningslärare på Palmgrenska skolan vid sidan av studierna.

En av hans elever, stockholmsskildraren Claës Lundin, berättade senare att de i skolan tyckte att lärarens breda skånska dialekt var löjlig, men att de inte vågade skratta åt honom eftersom han var både lång och stark. Nils bättrade under denna tid på sin bildning med hjälp av privatlektioner i olika humanistiska ämnen – han var väl medveten om sin bristande utbildning från byskolorna i Skåne.

I samband med att föräldrarna dog borde Nils ha fått ut ett arv, men det hade styvföräldrarna ingen tanke på att tillåta. Först när han som vuxen tog tag i det hela kunde han – efter en lång rättsprocess – slutligen få ut arvet. Det skedde 1838, samma år som han blev klar med studierna vid Konstakademien. Med hjälp av detta kapital, och en iver att ständigt utvecklas, kunde Nils Månsson Mandelgren resa ut i världen. Första stoppet var Köpenhamn och Konstakademien där. Han blev kvar i fyra år, och träffade nu lärare och vänner som väckte hans passion för forna tiders konst, speciellt den medeltida kyrkokonsten. Han blev också intresserad av restaurering och konservering av konst och olika föremål.
I nära två år reste Nils sedan runt i Europa, ofta till fots. Han sökte upp välrenommerade konservatorer och konstkännare i Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike, där han studerade och dokumenterade allt som han såg och upplevde. Den långa Europaresan, under vilken han hela tiden tecknade och målade ögonblicksbilder och skisser av föremål och byggnader, lade grunden till hans bana som folklivsskildrare. Bilderna som han åstadkom var i första hand dokumentära, inte konstnärliga.

Efter att nästan ha dött i lunginflammation hösten 1843, begav han sig tillbaka till Sverige. I november var Nils Månsson Mandelgren åter i Stockholm, full av nya intryck och idéer. Han slog sig ner på Kungsholmen och började att arbeta med tavelkonservering och tavelrestaurering. En tid var han också anställd som teckningslärare på Konstakademien. Snart engagerade han sig med liv och lust i de planer som fanns för att modernisera och försköna huvudstaden med bland annat ny arkitektur.

Nils ritade flera detaljerade förslag – exempelvis ville han placera en nöjespark på Djurgården med Tivoli i Köpenhamn som förebild. Men inget av hans förslag blev verklighet. Däremot var han med att grunda Konstnärsgillet, tillsammans med bland andra etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som kom att bli en av hans bästa vänner.
Under sina resor hade Nils insett att världen var i förändring. Han såg hur snabbt de gamla värderingarna övergavs för nya moderna tankar, och han var rädd att all äldre kunskap och kultur snart skulle falla i glömska om inget gjordes. Detta kom att bli hans starkaste drivkraft för resten av livet.

Det pågick diskussioner i Sverige om att skrota det gamla skråväsendet, vilket bland annat innebar att hantverkare lärdes upp av en mästare. Systemet avskaffades 1846. Nils Månsson Mandelgren befarade att detta skulle innebära att många kunskaper därmed skulle försvinna. Därför startade han sin Söndagsritskola för hantverkare, där hantverkslärlingar skulle få lära sig teckning och perspektivlära. Nils undervisade själv tillsammans med ornamentsbildhuggaren Carl Ahlborn och en snickare. Den första tiden var det dock svårt att få några elever och därmed ekonomi i verksamheten. Då gick Nils själv runt bland stadens hantverkare och övertygade dem om skolans fördelar. År 1845 startades en stödförening: Svenska Slöjdföreningen, som numera heter Svensk Form och som arbetar för att främja svensk design både i Sverige och utomlands. Söndagsritskolan levde också vidare in i våra dagar, den utgjorde grunden till nuvarande Konstfack.

I samband med Slöjdföreningens bildande lämnade Nils över sitt undervisningsmaterial och sina inventarier till föreningen som gåva. Men han ansågs vara bråkig och besvärlig att samarbeta med, så han blev inte ens invald i föreningens styrelse. Söndagsritskolan drevs sedan vidare av föreningen i 15 år.

Men Nils Månsson Mandelgren hade andra planer. Han var en idéspruta och initiativtagare, och när något av hans projekt väl hade fått luft under vingarna – och när han ibland hade gjort sig till ovän med folk – gick han vidare. År 1846 fick han idén att åka runt i Sverige och dokumentera medeltidskyrkorna och deras inventarier. Han sökte, och beviljades, anslag för detta av Kungl. Maj:t, med riksantikvarien som uppdragsgivare. I arbetet ingick att avbilda och beskriva kyrkorna samt deras föremål och vägg/takmålningar, liksom att undersöka om det ute i bygderna fanns föremål av antikvariskt och historiskt värde som kunde dokumenteras eller samlas in.
Under de följande tre åren reste Nils runt på somrarna till kyrkor – från Uppland till Skåne. Vintrarna tillbringades i Stockholm, där han redigerade anteckningar och renritade teckningar. Det statsbidrag som han fick var mycket blygsamt och räckte knappt till resor och uppehälle. Och på vintrarna fick han inga medel, så för att få in lite pengar fick han idén att publicera sina forskningsfynd i ett stort planschverk om Sveriges medeltidskyrkor.

Nils sökte hos riksdagen medel till utgivningen av ett sådant verk, men fick nej. Detta mycket på grund av att riksantikvarien, Bror Emil Hildebrand, avskydde honom. Hildebrand ansåg att Månsson Mandelgren var obildad, att han inte ens kunde skriva sitt modersmål, och att han därutöver var burdus, ovårdad, oförskämd och "obehaglig att både se och höra".
Dessutom ansåg Hildebrand att Nils teckningar och noteringar tillhörde staten. Från och med den här tiden motarbetade riksantikvarien honom i allt, utom i själva insamlingsarbetet, vilket han ansågs utföra väl.

Men efter några år kom utgivningen av kyrkodokumentationen ändå till stånd. Detta när Nils lyckades få ekonomiskt stöd från den skånska högadeln. Planschverkets första del gavs ut 1855 i Köpenhamn – på franska med titeln Monuments Scandinaves du Moyen age ("Skandinaviska byggnader av hög ålder"). Första delen följdes av fyra till. Nils gjorde själv allt arbete med de 200 litografiska bilderna – i fyra år jobbade han hårt under knappa förhållanden. Tidvis bodde han i Paris där han hade en ateljé. Till slut kunde hela verket skickas till tryck med en dedikation till Napoleon III på titelbladet. Arbetet gav svensken ett namn och stor respekt i Europas kulturella kretsar. Men den svenske riksantikvarien var inte imponerad. I sin recension av verket hette det bland annat: "En dålig öfversättning af en skrift från forntiden."

Utgivningen av planschverket gav, trots Hildebrands motvilja, Nils ett genombrott som folklivsforskare. Från och med 1862 fick han årliga statsbidrag som 1873 övergick till en livstidspension. Villkoret var att han skulle "så länge hälsa och krafter det medgifva fortfara med sina antikvariska forskningar".

Nils Månsson Mandelgren blev alltmer engagerad i att dokumentera det gamla Sverige som nu var i snabb förändring. Han reste runt ända fram till 1891, när han var 78 år. Föremålen som han samlade in hamnade till stor del hos Nordiska museet och finns bevarade där. Minst 30 000 bilder blev resultatet av hans konstnärliga dokumentation.
Under sina resor i landet noterade han att många kyrkor och deras inventarier hade fallit i vanvård, och att gamla kunskaper och redskap i bygderna glömdes och förstördes. Små medeltidskyrkor revs för att ge plats åt större kyrkor för den växande befolkningen, och Nils bevittnade till exempel hur man på ett ställe använde en gammal dopfunt att blanda rödfärg i, och på ett annat använde en dopfunt som vattenho till boskapen.

Därför, menade han, var det viktigt att sprida kunskap till folk ute i landet och få dem att förstå nyttan av att bevara det gamla. Merparten av föremålen ansåg han borde bevaras på plats – inte samlas in till Stockholm. Motsättningarna mellan å ena sidan centrala institutioner som ville ha kontrollen över det kulturhistoriska insamlandet, och å den andra sidan aktörer som ville att samlingar även på landsbygden skulle få stöd, ledde 1870 till grundandet av Svenska Fornminnesföreningen, som ännu finns kvar.

Månsson Mandelgren såg vad inte många andra såg – värdet i det enkla och vardagliga. Genom sina tusentals teckningar och anteckningar bevarade han en del av det svenska kulturarvet, som annars hade gått förlorat för alltid.
Åren 1863–91 for han land och rike runt, från april/maj till september. Resorna skedde med hjälp av skjutsväsendet och till fots. Sov gjorde han på gästgiverier efter vägarna eller hemma hos bönder och torpare. År 1869, när han färdades i nordliga landskap – från Norrbotten i norr till Värmland i söder – räknade han ut att han avverkade hela 620 mil.
Nils Månsson Mandelgren levde sina sista fem år på Ersta diakonissanstalt, och dog 1899.

Sin enorma samling av teckningar och fotografier testamenterade han till Lunds universitet, och sedan 1969 förvaltas materialet av Folklivsarkivet i Lund. Mandelgrens gode vän G O Hyltén-Cavallius beskrev i sina hågkomster Nils så här:
"För den ytlige betraktaren en föga tilldragande personlighet, blott en fattig artist, lång, mager, tarvligt klädd, uppfostrad i nödens skola, utan spår av lärd bildning, utan högre talang såsom målare, och med ett trotsigt, föga förfinat umgängessätt. Men jag upptäckte snart, att under den tarvliga ytan gömde sig en varm entusiasm och en okuvlig viljekraft. Han var en man med utomordentlig verksamhetsförmåga, en initiativets man, sådan jag aldrig funnit maken ibland mina samtida."

Publicerad i Populär Historia nr 1/2025