Bloomsburygruppen utmanade samtiden

I alla tider har det funnits människor som har velat leva andra liv än sina förfäder. Individer som har brutit upp från gamla levnadsmönster och på så sätt skapat nya normer – från jägare till jordbrukare, från hemmafruar till yrkesarbetande kvinnor.

I det viktorianska England var det strikta moralkoder som styrde det sociala livet. Den idealiska viktorianen var ren, artig, behärskad och respektabel. Starka känslor skulle gömmas undan. Allt som hade med sex att göra – i synnerhet homosexualitet – var tabubelagt.

Bloomsburygruppen en motreaktion

Som en motreaktion på allt detta föddes Bloomsburygruppen: en skara unga människor som skapade, skrev och diskuterade. Deras mål var att frigöra sig från de viktorianska bojorna genom sin konst, men också genom hur de levde sina liv – vilka de umgicks med, i salongen och i sängen.

– Sättet de valde att leva på skulle kunna få folk att höja på ögonbrynen än i dag, säger Simon Kaijser, som regisserat en BBC-serie om Bloomsburygruppen.

Under det sju månader långa arbetet med tv-serien gick han i Bloomsburygruppens fotspår, i London och ute på den engelska landsbygden. Han kände en stark samhörighet med deras inställning till konsten och livet.

– Jag tror att alla kan känna igen sig i viljan att skapa sig en tillvaro där man inte styrs av andra, där man får skapa sig ”ett eget rum”, för att citera Virginia Woolfs bok.

Historien om det kontroversiella kollektivet tog sin början runt ett soffbord på Gordon Square nummer 46 i Bloomsbury, nordvästra London. Där bodde två systrar som ville vara fria, i tanken såväl som i kroppen.

Virginia Woolf och Vanessa Bell

Virginia och Vanessa Stephen (senare Virginia Woolf och Vanessa Bell) hade vuxit upp i en högborgerlig familj med viktorianska ideal. Deras far Sir Leslie Stephen var en framstående tänkare – redaktör, författare och bergsbestigare – men inte tillräckligt framsynt för att låta sina döttrar få en universitetsutbildning.

Det var särskilt bittert för den läsgiriga Virginia, som fick nöja sig med faderns bibliotek medan hennes fyra bröder skickades till Cambridge.

Vanessa, som drömde om att bli konstnär, fick efter moderns död 1895 ta över ansvaret för att sköta hushållet. Hon var då 16 år. Systrarna förväntades agera goda värdinnor när Sir Leslie fick hem lärda gäster på te. Att de skulle ha något eget liv var det inte tal om.

Så här skrev Virginia om tonårstiden i familjen Stephen: ”Det grymma var att medan vi kunde se framtiden, var vi helt och hållet i det förflutnas våld. Det medförde en ursinnig strid. Både Vanessa och jag var av naturen utforskare, revolutionärer, omdanare. Men vår miljö var minst femtio år efter sin tid.”

Flyttade till sjaviga Bloomsbury

Det var först när faderns liv slutade som systrarnas kunde börja på riktigt. Efter hans död i februari 1904 flyttade Vanessa och Virginia från familjens femvåningshus i fashionabla Kensington, med sina mörka rum och tunga möbler, till en egen våning på Gordon Square i Bloomsbury.

I dag är Bloomsbury med sin georgianska arkitektur och sina pittoreska trädgårdstorg ett tillhåll för de rikaste rika, men i början av förra seklet var det en lite sjavig stadsdel som befolkades av konstnärer och författare.

För Vanessa och Virginia innebar flytten till Bloomsbury total frigörelse från deras gamla liv. Vanessa, som skulle komma att bli inredningspionjär, skapade ett hem som var raka motsatsen till den överlastade viktorianska stilen: ett slags föregångare till vår tids ideal ”ljust och fräscht”. Virginias författardrömmar fick fritt spelrum.

”Vi var fyllda av experiment och reformer. Vi tänkte klara oss utan linneservetter, vi skulle ha papper istället, vi tänkte måla och skriva, vi skulle dricka kaffe efter middagen i stället för te klockan nio. Allting skulle vara nytt, allting skulle bli annorlunda. Allting skulle ifrågasättas”, skrev hon i sin självbiografi 17 år senare.

Systrarnas hem blev samlingsplats

Snart började de också att upplåta sitt hem åt brodern Thoby och hans Cambridgekompisar, som varje torsdagskväll satte sig runt soffbordet för att diskutera livet och konsten. Många av dem häpnade över att systrarna engagerat deltog i samtalen, istället för att bara serva de manliga gästerna.Ur dessa torsdagsträffar föddes Bloomsburygruppen.

Medlemmarna kom och gick men en kärna blev kvar av författare, konstnärer och intellektuella. Bland dem fanns ekonomen och filosofen John Maynard Keynes, biografiförfattaren Lytton Strachey och konstkritikerna Clive Bell och Roger Fry. Gruppen var aldrig någon formell organisation, utan hölls samman av vänskap, kärlek och sexuella relationer.

Fri kärlek

Den amerikanska författaren Dorothy Parker ska ha sagt om Bloomsburygruppen att ”it paints in circles, lives in squares and loves in triangles”. Och även om medlemmarna har hyllats för sina kulturgärningar, så är det deras okonventionella relationer som de förknippas mest med.

Medan det viktorianska samhället hade haft nolltolerans mot homosexualitet (i början av drottning Victorias regeringstid var det fortfarande belagt med dödsstraff) hade Bloomsburykollektivet en nästan nutida inställning.

Att säga att alla hade ihop det med alla är bara en liten överdrift. Vanessa Bell var till exempel gift med Clive Bell i hela sitt vuxna liv, men hade en två år lång kärlekshistoria med Roger Fry, och levde under många år som sambo med konstnären Duncan Grant och hans älskare David Garnett. Denne Garnett gifte sig senare med Vanessas och Duncans dotter Angelica. Och så fortsätter det.

De flesta homo- eller bisexuella

De flesta av medlemmarna var homosexuella eller bisexuella. Virginia Woolf som var lyckligt gift med Leonard Woolf hade till exempel också ett passionerat förhållande med den androgyna författaren Vita Sackville-West, som fick står modell för titelfiguren i hennes roman ”Orlando”.

Deras frispråkighet när det gällde sex var också banbrytande. Under en av torsdagskvällarna på Gordon Square 46 bar Vanessa en klänning med en fläck. Lytton Strachey pekade på den och frågade i lätt ton: ”Sperma?” Med ett gemensamt gapskratt var isen bruten och sedan kunde de knappt sluta att prata om sex – ibland på ett sätt som till och med i våra dagar skulle anses en smula vulgärt. Som i Vanessa Bells brev till John Maynard Keynes:

”Hade du en trevlig eftermiddag när du satte på en eller flera av de yngre männen som vi lämnade till dig? Det måste ha varit underbart ute på sanddynerna i eftermiddagssolen, något som jag själv ofta har velat göra.”

Förlaget Hogarth Press

Tack vare fascinationen för deras sexuella eskapader hamnar Bloomsburygruppens betydelse för konst och litteratur lätt i skymundan. Men för medlemmarna fanns det inget som var viktigare i livet – ja, för hela mänskligheten – än kulturupplevelser och kreativt skapande.

Många av dem var framstående representanter för modernismen (se faktaruta), de blåste nytt liv i romanformen och förnyade biografigenren. Med hjälp av en handdriven tryckpress och förlaget Hogarth Press kunde paret Virginia och Leonard Woolf ge ut sina egna böcker såväl som en rad andra blivande storheters, som T S Eliot, Gertrude Stein, E M Forster, Christopher Isherwood och H G Wells.

De gav även ut översättningar av författare som Lev Tolstoj, Fjodor Dostojevskij och Rainer Maria Rilke, samt den första engelska upplagan av Sigmund Freuds samlade verk.

Gaugin och van Gogh chockade London

År 1910 arrangerade Roger Fry en utställning i London där konstnärer som Paul Gaugin, Vincent van Gogh och Paul Cézanne för första gången visades för en engelsk publik. Reaktionen var våldsam. De kulturellt isolerade engelsmännen tyckte att de trettio år gamla målningarna (vars upphovsmän redan var döda) var så chockerande att de frågade sig om detta var slutet på den västerländska kulturen.

I efterhand har man kunnat konstatera att utställningen blev början på en helt ny era inom brittiskt konstliv – trots att den först möttes av, med Virginia Woolfs ord, ”spasmer av ilska och skratt”.

Omega workshops

Tre år senare startades Omega workshops av Roger Fry, Vanessa Bell och Duncan Grant. Det var en utställningslokal och verkstad mitt i Bloomsbury där konstnärer skapade heminredning och bruksföremål på beställning. Den bakomliggande filosofin var att alla människor hade rätt till skönhet i vardagen.

Men det var få – om ens några – arbetarklassfamiljer som fick njuta av soffkuddarna och lampskärmarna från Omega workshops. De flesta av beställarna var välbeställda personer i Bloomsburygruppens närhet. Trots att de såg sig som frisinnade och fördomsfria så har gruppen ofta beskyllts för snobberi och elitism.

Kritik från anti-Bloomsbury

Det började under första världskriget, då de upprörde etablissemanget med sin pacifism. Det var rädslan för att skickas till fronten som fick Duncan Grant att flytta med Vanessa Bell ut till lantgården Charleston 1917. Personer som ansågs nödvändiga för jordbruket blev inte inkallade.

Kritiken tilltog ju mer etablerade medlemmarna blev, och under 1930-, 1940- och 1950-talen beskrev sig många författare och intellektuella som anti-Bloomsbury. Gruppen framställdes som bortskämda bohemer med för mycket pengar och för mycket ledig tid, som inte insåg hur privilegierade de var.

Och visst fanns det hyckleri i Bloomsburygruppen. Det märks inte minst i deras brevväxling, där de raljerade friskt om de personer i kretsens utkant som stack ut för mycket, som den färgstarka mecenaten Lady Ottoline Morrell och John Maynard Keynes hustru, den ryska ballerinan Lydia Lopokova.

Dubbelmoral i dotters självbiografi

Dubbelmoralen blir smärtsamt tydlig sedd genom ett barns ögon. 1984 publicerade Vanessa Bells dotter Angelica Garnett självbiografin I all välmening – en barndom i Bloomsbury, där hon skildrar hur det var att växa upp med föräldrar som var fria i tanken men känslomässigt otillgängliga.

Djupt begravda under den lättsamma och ironiska ytan dolde sig svartsjuka, skuldkänslor och hemligheter. Kanske lyckades systrarna Stephen aldrig helt skaka av sig sin viktorianska uppfostran.

Denna mörka baksida fascinerar regissören Simon Kaijser.

– Det finns en förutfattad mening om att Bloomsburygruppen var privilegierade människor som pratade konst och där alla låg med alla. Men det var aldrig så enkelt. Det spännande med dem är inte bara frihetskampen från de viktorianska idealen, utan också vad den kostade.

Publicerad i Populär Historia 12/2015