Vita bussarna 1945

Skandinavien var man medveten om Hitlers order att inga fångar skulle tillåtas att överleva och vittna. Det var alltså bråttom att försöka rädda dem. Nu började en kapplöpning som bokstavligen var på liv och död.
En förmiddag i början av augusti 1944 satt den norske diplomaten Niels Christian Ditleff på sitt kontor på Banérgatan 37 i Stockholm och undrade om han såg rätt. Ännu en gång läste han telegrammet som hade anlänt från London, där hans hemlands exilregering fyra år tidigare hade etablerat sig.
Tusentals norska medborgare satt fängslade i tyska koncentrationsläger. Faran för deras liv ökade för varje dag. Exilregeringen meddelade nu att Ditleffs organisation "Fangehjelpen" skulle läggas ner och ersättas av ett kansli som skulle förbereda evakuering av norska koncentrationslägerfångar – men inte nu, utan först när Tyskland var besegrat och kriget över.
"Detta är vansinne", tänkte Ditleff. Det var nu som de fängslade skandinaverna i Nazityskland måste räddas.

När tyskarna invaderade Norge den 9 april 1940 lämnade den 59-årige diplomaten Ditleff sitt hemland och tog sig till Stockholm. Där skapade han och en grupp landsmän en norsk beskickning som skulle representera Norges exilregering.

På denna legation ledde Ditleff den administrativa avdelningen, och vikarierade tidvis som legationschef. Hans viktigaste insats var att samordna olika former av hjälparbete. Det gjorde han exempelvis genom "Den norske Relief-Central", som sände matpaket till norska fångar i Tyskland via Svenska röda korset.

Den norska exilregeringen var inställd på att i samarbete med USA och Storbritannien undsätta lägerfångarna efter krigsslutet. Men Ditleff började att "utarbeta en ambitiös plan, som skulle rädda tusentals fångar ur koncentrationslägren innan Tredje riket bröt samman och tiotusentals människor mejades ner eller dog av svält, sjukdom och utmattning". Det skriver den norske journalisten Alf Skjeseth i sin bok Nordens Casablanca – nordmenn i Stockholm under krigen (2018).

Ditleff kontaktade amiralen Carl Hammerich i Köpenhamn. Denne hade i hemlighet anslutit sig till den danska motståndsrörelsen och arbetade (också med tyst stöd av socialdepartementet i det ockuperade Danmark) för de danska fångarnas frigivning, men också för dansk hjälp till Norge.
Hammerichs plan omfattade listor över skandinaviska fångars namn och placering, transportmedel, planering av livsmedel, mediciner och annan logistik, plus en mottagningsstation vid den dansk-tyska gränsen bemannad med sjukvårdspersonal.

Våren 1944 reste amiralen tre gånger till Stockholm och träffade Ditleff. De bestämde sig för en samordnad aktion för att ta hem danska och norska lägerfångar: "Fangehjelpen".
Ditleff drog i alla diplomatiska trådar som han kunde nå och odlade alla kontakter som stod till buds. På en middag den 22 september 1944 hamnade han i samspråk med en svensk som var perfekt att ansvara för det projekt som Ditleff ville genomföra. Han hette Folke Bernadotte och var vice ordförande för Svenska röda korset, i praktiken dess chef. Värd den kvällen var Arbetsgivareföreningens jurist Bertil Kugelberg. Han skriver i sina memoarer: "Det var vid nämnda middag som den norske ministern Ditleff sent på kvällen tog Folke Bernadotte avsides till ett fönsterbord i nedre hallen och förde på tal möjligheten att befria de norska fångarna i Tyskland. Jag kom förbi bordet där de satt och i samtalets slutskede hörde jag Folke Bernadotte yttra: ›Jag skall redan i morgon åka ut till Drottningholm och tala med kungen om saken‹."

Den 30 november hade Ditleff ett färdigt förslag som han överlämnade till tjänstemännen på UD i Stockholm. Detta dokument betecknas av historiker som det officiella ursprunget till den svenska aktionen med de vita bussarna. Första punkten i Ditleffs plan var att en svensk delegation skulle resa till Berlin och utverka nazistledningens tillstånd att hämta hem skandinaviska fångar. Delegationen skulle vara utsänd av Svenska röda korset och ledas av Folke Bernadotte. Denne skulle träffa SS-chefen Heinrich Himmler, den näst Adolf Hitler mäktigaste personen i Tredje riket.

Gensvaret från Sveriges utrikesminister Christian Günther var positivt. Efter flera veckors övertalning ändrade man sig i London, och gav den 29 december 1944 den norska legationen i Stockholm klartecken att sondera möjligheten för en svensk intervention till förmån för fångarna i Tyskland.
Den 10 februari 1945 gav Günther besked till Ditleff att regeringen hade beslutat att säga ja till att Folke Bernadotte skulle resa till Berlin för att förhandla, med mål att "utverka i Tyskland internerade norrmäns och danskars sändande till Sverige eller Danmark".

Fredagen den 16 februari 1945 for Folke Bernadotte ut till Bromma flygplats, där planet till Berlin väntade. I portföljen hade han ett rekommendationsbrev från prins Carl (1861–1951, Oscar II:s tredje son ), som i egenskap av ordförande i Svenska röda korset bad de tyska myndigheterna att Bernadotte skulle få förmedla hjälp till fängslade skandinaver i Tyskland.

Detta var den officiella anledningen till resan, vars verkliga syfte måste hållas hemligt. Om det läckte ut skulle expeditionen troligen stoppas av Hitler.
När Folke Bernadotte återkom till Bromma den 22 februari kunde han konstatera att det första svåra uppdraget var avklarat. Han hade lyckats få till ett möte med Heinrich Himmler. Denne hade gått med på att skandinaviska fångar skulle få bistånd av Svenska röda korset – och för att underlätta detta samlas i koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Att flytta danska och norska fångar till Sverige var däremot otänkbart, slog Himmler fast. Detta var en nöt som återstod för Bernadotte att knäcka.

Eftersom Röda korset varken hade resurser eller personal beslöt regeringen att Försvarsmakten skulle bidra. Operativ chef blev överste Gottfrid Björck, inspektör för de svenska trängtrupperna. Trängen är det truppslag som förser stridande förband med allt vad de behöver: ammunition, sjukvård, drivmedel, avancerade reparationer med mera. Tre trängregementen fick i uppdrag att organisera den praktiska delen av Röda kors-aktionen. Deras första uppgift blev att skaffa fram bussar.

Bussarna var av märket Volvo och stod sedan några år på landets olika trängregementen. I grunden var "Sjuktransportbuss 701" respektive "702" vanliga civila bussar som hade byggts om. Det viktigaste kravet på dem var inte att erbjuda en komfortabel resa, utan att vara driftsäkra. Bussarna skulle tåla rejäla påfrestningar och samtidigt vara så enkelt konstruerade att reparationer kunde genomföras i fält under svåra förhållanden.
Så sammanfattar Åke Svenson saken i sin bok De vita bussarna (1945). Han var advokat i det civila, löjtnant i trängtrupperna och utsågs till ställföreträdande plutonchef i Röda kors-expeditionen.

Svenson fortsätter: "Dessa fordon hade inte mycket gemensamt med de bussar vi är vana vid idag, med lågt insteg och låg ljudnivå. De var byggda för usla vägar, för hårda tag och tunga överlaster. De hade kraftigt chassi och hög markfrigång."

När fordonsparken var fullständig bestod den av 36 sjuktransportbussar, 19 lastbilar, 7 personbilar, 7 motorcyklar, 1 bärgningsbil, samt verkstadstross och koktross. Totalt närmare hundra fordon med ett stort rött kors och en svensk flagga målade på sidorna. Efter någon vecka hade man också fått ihop de 250 frivilliga som enligt överenskommelsen med Heinrich Himmler skulle få delta. De flesta var manliga värnpliktiga, men i truppen ingick även sjuksköterskor.

Den 8 mars lämnade styrkan regementet T4 i Hässleholm och gav sig av mot Malmö och Köpehamnsfärjan. I sista stund fick de besked om att samtliga fordon måste målas vita, för att minska risken för angrepp från det allierade flyget i Tyskland. Åke Svenson skriver i sin bok: "Nu måste man mobilisera varenda målare som fanns att uppbringa i Malmö. De gjorde en brandkårsutryckning med pytsar och penslar. Hela natten höll de på med att stryka bussarna vita. De sista bussarna målades under överfarten till Köpenhamn."

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Sent på kvällen den 12 mars kunde den långa kolonnen av vita fordon köra in genom grindarna till slottet Friedrichsruh utanför Hamburg. Där skulle expeditionen ha sitt basläger. När de hade kommit i ordning var det dags för den första plutonen att ge sig ut efter tillfångatagna skandinaver, och köra dem till Neuengamme.

I utkanten av staden Oranienburg strax norr om Berlin låg koncentrationslägret Sachsenhausen. Hit fördes många av de norska medborgare som greps och deporterades efter den tyska ockupationen. Våren 1945 befann sig drygt tvåtusen skandinaver i lägret.
I gryningen den 15 mars lämnade en pluton med tolv vita bussar plus några andra fordon Friedrichsruh för att köra de 54 milen till Sachsenhausen. Det blev en dramatisk resa. Just när man närmade sig Oranienburg utsattes staden för ett massivt bombanfall av brittiska RAF. Hur skulle de kunna ta sig genom det brinnande infernot?

Uppgiften att ta reda på detta föll på motorcykelordonnansen Erik Almroth. Med en man från Gestapo som hette Grothe på bönpallen gav han sig i väg. Efteråt skulle Almroth skriva en dramatisk rapport om detta minst sagt riskfyllda uppdrag: "Brandröken svepte om oss och ibland fastnade gnistor och bränder i Grothes byxor så att han måste böja sig ner och släcka. Själv hade jag det skönt i skinnkläderna. Vi såg hus fara i luften framför oss. Brandkår och ambulanser var i intensiv verksamhet, men även där trängseln var som värst öppnades leden för Röda kors-märket. Hjälpte det inte röt Grothe till, och han var tydligen känd, för alla lydde honom. Svärande och gråtande människor drog förbi oss och många sårade ville hejda oss och ha hjälp. Grothe avvisade bryskt alla."

Till slut hittade de en framkomlig väg och kunde återvända för att hämta de övriga i plutonen. Vid midnatt nådde de vita bussarna Sachsenhausen. Efter en stunds förhandlingar vid huvudingången fick plutonen tillstånd att köra in i lägret.

Portarna slogs upp, ett par strålkastare tändes och en egendomlig syn mötte svenskarna, berättar plutonchefen Åke Svenson:
"En väldig kolonn stod uppställd med fronten rakt mot porten, led efter led, fem i varje, i noggrann preussisk rättning. Det var 350 skandinaver som, efter vad vi sedan hörde, i sju timmar stått på samma fläck och väntat på oss, lika oroliga för vårt öde som vi för deras."

Här fanns representanter för den norska eliten – i form av jurister, politiker, författare och officerare. Här fanns fiskare och sjömän som hade deltagit i kampen mot ockupationsmakten. När fångarna fick se de vita bussarna rulla in gick det ett lågmält sus genom de församlade. Med denna första grupp norska fångar ombord kunde de vita bussarna återvända till Neuengamme.
Detta var den mest dramatiska turen av många. Fyra veckor senare hade flera tusen skandinaver hämtats till Neuengamme från läger på olika håll i Tyskland.

Ett problem var att Neuengamme redan var överfullt. För att de nytillkomna skandinaverna skulle få plats måste fångar av andra nationaliteter flyttas till ett annat läger. Det var något som den svenska Röda kors-personalen måste ordna själva, gjorde den tyske lägerkommendanten klart.
"Detta var ett mycket obehagligt dilemma", skrev Åke Svenson efteråt i sin bok. "Vi hade kommit till Tyskland för att hjälpa danskar och norrmän, men absolut inte för att bistå tyskarna med att köra omkring deras andra offer från det ena lägret till det andra."

Svenskarna insåg dock att hela aktionen troligen måste avbrytas om de inte gick med på de tyska kraven. När aktionens intendent, major Sven Frykman, efter krigets slut gav ut en bok om Röda kors-expeditionen, lät han chaufförerna berätta. En av dem, bussförare Andersson, vittnar:
"Vi fick order att lasta på förmiddagen. Vi skulle frakta holländare, belgier, fransmän, polacker, ryssar för att ge plats åt norrmän och danskar. Det var en ruskig syn att se dessa utsvultna och dåligt klädda människospillror. De orkade knappast själva gå upp i bussarna."

I det längsta vägrade Heinrich Himmler att låta de skandinaviska fångarna lämna Tyskland, men i mitten av april stod det klart att det bara handlade om dagar innan det tyska nederlaget var ett faktum. SS-ledaren föll till föga. Sent på kvällen den 19 april kom hans order till styrkan på Friedrichsruh: Neuengamme måste utrymmas redan nästa dag.

Nu var det bråttom. Den första åtgärden blev att kontakta Danska röda korsets Jyllandskorps, som egentligen inte var tänkt att träda i aktion förrän efter den tyska kapitulationen. Från depån i Padborg (på södra Jylland, nära den tyska gränsen) satte sig en kolonn i rörelse, bestående av ytterligare 94 bussar, 10 ambulanser, 10 lastbilar och 5 personbilar – samtliga vitmålade och försedda med röda kors och danska flaggor.

Hela dagen gick de vita fordonen i skytteltrafik mellan Neuengamme och den danska gränsen. Klockan 18.30 den 20 april lämnade den sista vita bussen Neuengamme, en halvtimme innan tidsfristen gick ut.
Två dagar senare fick Folke Bernadotte tillstånd av Himmler att evakuera kvinnor från lägret Ravensbrück, norr om Berlin. Därmed hade de vita bussarna ännu ett uppdrag. På mindre än en vecka, den 22 till 26 april 1945, räddades ungefär 7 000 fångar från Ravensbrück. Många av dem kom från Polen, ungefär hälften var judar. Kvinnorna fördes först till Danmark och sedan vidare till Sverige.

Den 28 april rullade de första vita bussarna i land i Malmö hamn. Konvojen väckte uppseende. De åskådare som hade en kamera till hands tog bilder, men ännu gällde en svensk-tysk överenskommelse som manade medierna att hålla tyst om aktionen. Under den följande veckan anlände drygt 2 000 människor till Malmö med Köpenhamnsfärjan – varje dag. I Skåne blev det Civilförsvarets uppgift att ta hand om de nyanlända. Risken för smittspridning, i första hand av tyfus, gjorde att alla måste vara i karantän i fjorton dagar. Badhotell, idrottshallar, gymnastiksalar, museiutrymmen och klassrum förvandlades snabbt till flyktingförläggningar.

De som var friska nog att resa vidare, transporterades med tåg till nyupprättade förläggningar i södra Småland. Allt som allt anlände 7 795 skandinaver och 7 550 fångar av andra nationaliteter till Sverige under dessa dagar i månadsskiftet april/maj 1945 – allt enligt Röda korsets beräkningar.

Den 1 maj 1945 kunde tidningarna rapportera inte bara att Adolf Hitler var död, utan också att Folke Bernadotte hade hållit en presskonferens föregående kväll, där han hade berättat om hela Röda kors-aktionen. Därmed var det fritt fram för medierna att i reportage på plats berätta om dem som anlände till Malmö med de vita bussarna. När den sista gruppen kvinnor från Ravensbrück kom över med färjan från Köpenhamn stod Dagens Nyheters reporter på kajen för att rapportera:
"Som vanligt var det ett sorl utan like när de många kvinnorna debarkerade färjan i Malmö. Särskilt middagsgruppen var synnerligen livaktig och gav på många sätt uttryck åt sin glädje över att vara i Sverige. Man sjöng nationalsånger på alla möjliga språk, skrattade och vinkade. En polsk dam som tjänstgör som tolk vid färjeläget uppmanade sina landsmaninnor att hurra för Sverige och snart ljöd tre taktfasta hurrarop från de pigga polskorna, som placerats i järnvägsvagnar för vidare transport till de läger där de skall omhändertas."

Hur många fångar räddades totalt av de vita bussarna? Uppgifterna har spänt från 15 000 till mer än det dubbla. Den siffra på 15 345 fångar som Svenska röda korset publicerade i en rapport år 2000 ligger visserligen nära den som rapporterades till medierna redan i början av maj 1945, men siffran är osäker. Dels bröt den tyska bokföringen samman under krigets sista veckor, dels beror mycket på vilka transporter som räknas in. Under våren och sommaren 1945 överfördes tusentals före detta lägerfångar till Sverige i flyktingorganisationen UNRRA:s regi.
Till detta kommer de svenskar som var bosatta i Tyskland och våren 1945 erbjöds transport till Sverige med de vita bussarna. Deras antal har uppskattats till ungefär 1 400.
Många av de fångar som räddades ut ur Tyskland 1945 transporterades dessutom inte med vita bussar utan med tåg och båtar, påpekar statsvetaren Sune Persson i sin bok Folke Bernadotte och de vita bussarna (2022). Persson landar på en totalsiffra "på minst 17 555 före detta fångar som räddats till Sverige fram till den 5 maj 1945".
En sak kan vi vara förvissade om: de mord och dödliga umbäranden som drabbade tiotusentals andra koncentrationslägerfångar under krigets sista dagar, vittnar om att de vita bussarna i sanning var en livräddande aktion. Och att dess framgång inte var given.

Daniel Rydén är journalist och författare. I september utkommer han på Historiska Media med en bok om de vita bussarna.

Publicerad i Populär Historia nr 5/2025