Brady blev krigets fotograf
Daguerrotypin, föregångaren till modernt fotografi, hade uppfunnits i slutet av 1830-talet, och även om den tidigast daterade daguerrotypi som överlevt till vår tid är en interiör, "Konstnärens ateljé", så var det i första hand som reseskildrare den nya tekniken skulle göra sitt triumftåg genom västvärlden, och i andra hand som porträttmedium.
I Amerika sammanföll dess första tid med den period av nyrikedom som järnvägarnas och storindustrins utveckling förde med sig. Det låg i den nya fartberusade tidens anda att inte längre sitta modell för långsamma porträttmålare – nu ville alla ha sin bild i bästa kostymen fort och korrekt fabricerad.
1853 fanns det åttiosex porträttstudior enbart i New York City, inredda som palats för att imponera på kunderna och för att de däri skulle kunna avbildas mot en bakgrund av statusprylar som skvallrade om deras förfining och kultur: där fanns eleganta draperier, musikinstrument, skulpturer, pelare, divaner, fågelburar.
Mathew Brady (1823–96) var bara 21 år när han öppnade sin studio på Broadway. Redan året därpå gjorde han en daguerrotypi av Andrew Jackson, och med åren skulle det bli många presidentporträtt. Men han drömde redan om att bli den som skulle porträttera varenda samtida berömdhet.
När Jenny Lind på sin första USA-turné år 1850 lät avbilda sig hos "Brady of Broadway" blev det signalen till show business trendkänsliga folk, vare sig man redan var ett namn eller ville bli ett. Samma år publicerade Brady sin första volym Gallery of Illustrious Americans, en samling litografier av tolv berömda personers porträtt.
Han öppnade ett "galleri" till i New York, och ett i Washington D. C. Tidens så populära illustrerade magasin krävde också sin tribut av Brady-daguerrotypier. Och Mathew Brady inbjöds att visa sin konst på världsutställningen i London 1851, den som var den allra första och blev en stormsuccé med sex miljoner besökare. Livet lekte. Dessutom utvecklades i snabb takt den fotograferingsteknik som hade varit ett av huvudnumren på londonutställningens Crystal Palace, och daguerrotypin fick så småningom ge vika för den nya tidens glasnegativ.
Brady fotograferade Dolley Madison och Brigham Young, P T Barnum och en advokat som hette Abraham Lincoln, och som senare skulle komma att säga att två saker hade gjort att han vann presidentvalet: hans Cooper Union-tal, och så Bradys porträtt. Ett av dem skulle sedermera användas för gravyren av den amerikanska femdollarsedeln.
Men personligen var detta ändå ingen lycklig tid för Mathew Brady. Hans alltid dåliga syn försämrades snabbt, och 1858, då han var 35 år gammal, var det sällan han själv kunde stå bakom kameran. Hans fotografer gnällde över att det ändå bara var hans eget namn som figurerade; de gjorde jobbet och Brady fick äran.
Så utbröt det amerikanska inbördeskriget 1861. Och Brady – grandios som alltid i sina planer – bestämde sig. Han skulle göra världens första kompletta dokumentation i bild av ett krig.
Han fick Abraham Lincolns personliga tillstånd och satte omedelbart igång med att mobilisera och utrusta sitt eget kompani av fotografer, som han sedan kommenderade ut till de olika krigsskådeplatserna. Som den general han var, besökte han dem sedan och delade ut ros och ris. Men också generaler är utsatta, och vid Bull Run trodde hans fotografer att deras ledare var död. Efter tre dagars kringirrande dök han dock upp i Washington, skäggig och smutsig och med ett svärd nerstucket i sin långa laboratorie-rock. Och många var de fotografer som riskerade livet när de tog sina bilder eller framkallade glasplåtarna i laboratorievagnen, en process som i sig själv inte var alldeles ofarlig.
När hans grupp var som störst bestod den av tjugotvå fotografer, som måste vara självförsörjande efersom Lincolns regering inte kunde bidra till deras uppehälle. Brady tvangs sälja sin så framgångsrika ateljérörelse i New York, men blev ändå allt djupare skuldsatt.
Och när kriget äntligen var över efter fyra år, ville man bara glömma, inte titta på bilder av fasorna. Brady stod där med över sju tusen negativ som dokumenterade varje facett av ett krig: slagfält och sjukhus, skyttegravar, lägerliv, lik.
En av hans bästa fotografer, Alexander Gardner, övergav honom, tog med sig flera ur hans forna team och bildade sitt eget företag. I sin penningbrist tvangs Brady att betala räkningar för använt fotomaterial med själva produkten: negativ från krigsåren. Andra negativ såldes på auktion därför att han saknade medel att betala lagerhyra för dem. Inte förrän 1875 köpte regeringen tvåtusen av hans bilder, för en summa av -25 000 dollar.
Liksom Guillaume Berggren, den pionjär inom fotokonsten som vi berättade om i förra numret, tvangs Brady att leva sina sista år i misär, och dö fattig.
