Nordstatssoldater avancerar uppför Shy’s Hill under slaget vid Nashville i december 1864.

© Minnesota Historical Society/Corbis/SCANPIX

Amerikanska inbördeskriget

Det amerikanska inbördeskriget startade för att bevara unionen, men kom att utvecklas till en konflikt om slaveri och om sydstaternas samhällsstruktur. Medan det ödelade stora områden i söder ledde det till ett ekonomiskt uppsving i norr. På fyra år stupade över 600 000 soldater och spåren av konflikten finns fortfarande kvar efter 150 år.

24 januari 2011 av Martin Christoffer Öhman

När Abraham Lincoln den 4 mars 1865 tillträdde sin andra mandatperiod som president pågick fortfarande inbördeskriget. Sedan några månader tillbaka stod det dock klart att sydstaterna var på väg att förlora. I sitt installationstal försökte den omvalde presidenten förklara de senaste fyra årens händelser. Orsaken till konflikten, vidhöll Lincoln, kunde härledas till den åttondel av befolkningen som utgjordes av slavar. Denna grupp, som nästan uteslutande återfanns i sydstaterna, kontrollerades av ett ”besynnerligt och mäktigt intresse” och försöken att stärka och utvidga institutionen, fortsatte han utan att precisera, hade ”på något sätt” omöjliggjort fredlig samexistens mellan delstaterna i unionen.

Ingen kunde naturligtvis förutse att det amerikanska inbördeskriget skulle utvecklas till samtidens blodigaste konflikt på väst­ra halvklotet. Mellan 1861 och 1865 deltog över tre miljoner amerikaner i militära operationer, och av dessa fick fler än 620 000 sätta livet till. Antalet stupade överskrider förlusterna vid alla andra krig som den amerikanska nationen varit involverad i, från revolutionen till Vietnamkriget. En uppsjö historiker har beskrivit konflikten mellan de amerikanska nord- och sydstaterna som det första industriella kriget, ett förebud om de krig som under 1900-talet skulle leda till våldsam förstörelse och tiotals miljoner människors förtidiga död. Hur ska vi då förstå denna tragedi?

Efter freden i Paris 1783, som bröt upp det brittiska nordamerikanska imperiet och erkände de tretton fastlandskoloniernas självständighet, växte den amerikanska uni­onen så det knakade. Under 1800-talets två första decennier mer än tredubblades landets territorium. Hög nativitet och massiv invandring ledde samtidigt till en explosionsartad befolkningsökning. Bara under 1850-talet växte folkmängden från 23 till 31 miljoner. Detta ska jämföras med tidens supermakt Storbritannien, vars befolkning räknade något över 23 miljoner. Omfattande investeringar i vägar, kanaler och tågtrafik under årtiondena före kriget drev nybyggare västerut över kontinenten. Med den snabba utvecklingen framträdde emellertid allt större regionala skillnader, framförallt mellan de alltmer industrialiserade nordstaterna och de agrart dominerade, råvaruproducerande sydstaterna, där större städer lyste med sin frånvaro. Bomull från söderns plantager stod för runt sextio procent av landets exportintäkter, men samtidigt byggde dessa delstater endast omkring trettio procent av landets järnväg och femton procent av dess fabriker.

Under årtiondena före inbördeskriget växte gradvis en integrerad marknadsekonomi fram i USA:s nordöstra delar. I New England och i delstater som New York och Pennsylvania samarbetade ofta delstatsmyndigheter med privata entreprenörer i finansierandet av kanaler, vägar och broar. Ett viktigt exempel var kanalen mellan Lake Erie och Albany vid Hudsonfloden, som invigdes under hösten 1825.

Billigare transporter av gods och människ­or knöt så småningom samman New York med Buffalo, Milwaukee, Cleveland, Toledo och Chicago. Samtidigt som städer expanderade, industrier växte fram och marknader länkades samman i nordstaterna förblev södern en region vars lokala ekonomier baserades på slavarbetares produktion av råvaror. Under årtiondena före kriget expanderade bomullsodlingen i Georgia, Alabama, Mississippi och Texas. Louisiana var en betydande producent av socker. Tobak producerades i delar av Virginia och Kentucky, ris och indigo i South Carolina och Georgia. En utspridd befolkning och ett underutvecklat transportsystem hade till följd att sydstaterna hamnade efter i utvecklingen. Med en betydande del av regio­nens kapital uppbundet i slavar tvingades sydstatsentreprenörer vända sig till bankirer, skeppsredare, handelsmän och försäkringsagenter i nordstaterna och utlandet för kommersiella och finansiella tjänster.

Den stora efterfrågan på amerikanska råvaror, framför allt bomull, på europeiska marknader befäste slaveriet och lade grunden för stora förmögenheter i de amerikanska sydstaterna, men dessa kom långt ifrån alla till del. Familjeband och ekonomiska intressen band samman den plantagearistokrati som kom att dominera söderns politiska och ekonomiska liv. Under 1850-talet ägde nästan hälften av representanterna i Alabamas lagstiftande församling fler än tjugo slavar och samtliga sydstatsguvernörer under dessa år var slavägare.

Under 1830-talet växte motståndet mot slaveriet norr om den så kallade Mason-Dixon-linjen. Denna gräns mellan Pennsylvania och Maryland upprättades på 1760-talet av geograferna Charles Mason och Jeremiah Dixon för att lösa en gränskonflikt mellan de bägge kolonierna. Senare kom linjen, och dess förlängning Ohiofloden, att användas som en benämning på gränsen mellan nordstater och sydstater.

Anti-slaverirörelsen (abolitionismen) var delvis en konsekvens av den religiösa väckelsevåg som svepte över landet. William Lloyd Garrisons Boston-baserade tidning The Liberator krävde omedelbar frigörelse. Andra framträdande abolitionister inkluderade den evangeliske predikanten Charles Finney samt filantroperna Arthur och Lewis Tappan. Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga, vars första upplaga publicerades 1852, gjorde slaveriets nedbrytande effekter synliga för en bredare allmänhet och hjälpte till att forma opinionen i nordstaterna. På ett år sålde boken i 300 000 exemplar och den gick även som följetong i ett flertal tidningar. Lincoln, som senare tog emot Stowe i Vita huset, kallade henne ”den lilla damen som startade kriget”.

När slavfrågan fick en alltmer framträdande roll i predikningar och ceremonier delades metodist- och baptistkyrkorna i regionala falanger. Under 1850-talet gick det demokratiska partiet samma öde till mötes. Dess huvudsakliga rival, Whigpartiet, föll samman och i nordstaterna växte samtidigt det republikanska partiet, vars partiprogram formulerades kring kravet på att stoppa slaveriets expansion i de västra territorierna. Sommaren 1858 hade det gått så långt att Lincoln, som då försökte bli vald till senator för Illinois, beskrev landet som ”ett delat hus”.

Moraliska argument var viktiga, men under årtiondena före kriget anammade nordstatspolitiker också en ideologi som förkunnade slavsamhällets ekonomiska svagheter. De insisterade på att fria samhällen var mer produktiva, medan slavarbete däremot undergrävde socialt avancemang och samhällsutveckling. Ironiskt nog lade denna så kallade ”free soil”-ideologi grunden för det sena 1800-talets hyperkapitalism, ett socioekonomiskt system under vilket möjligheterna till klassresor skulle visa sig ytterst begränsade. För många handlade dock ”free soil” inte främst om afro-amerikaners rättigheter. Rasismen var utbredd i alla unionens hörn. I ett flertal nordstater saknade svarta människor rösträtt och skolorna var i allmänhet segregerade efter hudfärg. Delstatsregeringarna i Iowa, Illinois, Indiana och Oregon gjorde sitt yttersta för att förhindra invandring av svarta.

I kongressen blossade slavfrågan upp när organisationen av det område som skulle komma att bli delstaterna Kansas och Nebraska debatterades under våren 1854. Efter fyra månaders hetsiga strider lyckades sydstatsrepresentanter, med den demokratiske Illinois-senatorn Stephen Douglass hjälp, driva igenom principen att lokalbefolkningen skulle avgöra slaveriets framtid i territorierna. Därmed revs den kompromiss upp som nord- och sydstaterna ingått 1820, i vilken slaveriet förbjöds norr om den 36:e breddgraden.

Snart rasade ett mindre gerillakrig i Kansas mellan slaverisympatisörer och deras motståndare. Spänningarna ökade ytterligare när John Brown, en religiös fundamentalist som tycks ha sett sig som Guds utsände i kampen mot slaveriet, med en mindre grupp attackerade och dödade fem slavägare vid Pottawatomie Creek. Under återstoden av 1850-talet fortsatte nordstatspolitiker att kritisera Kansas-Nebraska-lagstiftningen. I maj 1856 ägnade Massachusetts-senatorn Charles Sumner ett två dagar lång tal åt att häckla de som stött slaveriets utbredning. Han passade också på att förlöjliga ett flertal kollegor, bland andra Douglass och Andrew Butler från South Carolina. Två dagar senare steg en av Butlers släktingar, kongressman Preston Brooks, in i senatens kammare, där han attackerade Sumner med en käpp. Ymnigt blödande försökte Sumner undkomma, men slogs medvetslös till golvet. Senatskollegor som försökte ingripa och stoppa misshandeln hölls tillbaka av ytterligare en kongressman från South Carolina, som drog sin pistol. Sumner skadades så svårt att han under de kommande tre åren var oförmögen att delta i senatens arbete.

Nordstatsskribenter for ut häftigt mot vad de såg som ett uttryck för den brutala slavregimen. Samtidigt behandlades Brooks som en hjälte i sydstaterna, och under de kommande månaderna mottog han många hedersbetygelser för dådet. Ökande regionala spänningar i kombination med den konjunkturnedgång som drabbade USA 1857 ledde till ytterligare republikanska framgångar i nordstaterna. Oron för en alltmer inflytelserik slavmakt cementerades med ett beslut i den sydstatsdominerade högsta domstolen 1858. Ordföranden, Roger Taney, förklarade i den så kallade Dred-Scottdomen att federalstaten saknade konstitutionellt mandat att förbjuda slaveriet i territorierna. Påföljande år trädde John Brown, som lyckats undgå rättvisan, återigen in i handlingen. Tillsammans med sina söner och en mindre grupp svarta och vita abolitionister stormade han på hösten 1859 vapenarsenalen Harpers Ferry i nuvarande West Virginia. Syftet var förmodligen att starta ett omfattande slavuppror. Attacken misslyckades, Brown åtalades för högförräderi och dömdes senare till hängning.

I södern tolkades händelsen som ett utslag av anti-slaverirörelsens fanatism, men för många blev Brown en martyr.

Under kriget skulle nordstatstrupperna skandera: ”John Browns kropp ligger och ruttnar i graven, men hans sanning marscherar fortfarande.”

Presidentvalet 1860 vittnade om en djupt splittrad nation. Republikanen Lincoln vann inte en enda delstat i regionen söder om Ohiofloden och öster om Mississippifloden, och under månaderna som följde deklarerade sydstat efter sydstat sitt utträde ur unionen. South Carolina ledde uttåget i december och delstaterna längst söderut följde snart efter. Utvecklingen gick långsammare i Virginia, Tennessee, Arkansas och North Carolina, där politiska ledare under våren debatterade alternativen att stanna kvar i unionen, lämna den eller bilda en koalition av gränsstater.

I dag hyllas Lincoln ofta som en av USA:s främsta presidenter. När han svors in den 4 april 1861 stod han onekligen inför en oerhört svår uppgift. På grund av attentatsrisken tvingades han anlända till huvudstaden nattetid under stort säkerhetspådrag. Kritiker hånade hans brist på politisk erfarenhet, hans ociviliserade och bortkomna sätt liksom hans fysiska attribut. Andra försökte undergräva den nye presidentens legitimitet genom att betona det faktum att han valts av en minoritet. Många sydstatare betraktade honom som en farlig abolitionist.

Lincoln skulle dock snart visa sina belackare. I tal, privata brev och samtal med kongressledamöter och delstatsledare sökte han regional försoning, men insisterade på unionens bestånd. I försök att hålla kvar gränsdelstaterna i unionen motsatte han sig federal inblandning i de delstater där slavinstitutionen var laglig. Han gick till och med så långt som att stödja ett konstitutionstillägg som skulle garantera slaveriets bestånd i dessa områden, men vägrade förhandla om att utvidga institutionen i territorierna. Lincoln försäkrade vid upprepade tillfällen att han ville undvika blodsutgjutelse, men insisterade samtidigt på att det var presidentens konstitutionella plikt att hålla samman unionen och försvara dess gemensamma tillgångar.

En sådan tillgång var det federala fortet Fort Sumter utanför Charleston i South Carolina. Under början av 1865 tog delstatsförband i Alabama, Florida, Georgia och Texas kontroll över federala fort, fartyg, vapendepåer, tullstationer, postkontor, örlogsvarv och vägar. Lincoln bestämde sig dock för att till varje pris hålla Fort Sumter. En viktig anledning var att allmänheten i nordstaterna under våren alltmer högljutt börjat motsätta sig ytterligare eftergifter. De som investerat i statsobligationer såg sina placeringar hotade. Andra betraktade federalstatens uppenbara svaghet som ett hot mot privat egendom. Ytterligare andra fruktade att unionens sönderdelning skulle göra det omöjligt att kräva in skulder från låntagare i södern. Fabriksidkare var rädda för att sydstaterna skulle börja köpa varor från Europa. På ett mer ideologiskt plan började nordstatare varna för att en unionsupplösning skulle omintetgöra nationens ”Manifest Destiny”. Denna ideologi, som utgjorde ett grundargument för landets territoriella expansion, lärde att USA var en exceptionell stat, ansvarig inte bara för sina medborgare utan för mänskligheten i stort.

Kriget startade klockan halv fem på morgonen den 12 april. Då inledde delstatsförband från South Carolina ett våldsamt bombardemang av Fort Sumter. Artilleribeskjutningen fortgick i fyrtio timmar, förstörde fortets väggar och eldhärjade återstoden innan unionstrupperna kapitulerade. När nyheten om Fort Sumters kapitulation nådde Washington gav Lincoln snabbt order om att dra samman 75 000 milistrupper med uppgift att kväsa revolten. Veckorna som följde utträdde Virginia, Arkansas, Tennessee och North Carolina ur unionen. Nordstaterna stod nu mot det nybildade Amerikas konfedererade stater, där elva stater ingick. Slavstaterna Maryland, Delaware, Kentucky och Missouri stannade kvar i unionen.

Sydstatspatriotismen nådde sin kulmen i början av kriget efter inledande militära triumfer. Under de kommande åren skulle dock konfederationen skakas av en serie inre schismer. Somliga konflikter gick tillbaka till kolonialtiden. Regioner i västra Virginia (under kriget skulle West Virginia bli en egen delstat) och North Carolina dominerades av mindre jordbruk, med få eller inga slavarbetare. Den breda majoriteten i dessa områden motsatte sig utträde ur unionen. Även i östra Tennessee var konfederationssympatisörerna i minoritet och många tog sig över bergen för att låta sig enrolleras i unionsarméerna. Unionister återfanns även i bergsområden i Georgia och norra Arkansas. Dessa trakter blev starka republikanska fästen under kriget och skulle så förbli långt in på 1900-talet.

Till följd av ständigt ökande krav från konfederationsregeringen spreds missnöjet till andra delar av södern. Brist på livsmedel ledde till våldsamma upplopp på ett flertal platser samtidigt som plantageägare vägrade sadla om till produktion av spannmål. Fler än 100 000 skulle under kriget desertera från sydstatslinjerna. Efter att unionisttrupper ockuperade New Orleans 1862 och stärkte kontrollen över Mississippi­dalen under 1863 försökte många storjordbrukare och köpmän rädda privata förmögenheter genom handel med fienden.

Störst slitningar skapade emellertid konfederationens värnpliktslagar, som gjorde det möjligt för inkallade soldater att undgå tjänstgöring genom att betala för en ersättare. Samtidigt förskonades en vit man från inkallning för var tjugonde slav. Skälet var förstås rädslan för slavuppror. Resultatet var att plantageägare och deras familjer, till skillnad från fattigare klasser, kunde undgå krigstjänst på laglig väg.

Slavarnas frigörelse blev med tiden krigets syfte. I mars 1862 förbjöds unionstrupper att återföra förrymda slavar till deras ägare. Därefter följde frigörelse i huvudstaden Washington (med kompensation till slavägare) och i territorierna. Den första januari 1863 undertecknade Lincoln emancipationsproklamationen. Det var ett historiskt ögonblick. Mer än tvåhundrafemtio år hade passerat sedan ett holländskt skepp sålde de första slavarna i Virginia. I Boston och andra städer firade vita och svarta abolitionister sida vid sida.

Kriget, som hade startats för att bevara unionen, hade utvecklats till en konflikt om söderns samhällsstruktur. Proklamationen undantog visserligen de 450 000 som hölls som slavar i Delaware, Kentucky, Maryland och Missouri, delstater som förblivit lojala mot unionen, liksom de 275 000 i unionsockuperade Tennessee och tiotusentals ytterligare i områden i Louisiana och Virginia som nu kontrollerades av federala trupper. Detta var dock av liten praktisk betydelse. Där nordstatstrupper ryckte fram flydde slavar till deras linjer. Frigörelsen stärkte också unionens militära styrka och vid krigsslutet hade över 180 000 svarta tjänstgjort i nordstatsarméerna, framförallt i nedre Mississippidalen. För många öppnade insatser i kriget dörren till socialt avancemang och acceptans.

I början av 1865 var krigshandlingarna i princip begränsade till delstaterna Virginia och Carolina. Richmond, konfederationens huvudstad, föll i början av april. För att betona vad kriget nu handlade om var en kontingent afro-amerikaner först att marschera in i staden. Söndagen den 9 april, fyrtioåtta månader efter krigets utbrott, kapitulerade Robert E Lees demoraliserade armé vid Appomattox. I en gest av försoning benådade unionsgeneralen Grant sydstatssoldaterna, ombad dem att återvända hem och lät dem behålla hästar och handeldvapen. I sydväst skulle striderna fortsätta i begränsad skala fram till i maj.

Många frågor var fortfarande olösta vid krigets slut. Hur skulle efterkrigstidens USA se ut? Hur skulle sydstaterna återintegreras och minnet av kriget överbryggas? Vem skulle betala för återuppbyggnaden? Vad skulle federalstaten ha för roll? Konflikten hade lett till frigörelsen av fyra miljoner slavar, men systematisk diskriminering bestod i både nord- och sydstater. Trettonde konstitutionstillägget avskaffade formellt slaveriet, men åsikterna gick vitt isär vad gällde svartas civila och politiska rättigheter. Den 11 april 1865 höll Lincoln sitt sista tal, i vilket han argumenterade för begränsad rösträtt för svarta samt betonade vikten av att överbrygga regionala spänningar. Presidenten hann dock aldrig precisera hur han tänkte sig det nya USA. Under ett teaterbesök tre dagar senare föll han offer för sydstatssympatisören John Wilkes Booths kula.

Kriget ödelade stora områden i södern, men i nordstaterna hade konflikten ofta en motsatt effekt. Resursslukande arméer skapade stora möjligheter för driftiga entreprenörer och finansiärer. Järnvägsbolagen gjorde stora vinster på att transportera trupper, krigsmateriel och förnödenheter. Städer som Chicago upplevde en makalös befolkningsökning och en snabb expansion av bygg- och tillverkningsindustrier. Skuldsatta jordbrukare drog nytta av inflationen och betalade av sina lån. Tre år efter krigsslutet deklarerade James A Garfield för kollegorna i representanthuset att kriget inneburit ”en industriell revolution … lika omfattande i sina konsekvenser som den politiska och militära revolution vilken vi genomlevt.”

Utvecklingen mot storskaliga, mekaniserade fabriker, större kapitalkoncentration, integration av kommunikationsnätverk och transportsystem samt en permanent arbetarklass hade påbörjats under årtiondena före 1861. Men kriget förstärkte dessa trender. Federal lagstiftning gynnade penningstarka fabriksidkare och kapitalister i nordstaterna, med följden att dessa intressen knöts till det republikanska partiet. Många fabriksarbetare drabbades dock hårt av det regressiva skattesystemet och krigsinflationen, som ledde till minskade realinkomster. Ökande klassklyftor skulle skapa konflikter under kommande årtionden samt underminera stödet för återuppbyggnaden av södern. Finansmarknadens konsolidering och Wall Streets expanderande roll skulle också leda till kronisk kapitalbrist i de södra och västra delstaterna långt in på 1900-talet.

Rasismen förblev utbredd även i nordstaterna och många som stödde avskaffandet av slaveriet motsatte sig samtidigt initiativ som syftade till att säkerställa afro-amerikaners medborgerliga rättigheter. Reformer genomdrevs dock gradvis. Lagstiftning som förbjöd svarta att vittna under domstolsförhandlingar avskaffades i Kalifornien 1863 och i Illinois två år senare. På ett flertal ställen olagligförklarades segregerade skolor och allmänna färdmedel. I november 1868 kunde afro-amerikaner rösta i Iowa och Minnesota.

I sydstaterna gick utvecklingen vanligen åt det andra hållet. Förutom ”the Freedmen’s Bureau” – som skulle hjälpa de frigivna med bland annat mat, hälsovård och skolor – saknade federalstaten kapacitet att forma återuppbyggnaden av sydstaterna. Antalet unionssoldater i aktiv tjänst sjönk från en miljon i maj 1865 till 152 000 vid årsslutet. Hösten 1867 var siffran 38 000 och många av dessa soldater var stationerade i väst längs gränsen till de områden som fortfarande kontrollerades av indianstammar.

Den snabba demobiliseringen gjorde det svårt att kontrollera utvecklingen i de forna konfedererade staterna. Dessutom resulterade stora ekonomiska svängningar i att svartas rättigheter i sydstaterna hamnade i skymundan.

Genom skatter, omstrukturerade valdistrikt och våld förhindrades svarta från att utöva sina nyfunna medborgerliga rättigheter i många sydstater. Mellan 1868 och 1871 svepte en våg av terror över stora delar av södern. Ku Klux Klan och besläktade organisationer som Knights of the White Camelia och White Brotherhood etablerade sig i delstat efter delstat. Ofta var dessa grupper lokalt organiserade, men de hade alla samma målsättning: att sätta stopp för den sociala omstruktureringen av södern, underminera det republikanska partiets ställning och säkerställa fortsatt vit överhöghet.

Klanen mördade tre medlemmar av Georgias lagstiftande församling och drev ytterligare tio på flykt. I oktober 1870 attackerades ett republikanskt kampanjevenemang i Greene County, Alabama. Fyra svarta deltagare mördades och femtiofyra skadades. Samma månad ledde republikanska framgångar i Laurens County, South Carolina, till tretton mord och att 150 före detta slavar drevs från sina hem. Även om våldsvågen bedarrade efter några år så fortsatte förtrycket.

När de sista federala styrkorna lämnade sydstaterna 1877 stod det klart att försöken att omvandla regionens sociala och ekonomiska system i stora delar hade misslyckats. I ett flertal utslag under kommande årtionden stödde högsta domstolen segregeringen och hjälpte därmed till att garantera fortsatt vit överhöghet. Samtidigt hävdade sydstatspublicister idogt att kriget inte hade något med slaveriet att göra, utan var resultatet av en ädel kamp mot en inkräktande federalstat. Samma bristfälliga logik anammades av de sydstatspolitiker som under 1950- och 1960-talen opponerade sig mot initiativ som tycktes hota de vitas dominerande ställning.

Den omfattande medborgarrättslagstiftning som nordstatsdemokrater, med Texasfödde presidenten Lyndon B Johnson i spetsen, drev igenom under 1964 och 1965 gjorde att sydstaterna gradvis förvandlades till ett solitt republikanskt fäste. Trenden förstärktes med Richard Nixons så kallade southern strategy, som till stora delar syftade till att locka vita sydstatsbor in i den republikanska fållan. George W Bush vann samtliga sydstater såväl 2000 som 2004.

Sedan valet av Barack Obama har den amerikanska politiken komplicerats något med bildandet av ett otal Tea Party-fraktioner runt om i landet. Denna rörelse är inte ett sydstatsfenomen, men dess framgångar under senare tid speglar USA:s förflutna. De löst organiserade föreningarna domineras av arga äldre vita män, som säger sig vara trötta på en växande federalstat – precis som sydstaternas företrädare gjorde för 150 år sedan.

Även om inbördeskriget inte inleddes som en attack mot slaveriet så var institutionen trots allt, som Lincoln argumenterade 1865, ”på något sätt” den utlösande faktorn. Slaveriet formar än i dag den nation som utropat sig till den fria världens ledare.

Publicerad i Populär Historia 1/2011

Fakta: Amerikanska inbördeskriget

  • KRIGETS UTBROTT 1861. Inbördeskriget bröt ut i april 1861 efter att elva sydstater brutit sig loss ur den amerikanska unionen, USA. De bildade istället Amerikas konfedererade stater, CSA, och valde Jefferson Davis till president.
  • BÅDA SIDOR DÅLIGT FÖRBEREDDA. Båda sidor var dåligt förberedda på krig. Trupperna var dåligt utrustade och oövade, och ledningen svag.För sydsidan var läget än mer prekärt än för nord, eftersom man hade ont om vapen. Den mesta vapentillverkningen fanns i norr.
  • FLERA KAOSARTADE SLAG. Flera slag fick kaosartade förlopp, inte minst krigets första stora drabbning, vid Bull Run i Virginia i juli 1861. Bataljen sluta­de i nordsidans massflykt – och med en insikt om att kriget skulle bli långvarigt. Vem som egentligen segrade är inte självklart.
  • UNDERLÄGSNA SYDSTATER HÖLL UT. Sydsidan klarade sig till en början ganska bra. Till skillnad från nord behövde inte syd avsätta så stora resurser på ockupation och administration av rebellområden. Till syds inledande framgångar bidrog också general Robert E Lee, som ledde styrkorna i Virginia. Lee besegrade nordstatsarmén vid bland annat Fredericksburg och Chancellorsville. Det var också Lee som 1863 låg bakom beslutet att man skulle attackera nordstaterna på deras eget territorium. Vid det här laget var syd utsattaför en sjöblockad som stoppat den viktiga bomullsexporten.
  • VÄNDPUNKTEN: GETTYSBURG, 1863. Vändpunkten i kriget kom vid slaget vid Gettysburg i juli 1863, där hela 50 000 man stupade under tre dygn. Nordstatstrupperna hade nu övertaget inte bara i nordost, utan också i det västra stridsområdet längs Mississippi.
  • NORDSTATERNAS SEGER 1865. 1864 erövrade en nordstatsarmé ledd av William T Sherman Atlanta, som skövlades och brändes. Man fortsatte nu sin framryckning genom södern och intog i december Savannah vid Atlantkusten. I början av april året därpå föll konfedera­tionens huvudstad, Richmond. Den nionde i samma månad överlämnade sig general Lee till nordstaternas befälhavare Ulysses S Grant. Det fyra år långa kriget var över.

Kanske är du intresserad av...

Läs också