Amerikanska inbördeskriget – Svenskar stred för både nord och syd

När amerikanska inbördeskriget bröt ut under våren 1861 blev få förvånade. Ända sedan slaverimotståndaren Abraham Lincoln hade valts till president året innan hade USA befunnit sig i upplösningstillstånd.

I de södra slavstaterna sågs valet av Lincoln som oacceptabelt, och successivt begärde en efter en av sydstaterna utträde ur unionen, med South Carolina först.

Amerikas konfedererade stater

Delstaterna som hade lämnat utropade en ny och självständig statsbildning: Amerikas konfedererade stater. Detta mottogs inte väl av den Lincoln-ledda regeringen i Washington, och konflikten mellan nord och syd eskalerade snabbt till inbördeskrig.

Efter fyra långa år av stridigheter kapitulerade konfederationen 1865, och USA blev enat. Kriget var oerhört kostsamt, över en halv miljon soldater dog på slagfälten. Några av dem var faktiskt svenskar.

Åren kring 1840 markerar på allvar starten för den svenska emigrationen till Nordamerika. Flyttlassen styrde mestadels mot den amerikanska Mellanvästern, särskilt till Illinois.

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Den platta bördiga marken och det välutbyggda järnvägsnätet borgade för stora skördar som med enkelhet kunde säljas och fraktas till högstbjudande. Detta lockade många.

År 1860 fanns det cirka 18 500 svenskar i USA, varav 6 500 var bosatta i Illinois. Resten var till största delen spridda i Mellanvästern, bland annat i Iowa, Wisconsin och Minnesota. Vissa emigranter bosatte sig även i New York.

Svenskar i Amerika

Få svenskar flyttade till de södra delstaterna, även om det finns exempel på enstaka personer som slog sig ned som ranchägare i Texas eller som köpmän i de södra hamnstäderna.

Förutom nybyggarna reste en del svenskar iväg över Atlanten av politiska skäl. I liberala kretsar beskrevs USA ofta som ett demokratiskt föredöme jämfört med Sverige som var ett land med ståndsriksdag och stark kungamakt.

Därutöver fanns det religiösa emigranter. Frikyrkorörelserna var på frammarsch i Sverige och många valde att lämna landet för att kunna utöva sin religion efter eget tycke. Det var inte ovanligt att hela frikyrkliga församlingar samlade ihop pengar för att tillsammans resa till Amerika.

Seder och bruk bevarades

Likt andra invandrargrupper vid denna tid blandade sig sällan de svenska emigranterna med andra nationaliteter. Istället bosatte de sig helst nära andra svenskar eller skandinaver, i mer eller mindre slutna samhällen.

Svenska seder och bruk bevarades därmed relativt oförändrade i de svenska bosättningarna under flera årtionden, och emigranterna fortsatte att sjunga svenska psalmer och få sina nyheter från svenskspråkiga tidningar.

Den med god marginal största svenskspråkiga tidningen i USA under 1860-talet var Hemlandet: det gamla och det nya som gavs ut i Chicago från 1855. Den bytte namn 1870 till Gamla och Nya Hemlandet, och den lästes av svenskar i hela landet.

Tidningens grundare var den småländske prästen Tufve Nilsson Hasselquist (1816–91) som hade startat tidningen eftersom han var orolig att svenskarna skulle tappa sin »rätta« lutherska gudstro i det nya landet, där så många olika religiösa inriktningar fanns.

Hasselquist var även politiskt engagerad och tog ofta starkt avstånd från slaveriet. Tidningen Hemlandet kom därför tidigt att ge sitt fulla stöd åt det slaverifientliga republikanska partiet, med Abraham Lincoln i spetsen.

Många röstade på Lincoln

Därför gladde det Hasselquist när de svensk-amerikanska samhällena gav Lincoln sitt uttalade stöd i presidentvalet 1860. Under valkampanjen kom frågan om slaveriet att bli den absolut viktigaste.

Många svenskar, likt Hasselquist, var kritiska till slaveriet av religiösa eller humanistiska skäl. Andra var rädda att en utbredning av detsamma skulle innebära att de stora slavgodsen i söder expanderade och lade under sig allt mer jordbruksmark på bekostnad av småbrukarna.

Med sitt slaverimotstånd, sin omtalade ärlighet och sitt enkla ursprung föll det sig därför naturligt för de flesta svenskar att lägga sin röst på Lincoln.

»Slafveriet är ett förfärligt brott«

När sydstaterna några månader senare började att begära utträde ur Unionen, och ett inbördeskrig snabbt tycktes närma sig, slöt många svenskar åter upp bakom Lincoln och regeringen i Washington. I Hemlandet kunde man läsa:

»Slafveriet är ett förfärligt brott hvad södern än må tänka. Eld kan icke bränna denna åsigt ur nordens folk. Att göra oss medbrottsliga i dess spridande och förevigande är att begå ett tredubbelt brott: mot mänskligheten, våra egna samveten och emot Gud. Låtom oss vara tåliga och inte påskynda en orättfärdig fred.«

Det dröjde inte länge efter krigsutbrottet innan nordstaterna fick utstå ett par rejäla bakslag på slagfälten. På grund av detta började frivilliga soldater för den fortsatta krigsinsatsen att efterfrågas under sommaren.

Kvoterna fylldes snabbt eftersom kriget spred ett patriotiskt rus genom landet, som även de svenska emigranterna rycktes med i. När »den hederlige gamle Abraham« kallade, skyndade många svenskar iväg till rekryteringskontoren för att söka tjänstgöring i de frivilligförband som höll på att sättas upp.

De flesta svenskar kom att ingå i vanliga nordstatsförband, men det bildades även några enheter som till största del bestod av svenskar. Exempelvis upprättades i Illinois två svenska infanterikompanier och ett svenskt artilleribatteri.

Skandinaviska kompanier

I Minnesota fanns blandade skandinaviska kompanier, och i såväl Chicago som New York fanns svenska milisgrupper kallade Svea Guards, respektive Svea Garde.

Dessa blågula enheter föddes bland annat genom att olika svenska invandrarsamhällen slöt upp gemensamt, eller när en särskilt drivande svensk förening eller företrädare upprättade sin egen enhet.

Ett exempel på det senare är det artilleribatteri i Illinois som upprättades av en viss Axel Silfversparre, född i Strängnäs 1834.

Genom sin adliga börd och sitt speciella levnadsöde stack Silfversparre ut bland de svenska emigranterna. Innan han utvandrade till USA hade han i Sverige varit officer vid Svea artilleriregemente. I det nya hemlandet upprättade han med en kamrat ett artilleribatteri i Chicago, och rekryterade soldater via annonser i Hemlandet.

Slaget vid Shiloh

Silfversparres batteri fick sitt första elddop under slaget vid Shiloh våren 1862, och det skulle komma att vara verksamt fram till krigsslutet. Grundaren själv skulle dock inte vara en del av batteriet särskilt länge.

Kort efter Shiloh ställdes han inför krigsrätt på begäran av sina underordnade. Det sades att Silfversparre hade öppnat manskapets post för att se till att de inte skrev något ofördelaktigt om honom, och att han därtill ska ha varit berusad under slaget.

Svensken friades från dessa anklagelser, men en kort tid därefter drogs han inför rätten igen. Denna gång var det ingen mindre än den berömde unionsgeneralen William T Sherman som anklagade Silfversparre för att ha misskött batteriets hästar.

Trots att generalen själv vittnade under krigsrätten friades Axel Silfversparre även denna gång från anklagelserna.

Silfversparre hade hur som helst nu hamnat i onåd hos Sherman, som valde att stationera svensken i en liten garnison långt bakom frontlinjerna. Detta var en position som han snart tröttnade på, och han tog avsked från armén.

Trött på det militära försökte han sig på en karriär som handelsman och började med bomullspekulationer. Även detta företag fick ett snöpligt slut, när han under en affärsresa utanför Memphis 1863 blev tillfångatagen av sydstassoldater.

Misstänktes vara spion

Misstänkt för att vara spion skickades han till fånglägret Libby Prison utanför sydstatshuvudstaden Richmond. Efter fem månaders fångenskap lyckades han rymma iförd en stulen sydstatsuniform. Och genom att låtsas vara en vilsen engelsman tog han sig ombord på ett fartyg och lyckades så småningom ta sig åter till nordstaterna.

För Silfversparre var kriget därmed över.

Nordstatsarmén behövde alltjämt fler frivilliga till det krig som ännu rasade, och den svenskspråkiga pressen bistod i detta rekryteringsarbete.

Tidningarna försökte på olika sätt att locka svenskarna att ta värvning, och några argument återkom ofta. Det talades bland annat om en patriotisk plikt att försvara »adoptivlandet«, och en religiös plikt att nedkämpa slaveriet.

Dessutom hänvisades det till att svenskarna hade samma blod i ådrorna som forna tiders soldater, vilka stred under krigarkungar som Gustav II Adolf och Karl XII. Därmed åberopades även en plikt gentemot en uråldrig krigaranda i »det gamla Norden« att ställa upp.

Misstro mot Amerika

Exakt hur många svenskar som stred i kriget är osäkert, men uppskattningsvis tog ungefär tretusen värvning på nordsidan och något hundratal på sydsidan.

När amerikanska inbördeskriget bröt ut fanns det delade meningar om det i Sverige. Som tidigare har nämnts ansåg många liberaler att USA var ett demokratiskt föregångsland.

Från konservativt håll fanns det däremot en generell och utbredd misstro mot allt amerikanskt, eftersom landet ansågs vara ett uttryck för ett ohejdad och rått pöbelvälde. I konservativ press beskrevs amerikanerna som ett folk utan hyfs och traditioner.

Amerikanska »idealstaten«

Att den unga republiken i väster nu tycktes slita sig själv i stycken togs därför av många konservativa som ett kvitto på att deras tidigare uppfattningar hade varit riktiga.

I ett brev till utrikesminister Ludvig Manderström konstaterade exempelvis prins Oscar (II), med en axelryckning, att han alltid hade vetat om att det var just på detta sätt som den amerikanska »idealstaten« skulle sluta sina dagar.

Sydstaterna hade få sympatisörer bland svenskarna, oavsett på vilken sida om Atlanten de befann sig. Men några anhängare fanns det. I Sverige kunde sydstats-sympatier hittas i vissa adelskretsar och i textilbygderna.

Den svenska textilindustrin var i stort behov av bomull från den amerikanska södern, och den drabbades hårt av den sjöblockad som unionen upprättade kring konfederationen i krigets inledningsskede. Efter två år hade importen av bomull från USA till Sverige sjunkit till endast femton procent av vad den hade varit före krigets utbrott.

Försvarade slaveriet

I textilstaden Borås gick därför Borås tidning till hårt angrepp mot nordstaterna, samtidigt som lovord riktades mot rebellerna i söder. Det gjordes till och med några trevande försök att försvara slaveriet.

Det hävdades bland annat att den svarta befolkningen hade det långt bättre som slavar än de någonsin skulle kunna få som lönearbetare, eftersom det förmodades att de aldrig skulle kunna få någon typ av välbetald anställning.

Från officiellt håll stödde Sverige nordsidan i inbördeskriget. När striderna bröt ut försäkrade exempelvis utrikesminister Manderström USA:s diplomatiska sändebud i Stockholm att han och hela det svenska folket stod bakom regeringen i Washington. De båda länderna fortsatte därmed att utbyta diplomatiska vänligheter med varandra.

Köpte vapen och fartyg i Sverige

Detta tog sig bland annat uttryck i att president Lincoln skänkte två sirligt dekorerade revolvrar till kung Karl XV, en present som (av de officiella dokumenten att döma) var mycket uppskattad. I övrigt var de officiella kontakterna länderna emellan sparsamma dessa år.

Ett undantag var när den amerikanska regeringen 1864 oroligt tog del av rykten som handlade om att en agent från sydstaterna befann sig i München på väg norrut för att köpa vapen och fartyg i Sverige.

USA:s diplomatiska sändebud i Stockholm kunde dock försäkra sin regering hemma i Washington att »skandinaverna är goda vänner till vår regering, våra institutioner och unionen.

Vi har haft deras sympatier från början, och vi har dem ännu.« Med andra ord tänkte den svenska regeringen inte godkänna några sådana eventuella affärer.

Värdefulla meriter

En del svenska yrkesmilitärer såg i amerikanska inbördeskriget en chans att skaffa sig värdefulla erfarenheter och meriter för sin fortsatta svenska karriär, och ansökte därför om tillstånd att ta värvning för nordsidan.

USA:s utrikesminister William H Seward skrev till den amerikanske diplomaten i Stockholm att det var glädjande att så många i Sverige var ivriga att strida för unionen, men att det knappast fanns plats för alla frivilliga.

Bland dem som lyckades ta värvning fanns den gotländske kaptenen Ernst von Vegesack (född i Hemse 1820). Vegesack steg snabbt i graderna i unionsarmén. Efter en tid fick han befälet över New Yorks 20. frivilligregemente, där ett tjugotal andra svenskar också ingick.

Vegesack stred sedan i många kända slag under inbördeskriget, inklusive de vid Antietam (17 september 1862) och Chancellorsville (30 april–6 maj 1863).

För sina insatser under »sjudagarsslagen« nära Richmond, Virginia (25 juni–1 juli 1862), tilldelades han den högsta amerikanska militära utmärkelsen: Medal of Honor.

När nyheten om unionens seger kom i april 1865, mottogs den i allmänhet väl av svenskarna – såväl i USA som i Sverige. För svenskarna i Amerika innebar krigsslutet också att soldaterna äntligen fick återvända hem.

En del officerare kom att fortsätta sin militära karriär i USA, medan andra slog sig in på den politiska banan eller fick olika tjänstemannauppdrag.

De allra flesta utvandrade svenskar, som deltagit som soldater i det blodiga brödrakriget, återvände när krutröken hade lagt sig till sina nybyggen i sitt lika nya hemland.

Samuel Sundvall är doktorand i historia vid Umeå universitet.

Publicerad i Populär Historia 10/2020