Den svenska rysskräcken

Rysslands krig mot Ukraina aktualiserar frågan om vilket hot Sveriges granne i öst utgör. I denna artikel från 2014 kartlägger Magnus Västerbro svenskarnas månghundraåriga rysskräck.

Inför det så kallade kosackvalet 1928 ingick Socialdemokraterna ett samarbete med kommunistiska SKP. Detta väckte starka reaktioner hos högern som med flygblad och valaffischer varnade för hotet från Sovjetunionen.

© Bukowskis

Den 1 mars 2014 tågar ryska trupper in i Ukraina. Under förevändningen att skydda den ryskspråkiga befolkningen tar man kontrollen över Krimhalvön, där en av Rysslands största flottbaser sedan länge ligger. Efter en snabbt genomförd folkomröstning förklaras att Krim nu är en del av själva Ryssland. Agerandet väcker upprörda reaktioner runt om i världen.

I Sverige blandas hård kritik mot vad som beskrivs som en ny rysk imperialism med oro för vad som kan hända i vårt eget närområde. Kommer Ryssland att försöka expandera även i Östersjöområdet, och vad händer då med Gotland? Debattörer som länge varnat för att Ryssland återigen – eller kanske snarare: som alltid – utgör ett tydligt säkerhetspolitiskt hot får ny luft.

I tidningar och tv berättas om hur det svenska försvaret lämnat Gotland obevakat. Frågan om Sverige ska gå med i försvarsalliansen Nato, för att få skydd mot det ryska hotet, aktualiseras på nytt. Kort därefter kommer den svenska regeringen med besked om att det för första gången på många år är dags att öka försvarets budget.

Ivan IV (1530–84) var storfurste av Moskva från 1533 och rysk tsar från 1547. På grund av sitt våldsamma styre har han gått till historien som Ivan den förskräcklige.

© Statliga historiska museet, Moskva

Försvarsminister Karin Enström vill ha fler Jas-flygplan, ett fördubblat luftvärn och två nya ubåtar. Det handlar om budgetökningar med ”betydande belopp”. Med andra ord har en helt ny försvarspolitisk situation uppstått i Sverige, under intryck av det ryska agerandet i Ukraina. Men är det fråga om en logisk reaktion på det inträffade, eller är det den urgamla ”rysskräcken” som kommit i dagern igen?

– Å ena sidan förs en helt rimlig diskussion om vår säkerhetspolitik, och om det bästa sättet att hävda våra intressen, säger Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

– Men där finns också något lite underligare. Man kan fundera på om det verkligen skulle vara aktuellt med ryska anspråk på Sverige – som aldrig har ingått i Ryssland, som inte har rysktalande minoriteter och som inte har ryska marinbaser på sitt territorium.

Tradition av rädsla

Även Owe Ronström, professor i etnologi, tycker sig i debatten hitta spår av traditionella figurer, ett slags demonisering av ”ryssen”.

– När vi ser att Putin agerar som han gör, då väcks gamla bilder till liv, säger Ronström. Vi har en djupt rotad tendens, en tradition, av att se ”det ryska” som bärare av ”det onda”. Det är svårt att låta bli att känna av denna resonansbotten i debatten som förs just nu.

Vad består då denna ”rysskräck” av? Den ryske historikern Aleksander Kan, som kom till Sverige på 1980-talet, har beskrivit fenomenet som ”en märklig återspegling av en sedan tvåhundra år försvunnen fara”.

Är det verkligen så? För att få en djupare förståelse för denna tradition av rädsla och misstänksamhet inför vår stora granne i öster måste man gå långt tillbaka i historien.

Under många hundra år dominerades relationerna mellan Sverige och Ryssland av en ständigt pågående maktkamp, som ofta övergick i regelrätta krig. I början, när föregångaren till det ryska riket formades på 800–900-talen, berättar sägner och krönikor om en nära kontakt med Norden. Handelsförbindelserna var många, och i Nestorskrönikan berättas till och med att Rysslands föregångare Kievriket grundades av vikingar från dagens Sverige.

Sverige ville ha kontroll kring Östersjön

Men redan på 1200-talet hade kontakterna bytt karaktär. Då försökte Sverige expandera österut för att få kontroll över handelsrutterna kring Östersjön. En av den ryska medeltidshistoriens stora hjältar, Alexander Nevskij, ska ha fått sitt tillnamn efter att år 1240 ha besegrat en invaderande svensk armé vid floden Neva.

De kommande århundradena fortsatte krigen med jämna mellanrum. Under andra halvan av 1500-talet rasade det långvariga livländska kriget, kanske mest känt för att tsar Ivan IV, kallad ”den förskräcklige”, och kung Johan III av Sverige då utbytte de så kallade ”skällebreven” med varandra.

Freden i Stolbova 1617

I dessa beskriver tsaren Sverige som ett obetydligt smårike, som ingen ens hört talas om innan Gustav Vasas dagar. Den svenske kungen kontrade med att kalla tsaren för en ”ärelös träl och en kristen huvudljugare och tyrann”. På slagfältet gick Sverige i huvudsak segrande ur striderna.

Den svenska offensiven fortsatte in på 1600-talet, och kröntes med freden i Stolbova 1617, då ett Ryssland som var inrikespolitiskt splittrat fick erkänna sig besegrat. Sverige kunde – på bekostnad av landet som redan då beskrevs som ”vår gamle arvfiende” – etablera sig som en regional stormakt genom att utöka sina baltiska besittningar med Ingermanland och Kexholms län.

Sedan Karl XII besegrat Polen vände han blicken mot Ryssland. 1708 gick en stor svensk armé över gränsen med målet att inta Moskva. Slaget vid Poltava blev en avgörande seger för Peter den store, och Ryssland kunde ta över som stormakt vid Östersjön.

Gustav II Adolf förklarade i ett triumferande tal till rikets ständer att det verkade som att ”själva Gud… velat befria oss från vår falske granne ryssen, som sällan håller tro och loven”.

Den enväldiga tsarmakten

Inom den svenska eliten fanns vid denna tid ”en starkt negativ syn på ryssarna och deras rike”, vilket historikern Björn Asker har visat. Detta bottnade dels i de faktiska utrikespolitiska motsättningarna, dels i ”främlingskapet mellan den västeuropeiska och den ryska kulturkretsen”. Ryssar sågs helt enkelt som ett mer eller mindre barbariskt folk.

Till det bidrog att den ryska ortodoxa kyrkan uppfattades som underlig, för att inte säga hädisk. Den starka, enväldiga tsarmakten beskrevs gärna som ett arv av mongolerna, som under flera hundra år varit Rysslands härskare. Även det faktum att livegenskapen fanns kvar i Ryssland bidrog till bilden av landet som ociviliserat och hotfullt.

Stora nordiska kriget bryter ut

I sin läsning av protokoll från det svenska riksrådet har Asker tydligt visat hur de styrande i Sverige från 1690-talet och framåt betraktade Ryssland som ett allvarligt militärt hot, både för stunden och på lång sikt. Inte minst i takt med att Ryssland under Peter den store började lyfta fram sina positioner stod det klart att de inrikespolitiska problemen i landet, som Sverige tidigare skickligt kunnat utnyttja, nu var borta. Och Ryssland framstod därmed som mer hotfullt än någonsin.

År 1700 bröt så stora nordiska kriget ut när Ryssland angrep Sverige för att återta de territorier som tidigare förlorats. Den hotbild som den svenska ledningen målat upp visade sig med andra ord bekräftas, trots att man från ryskt håll in i det sista förnekade att några krigshandlingar var att vänta. Stämningarna i rådet inför angriparna sammanfattades väl av den tidigare generalguvernören i Estland, Axel Julius De la Gardie: ”ryssarna äro en hård, grym, falsk och listig nation...”

Imperiebyggare. Ivan III återupprättade den ryska självständigheten genom att besegra Gyllene horden. Hans
son Vasilij III och sonson Ivan IV fortsatte att expandera det ryska riket och Ivan IV blev den förste tsaren 1547.

© IBL

Efter krigsslutet 1721, då Sverige besegrats i grunden, och stora delar av den svenska ostkusten och Finland hade plundrats av ryska styrkor, följde en osäker period. Berättelserna om de fruktansvärda rysshärjningarna spreds, och blev till stoff för sagor och berättelser, som snart var en självklar del av den folkliga kulturen.

Karl XII:s död var slutet på stormaktsväldet

Samtidigt ägde en intensiv politisk strid rum kring hur man i det besegrade Sverige framöver skulle förhålla sig till Ryssland. Under en stor del av 1700-talet stod det ryska inflytandet över svensk politik i centrum för debatten, medan det under samma tid gång på gång smiddes planer för att återta de territorier på andra sidan Östersjön som gått förlorade.

I efterhand kan det verka uppenbart att Karl XII:s död år 1718 i praktiken innebar slutet för det svenska stormaktsväldet, men av riksrådets diskussioner framgår att man då inte alls såg förlusten som permanent. Kanske skulle Ryssland snart försvagas igen, på grund av konflikter med Osmanska riket – då skulle Sverige kunna lyfta fram sina positioner på nytt, resonerade man.

Misstro och försiktighet

Men i huvudsak kan man i riksrådets protokoll från denna tid ana en något lugnare stämning, enligt Askers studie. Om den svenska eliten tidigare sett på ryssen med hat eller fientlighet, så var det nu snarare fråga om misstro och försiktighet. Man poängterade också behovet av en stark svensk militär. Eller, som det heter i ett protokoll: ”rysserne äro en sådan nation som man bör visa tänderne.”

Samtidigt fick man i Sverige under denna tid ökade kunskaper om det Ryssland, som tidigare varit i stort sett okänt – om man bortser från de ständiga krigen. Tusentals svenskar som blev krigsfångar efter förlusten vid Poltava återvände så småningom hem, och förde med sig helt nya berättelser om Ryssland och ryssarna. På 1700-talet började även vetenskapliga expeditioner till Ryssland att äga rum, och deras skildringar fick större spridning.

Det största sjöslaget i Östersjön utkämpades vid Svensksund i Finska viken 1790. Gustav III ledde den svenska flottan till seger, vilket gav ett fredsfördrag med oförändrade gränser. Samtida målning av Johan Tietrich Schoultz.

© Nationalmuseum

Historikern Maria Nyman har i en avhandling från 2013, Resandets gränser, berättat om hur svenska besökare under denna tid beskrev Ryssland. I huvudsak var bilden av det ryska negativ, ”precis som i dag, på 2000-talet”, konstaterar Nyman. Man såg ryssarna som märkliga, beskrev deras variant av kristendomen som underlig och man klagade på det utbredda fylleriet. Ryssarna var ”de andra”, de skrämmande främlingarna.

Kontakter i österled blev vanligare

Men bilden nyanserades också, framförallt av de resenärer som på allvar kom i kontakt med vanliga ryssar. Dessa beskrevs ofta betydligt positivare, och de ingrodda fördomarna kunde på så vis utmanas. Tydligt var också att de som reste långt bort i Ryssland, och kom i kontakt med mer avlägsna folkgrupper, genast normaliserade ryssarna. I jämförelse med folk i Sibirien, som knappt hade kristnats, kunde den vanlige ryssen framstå nästan som en riktig europé.

Bilden av Ryssland, och av ryssen, var med andra ord inte en gång för alla given, utan kunde förändras och fördjupas. Kulturella och ekonomiska kontakter i österled blev också vanligare, och många svenskar tyckte sig se hur Ryssland vände sig allt mer mot Europa; Ryssland kunde beskrivas som på väg att bli en ”vanlig” europeisk stat.

Militära spänningar

Hela tiden fanns dessutom den militära spänningen kvar. Vid två tillfällen, först 1741, sedan 1788, gick Sverige i krig mot Ryssland med förhoppningen att få revansch för förlusterna under Karl XII:s tid. Båda gångerna utan någon märkbar framgång. Men det hindrade inte att drömmen fanns kvar – att den svenska stormakten en dag skulle kunna återuppstå. Och för att det skulle bli möjligt fanns ingen annan utväg än att besegra den gamla fienden.

År 1809 tycktes dock dessa drömmar krossas en gång för alla. Ryssland passade på att utnyttja Sveriges politiskt isolerade läge under Napoleonkrigen och trängde in i Finland. Området erövrades och tvingades in i en personalunion inom det ryska riket. Den gången trängde ryska styrkor in i Norrland, även om plundringarna blev begränsade. De starkt negativa bilder av de hotfulla ryssarna, som redan tidigare existerat, fylldes på och fick nytt, kraftfullare liv.

Kronprins Karl Johan allierade sig med Ryssland mot Napoleon år 1812.

I det praktiska politiska livet skedde dock en snabb, för att inte säga radikal omsvängning. Den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, som valdes till svensk kronprins och tog namnet Karl Johan, trotsade förväntningar om att ta upp kampen mot Ryssland, och valde istället att sluta fred. Därmed kunde Norge erövras som kompensation för det förlorade Finland.

Plötsligt var Ryssland Sveriges allierade, och svenska officerare fann sig under fälttåget i Tyskland år 1813 sida vid sida med ”arvfienden”. Den svenske löjtnanten Carl Johan Ljunggren beskrev hur det var ”liksom ur ordningen att se våra soldater blandade med de ryska; en inre känsla av antipati yttrade sig starkt mot en dylik förening, som hos en svensk är helt och hållet naturvidrig”.

Senare blev Ljunggren mer positivt inställd till den tidigare fienden. Han beskrev då alla ryssar ”med uppfostran” som ”ovanligt hyggliga män”. Och efter att ha sårats lärde han känna en rysk medpatient, ”vars sällskap gav mig mycket nöje och försonade mig nästan med den nation han tillhörde”.

Svårt att komma över förlusten av Finland

Under en tid följde relativt goda förbindelser mellan Sverige och Ryssland. Men framåt 1830-talet började en starkare opposition kritisera Sveriges nära relationer med tsarens rike. Inte minst oroades man av de ryska befästningar som byggdes på Åland. Fast mest av allt verkar det ha varit fråga om en kulturellt betingad motvilja mot ”det ryska”, under en tid då nationalismen på allvar växte fram i Sverige.

Många hade svårt att komma över förlusten av Finland, som varit en del av riket så länge – denna fantomsmärta skulle värka under lång tid framöver. En av de mest vältaliga uttolkarna av denna avsky var poeten Esaias Tegnér, som i en dikt kunde skriva: ”…allt ifrån min barndom ryssen mig förhatlig var och förbliver så länge jag andas.”

I en revanschistisk anda började så kung Oscar I planera för att gå in i Krimkriget 1855 och anfalla Ryssland. Men kriget hann ta slut innan Sverige var redo, och planerna på ett nytt svenskt fälttåg i österled fick läggas åt sidan.

I en era där nationalism ledde till upprustning över hela Europa framstod Ryssland som Sveriges självklara fiende.

I slutet av 1800-talet inleddes den period som Gunnar Åselius kallar ”den klassiska tiden i den svenska rysskräckens historia”. I takt med att Tysklands relationer med Ryssland försämrades följde det tyskpräglade Sverige med. En viktig orsak var en oro över utvecklingen i Finland, där ett tidigare relativt tillåtande ryskt styre ersattes av vad som uppfattades som en ambition att förryska Finland. Bilden av ett hot från öster målades upp i skrifter och debatter – kanske skulle ”ryssen” komma tillbaka igen, och den här gången erövra Sverige en gång för alla?

Införde allmän värnplikt

I en era där nationalism ledde till upprustning över hela Europa framstod Ryssland som Sveriges självklara fiende. Det rapporterades att kringvandrande ryska sågfilare var spioner utsända för att kartlägga landet inför ett kommande krig. Inga bevis för detta hittades, men känslan av ett ”ryskt hot” bara förstärktes. Allmän värnplikt infördes, Bodens fästning byggdes och insamlingar gjordes för att bygga nya pansarbåtar till flottan.

I nationalistiska kretsar återupplivades minnet av karolinernas tid, och Karl XII lyftes återigen fram som en symbol för den hedervärda kampen mot ”ryssen”, som historikern Torbjörn Norman visat. I Karolinska förbundets skrifter talades det om att Sverige hade en historisk kallelse som beskyddare av en protestantisk och germansk kultur, av civilisation och rättsstat, i kontrast mot ”österlandets” rättslöshet och barbari.

Sven Hedin och borggårdskrisen 1914

”Sveriges historia vetter från hedenhös åt öster och samlar sig omsider i en väldig kamp, som omfattar hela Östeuropa”, skrev Harald Hjärne, historiker och ledamot i Svenska Akademien, år 1897.

Den mest kända uttolkaren av den här tidens antiryska stämningar var annars upptäcktsresanden Sven Hedin, som med sina pamfletter Ett varningsord från 1912 och Andra varningen från 1914 varnade för en rysk ockupation av Sverige. Kanske kan man säga att Hedin utnyttjade sin tids ryssskräck, för att vinna poänger i den inrikespolitiska debatten om försvaret. De upphetsade diskussionerna kulminerade i borggårdskrisen i februari 1914, då kung Gustaf V försökte hävda sin auktoritet i frågor som gällde hur det svenska försvaret skulle utformas och styras.

Vladimir Lenin på barrikaderna i Sankt Petersburg under ryska revolutionen 1917. Det bolsjevikiska maktövertagandet gav den svenska rysskräcken en ny dimension. Nu kombinerades den klassiska rädslan för en rysk invasion med hotet från kommunismen.

© Nicolai Babasiouk Bridgeman/IBL

Samma år kunde det ryska sändebudet i Stockholm, Anatolij Nekludov, klaga över att även ”de visaste, mest välbalanserade svenskar” verkade tro att Ryssland planerade att erövra Sverige. Att rädslan för den ryska militären inte var helt obefogad skulle i och för sig visa sig senare. I samband med världskrigets utbrott var den ryska Östersjöflottan på väg att angripa den svenska flottan för att hindra Sverige att gå med i kriget på tysk sida. Det ryska anfallet stoppades dock i sista stund.

Ryska revolutionen

Samtidigt påpekar Gunnar Åselius att det vid denna tid också fanns en annan Rysslandsbild i Sverige: den förhoppningsfulla. Man hoppades kunna tjäna pengar på den ryska marknaden, och regeringen vidtog flera åtgärder för att ta udden av den starkaste Rysslandskritiken.

Så kom den ryska revolutionen och det kommunistiska maktövertagandet 1917. Därefter följde en ny epok, då den klassiska rysskräcken bytte skepnad till ”socialistskräck”, som Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har uttryckt det. Denna nya fiende kunde framställas som till och med ännu farligare än den tidigare – kommunisten hotade att inte bara erövra världen, utan tycktes även vilja slå sönder familj och traditioner.

Kosackvalet 1928

Tydligast var denna hotbild under det så kallade kosackvalet 1928, då högern i dramatiska valaffischer hotade med att en röst på vänsterpartierna innebar att man i praktiken bjöd in kommunisterna att plundra fosterlandet. Valet till andra kammaren det året blev en stor framgång för dem som hade hotat med fienden från öster.

Fast det fanns också de, framförallt vänsteraktivister, som såg med förhoppningar på det nya Sovjetunionen, och hoppades på att landet skulle kunna bli en progressiv kraft i världen.

Den svenska regeringen fortsatte däremot i huvudsak samma försiktiga politik, som i praktiken gällt ända sedan 1812 då tsar Aleksander I och kronprins Karl Johan möttes i Åbo. Sverige var relativt tidigt ute med att erkänna den sovjetiska staten, och därmed kunde svenska företag kort efter revolutionen återuppta sina affärer i öst. Och när Sovjetunionen senare annekterade de baltiska staterna var Sverige det enda västland som erkände maktövertagandet.

Inofficiellt var det då väl känt att Sverige på flera sätt allierat sig med Nato, vilket man i Sovjetunionen var helt på det klara med.

När andra världskriget bröt ut fanns det starka krafter både inom utrikesdepartementet, militärledningen och borgerliga delar av samlingsregeringen som ville passa på att utnyttja tillfället att gå i krig på Tysklands sida. Kriget tycktes ”erbjuda en historisk chans att avlägsna det ryska hotet mot Norden”, som Gunnar Åselius skriver.

Men det blev inte den politiken som genomfördes. Istället fortsattes den försiktiga vägen framåt. Sverige behöll officiellt sin neutralitet, och när det kalla kriget var ett faktum ändrades inget, till det yttre.

Ubåten U 137 gick på grund

Inofficiellt var det då väl känt att Sverige på flera sätt allierat sig med Nato, vilket man i Sovjetunionen var helt på det klara med. Men Sverige fortsatte att ligga lågt och undvika provokationer. När olika incidenter ägde rum – som Raoul Wallenbergs försvinnande i slutet av andra världskriget, när ett svenskt signalspaningsflygplan sköts ner, när militärerna Stig Wennerström och Stig Bergling avslöjades som sovjetiska spioner, eller när ubåten U 137 gick på grund i Karlskronas skärgård – var de svenska protesterna inte särskilt skarpa.

Kan man säga att det var rysskräcken som låg bakom regeringens diskreta politik? Eller var det en sedan länge inlärd försiktighet inför en överlägsen fiende? ”Egentligen ligger det i den förkättrade rysskräcken, som ännu sitter kvar i stora delar av det svenska folket, en visserligen förvriden förståelse för detta grundfaktum i svensk utrikespolitik, att vårt dominerande intresse är relationerna till Sovjetunionen”, som Gunnar Myrdal uttryckte saken år 1945.

För etnologen Owe Ronström är det ändå uppenbart att det också finns en aspekt av denna så kallade ”ryssskräck” som inte är grundad i logiska analyser av det säkerhets- och utrikespolitiska läget. Där finns också ett inslag av något betydligt mindre rationellt, en instinktiv motvilja inför det ryska. Inte minst minns han hur man på hans barndoms Gotland på 1950-talet kunde skälla på bråkiga barn med orden ”är du helt rysk, pojke!”.

Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund i militärt skyddsområde vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona. På fotot från den 6 november samma år har ubåten dragits loss av svenska örlogsfartyg och transporteras ut ur svenskt territorium.

© Stefan Lindblom/TT

Ur ett etnologiskt perspektiv, menar Ronström, har ryssen tagit funktionen av gränsvarelse – en svårdefinierad och därför skrämmande typ. ”Ryssen” har setts som ett hot mot ordning, moral, kultur och civilisation.

Få kulturella kontakter

Sverige har genom århundradena kämpat mot många fiender – inte minst danskarna. Men någon djupt liggande rädsla för danskar dröjer sig inte kvar. I förhållande till Ryssland finns däremot en kulturell distans som skapar motvilja, resonerar Ronström. Man kan undra om de verkligen är européer, om de verkligen är kristna. Historiskt har det också funnits relativt få kulturella kontakter mellan Sverige och Ryssland, konstaterar han.

Trots tusen år av grannskap är det få ryska ord som har letat sig in i det svenska språket, och få ryska traditioner som fått fäste i den svenska kulturen.

Putin tycks bekräfta schablonbild

”De är alltså olika oss, ryssarna, och ändå på så många sätt lika. Det är förvirrande och hotande. Dessutom är de ju så många och vi så få. Här finns grogrund och näring till rysskräck så det räcker många år framöver”, skriver Ronström.

Vilket visar sig när händelser äger rum som passar in i det klassiska mönstret. Vladimir Putin tycks på 2000-talet bekräfta schablonbilden av den oberäknelige och livsfarlige ryske diktatorn, en direkt arvtagare till Ivan den förskräcklige och Josef Stalin. Den latenta rädslan för ”det ryska hotet” aktiveras därmed på nytt.

När Sovjetunionen upplöstes var det många som hoppades på att något i grunden nytt hade hänt.

Trots att det i praktiken, som Gunnar Åselius skriver, ”i själva verket saknas belägg för att någon stormakt under de senaste tvåhundra åren – varken Ryssland, Sovjetunionen eller det kejserliga eller nazistiska Tyskland – skulle ha hyst allvarliga planer på att angripa och besätta svenskt territorium”.

Ryska aggressionen i Ukraina 2014

Kristian Gerner menar att den upphetsade debatt som förs våren 2014, med anledning av den ryska aggressionen i Ukraina, också till viss del kan sägas bottna i krossade förväntningar.

– När Sovjetunionen upplöstes var det många som hoppades på att något i grunden nytt hade hänt, säger Gerner. Om Ryssland då hade blivit en fungerande demokrati, en fungerande rättsstat, som hade fortsatt att nedrusta, då hade vi i Sverige i praktiken inte behövt något försvar. Det vi ser nu är ett uttryck för en enorm besvikelse, frustration och förtvivlan inför Rysslands utveckling.

Magnus Västerbro är journalist och författare

Publicerades i Populär Historia nr 7/2014.

(ATT LÄSA: Ryssland – en europeisk civilisationshistoria (2011) av Kristian Gerner • Ryssland och Europa – en kulturhistorisk studie (2006) av Per-Arne Bodin.)

Fakta: Ingen svenskskräck i Ryssland

Sedan erövringen av Finland 1809 har Sverige inte setts som något större hot i Ryssland.

Text: Magnus Västerbo

I Ryssland finns ingen motsvarighet till den svenska ”rysskräcken”. Däremot har det inom landets elit länge funnits en viss misstänksamhet mot hur Sverige agerar säkerhetspolitiskt, konstaterar Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

– Under 1900-talet har man nog i allmänhet gjort en bedömning av Sverige som man får säga är korrekt. Man ser oss som en lagom opportunistisk randstat, inte särskilt krigisk utan tvärtom mycket försiktig.

Att Sverige under kalla kriget inofficiellt lutade sig tungt mot Nato och västmakterna bidrog förstås till detta. Sverige sågs då allmänt som en del av den i huvudsak fientligt inställda västvärlden.

– Samtidigt har det i Sverige funnits en tendens att överdriva hur stort intresse man i Ryssland har ägnat oss. Jag hör till dem som tror att det förekom en del ubåtskränkningar i Sverige under 1980-talet. Men jag tror inte att det alls var i den omfattning som vissa hävdar, säger Åselius.

– Det kanske kan svida lite, men vi har helt enkelt inte varit särskilt viktiga för Ryssland. Vi är den besegrade fienden, som de har ägnat begränsat intresse. På det sättet har det varit mer eller mindre sedan 1809, menar Åselius. Sedan Sverige i grunden besegrades och Finland annekterades, har Rysslands maktelit inte haft någon större anledning att vara nervösa över Sverige.

I de historiska källorna har man kunnat se att den ryska militären faktiskt planerat operationer mot Sverige vid olika tillfällen. Vid första världskrigets utbrott fruktade man att Sverige skulle gå i krig på Tysklands sida. Den ryska Östersjöflottan var på väg mot Gotland när kontraorder gavs. I ett liknande läge, 1940, förberedde den sovjetiska staben anfallsmål i Sverige; återigen var farhågan att Sverige skulle gå med i kriget som tysk allierad.

– Sådana planer gör å andra sidan militära byråkratier hela tiden. Det är ju deras jobb. Men de har aldrig satts i verket, säger Åselius.

Inte heller Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, tycker sig se någon utbredd ”svenskfientlighet” i Ryssland. Snarare finns det, åtminstone hos den vanlige medborgaren, en beundran för svensk kultur, inte minst svensk litteratur, menar han.

– Samtidigt ska man inte glömma bort att alla som är historiskt kunniga också är medvetna om vår långa gemensamma historia. På 1990-talet, när svenska ekonomer användes som experter i Moskva och föreslog drastiska ekonomiska reformer, kunde man läsa i tidningarna om ”vikingarnas återkomst”, att svenskar kom tillbaka till Ryssland för att plundra, precis som tusen år tidigare, säger Gerner.

Hos många ryssar finns också en tydlig medvetenhet om att Ryssland tog över efter Sverige som stormakt kring Östersjön, vilket innebar att Sverige länge sågs med respekt, som den (före detta) stora fienden. En speciell plats i historieskrivningen har också minnet av Karl XII:s blodiga försök att erövra Ryssland år 1708.

– I rysk historia finns den där ständiga känslan av att vara inringad, och rädslan för att bli angripen av väst. Tre gånger har ju också stora arméer gått till anfall – under Karl XII, Napoleon och Hitler. Och den första i den där triaden av angripare var en svensk, konstaterar Kristian Gerner.

Publicerades i Populär Historia nr 7/2014.