Karl XII:s högra hand

Fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds namn är allt sedan slaget vid Poltava 1709 förknippat med den karolinska arméns undergång. Efter Karl XII:s allvarlig

31 maj 2002 av Thorsten Sandberg

Fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds namn är allt sedan slaget vid Poltava 1709 förknippat med den karolinska arméns undergång. Efter Karl XII:s allvarliga skottskada, som satte kungen ur stånd att leda armén, fick Rehnskiöld axla den utomordentligt svåra rollen som högste befälhavare.

Redan samtiden kastade skulden för nederlaget på Rehnskiöld och uppfattningen har varit seglivad. I den nyutkomna biografin "Karolinen Rehnskiöld – fältmarskalk" diskuterar militärhistorikern Jan von Konow de personliga motsättningarna i arméhögkvarteret. Dessa har hittills inte tillräckligt beaktats som förklaring till synen på Rehnskiöld, menar författaren.

Rehnskiöld framstår som en av de allra främsta företrädarna för den karolinska krigskonsten. Under hela 1690-talet ledde han det utbildningsarbete, som formade en armé av högsta kvalitet, där rytteriet utvecklade en effektivitet utan motstycke i dåtidens Europa. I detta arbete ägnade Rehnskiöld, som Jan von Konow pekar på, också stor omsorg om officerare och manskap.

Karl XII har sagt om sig själv att han ”var vigder vid soldathopen”. I lika hög grad kan detta sägas om Rehnskiöld, kungens lärare i krigskonst och närmaste man i den militära ledningen, lika tystlåten som majestätet och den ende åt vilken han anförtrodde sig och gav ett självständigt operativt befäl i större skala.

Tjänsten som officer var det allt överskuggande engagemanget för Rehnskiöld och privatlivet sköts långt i bakgrunden. Några dokument som kan ge en tydligare bild av människan Carl Gustaf Rehnskiöld – hans tankar, åsikter och livsåskådning – finns inte bevarade.

För den som ger sig i kast med att skriva en biografi över Rehnskiöld är det därför oundvikligt att det personhistoriska ständigt glider över i militärhistoria. Denna omständighet gäller i särskilt hög grad för stora nordiska krigets tidigare skede – perioden mellan landstigningen på Själland 1700 och slaget vid Poltava 1709 – då Rehnskiöld befann sig i operationsledningens absoluta centrum. Som Karl XII:s ende förtrogne var han ensam om att vara invigd i kungens tankar och planer.

– Att teckna bilden av människan Rehnskiöld frikopplad från det krigshistoriska förloppet är därför närmast omöjligt. Det är helt enkelt så att arméns fältmarskalk framstår som identisk med arméns hela verksamhet, säger Jan von Konow.

Rehnskiöld var en omstridd person, vars arrogans, häftiga temperament och ställning hos Karl XII väckte mångas avund. Bristen på källmaterial av Rehnskiölds egen hand har därför lämnat fältet öppet för de negativa omdömen om honom, som seglivade bestått fram till vår egen tid. Framför allt gäller det Rehnskiölds roll i slaget vid Poltava den 28 juni 1709, som i skildringar av hans bittra antagonister general Adam Ludvig Lewenhaupt och överste Axel Gyllenkrok målats i mörka färger. Deras uppsåt har uppenbart varit att ge Rehnskiöld skulden för det militära nederlaget och den karolinska arméns sammanbrott. Även Rehnskiölds motsatsförhållande till Carl Piper, kungligt råd och chef för arméns fältkansli, har påverkat eftermälet.

Rehnskiöld, Lewenhaupt, Gyllenkrok och Piper tillfångatogs alla efter slaget vid Poltava och uthärdade många år i Ryssland, där Lewenhaupt – död i fångenskapen – och Gyllenkrok författade sina berättelser. Piper och Rehnskiöld försonades och tog tillsammans ledningen för ett aktivt socialt arbete bland fångna karolinska soldater, utspridda i läger över hela Ryssland. I likhet med Lewenhaupt fick Piper aldrig återse hemlandet.

Allvarligaste motsättningen i kretsen kring Karl XII var just den mellan Rehnskiöld och Piper. I deras fall rörde det sig om arméns främste militäre och civile befattningshavare. Omgivningen uppfattade motsättningen som en kamp om inflytandet över kungen.

En viktig orsak till den problemfyllda relationen var att Rehnskiöld och Piper hade olika uppfattningar om krigföringen. Den försiktige kanslichefen försökte ständigt övertyga Karl XII att avstå från riskfyllda operationer till förmån för diplomatiska lösningar som kunde leda till att kriget avslutades. Rehnskiöld däremot hade en kompromisslös, offensiv attityd och bekände sig till kungens uttalande att ”värjan måste göra det bästa”.

– Eftersom Rehnskiölds handlingslinje sammanföll med kungens klingade Pipers argument ohörda, konstaterar Jan von Konow. Pipers defensiva strategi kännetecknade i hög grad också Lewenhaupt och Gyllenkrok. Ragnhild Hatton skriver i sin utmärkta Karl XII-biografi att trion gjorde sig känd i högkvarteret för sina ”melankoliska miner” och uttryckte bekymmer över att de undanhölls kungens stridsplan inför Poltava-slaget.

Man kan ju tycka att Gyllenkrok i egenskap av arméns generalkvartermästare borde fått bättre information, men kungen var envåldshärskare i ett lagligt fastställt system.

– En viktig förklaring till konflikten mellan Rehnskiöld och Lewenhaupt var meningsskiljaktigheter om den militära taktiken. Lewenhaupt var lineartaktiker och formalist och därigenom motsatsen till Rehnskiöld, säger Jan von Konow.

Rehnskiöld var en av de främsta företrädarna för den karolinska offensiva krigskonsten. Hans taktiska briljans genomsyrar stridsplanerna inför slagen vid Narva 1700, Kliszow 1702 och Fraustadt 1706. I sistnämnda slag lyckades han med vad bara en handfull militära befälhavare i historien genomfört, nämligen en så kallad dubbel omfattning av motståndaren – i detta fall den sachsiska armén, som helt tillintetgjordes. För den taktiska operationen vid Fraustadt, vars förebild var Hannibals seger över romarna vid Cannae år 216 f Kr, har Rehnskiöld vunnit internationell berömmelse.

I samband med slaget vid Fraustadt inträffade en händelse som enligt Jan von Konow på ett ofördelaktigt sätt kommit att knytas till Rehnskiöld. Han uppges ha beordrat att en grupp ryska soldater, omkring 500, utan pardon skulle skjutas.

– Det finns inget bevis för att Rehnskiöld givit ordern, och jag sätter ett frågetecken för ”kronvittnet” löjtnant Joachim Lyth. Mycket talar för att han inte bevittnat aktionen mot de ryska soldaterna utan bygger på andrahandskällor.

En viktig pusselbit i ett porträtt av fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld är hans roll som utbildare och utvecklare av den karolinska armén. Åren som föregick utbrottet av stora nordiska kriget var för honom en period av hektisk aktivitet inom detta område. Under 1690-talet ledde han, vid sidan om uppgiften som regementschef i Skåne och guvernör över provinsen, det utbildningsarbete som formade en armé av högsta kvalitet.

Särskilt rytteriet nådde en effektivitet vars nivå dittills saknade motstycke i Europa. Utbildningsarbetet byggde vidare på de reglementen fältmarskalk Rutger von Ascheberg på 1670- och 1680-talen fastställt för Karl XI:s armé.

I detta arbete ägnade Rehnskiöld också stor omsorg om befäl och manskap. Hans skrivelser och regementsrapporter till kungen är också det enda bevarade källmaterial i vilket en sentida läsare kan ana något av människan bakom tjänstemannen. Jan von Konow ger ett par exempel från den period i början av 1690-talet då Rehnskiöld var chef för det värvade garnisonsregementet Tyska livregementet till fot, med stationeringsorterna Malmö och Landskrona.

– Vid ett tillfälle begärde Rehnskiöld, och fick gehör hos kungen, att regementsofficerare som inte var av adlig börd skulle befrias från skyldighet att för sina hustrur erlägga mantalspenning. Denna skatt skulle betalas av varje myndig medborgare med undantag för adliga. Vid ett annat tillfälle anhöll Rehnskiöld i en skrivelse att två uttjänta tyskfödda officerare skulle beviljas avsked samt underhåll på livstid. Kungen lät välvilligt bifalla framställningen, vilket verkligen inte hörde till vanligheten under den här tiden.

Våren 1693 utnämndes Rehnskiöld till chef för Norra skånska kavalleriregementet, en befattning han innehade i fem år. Regementet blev under hans ledning mönsterbildande för kavalleriet som truppslag i den karolinska armén. Grunden för ett kavalleriregementes kompetens i fält var kvaliteten på hästarna, och ett av Rehnskiölds mest omhuldade områden var därför hästhållningen. Instruktioner om hur hästarna skulle skötas förekom ofta i hans regementsorder, och officerarna beordrades att regelbundet visitera rusthållen för att kontrollera hur hästarna behandlades.

Att vara rusthållare vid Rehnskiölds regemente var säkert ingen lätt uppgift. Då det gällde att främja de militära intressena var han omutlig, vilket skrivelser och rapporter ger klara besked om. Men samtidigt som Rehnskiöld krävde mycket av rusthållarna, stod han på deras sida gentemot fogdar och befallningsmän.

– Rehnskiöld drev utbildningsarbetet med frenesi. I slutet av april 1695 meddelade han kungen att han samlat regementets alla officerare på överstebostället Herrevadskloster för personlig undervisning i handgrepp och exercis. Vid jultid 1696 beordrade Rehnskiöld en officer ur varje kompani till överstebostället för att instrueras i rätt hantering av värjan. Man kan mycket väl tänka sig scenen med den temperamentsfulle översten korsande klinga med tungviktiga ryttmästare, säkert en aning loja efter nyligen avslutat julfirande och utan lust till kroppsansträngningar. Kanske något konfunderade över sin energiske regementschefs aktivitet inom områden där de själva vant sig vid att få bestämma, säger Jan von Konow.

Fotnot: Jan von Konow (född 1922), aktuell med biografin "Karolinen Rehnskiöld – fältmarskalk", var länge lärare i militärhistoria vid krigsskolan Karlberg. Han har även varit statsheraldiker och ansvarar för ämnesområdena militärhistoria, heraldik och flaggor i Nationalencyklopedien.

Publicerad i Populär Historia 4/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också