Karl XII segrade i slaget vid Narva 1700, stora nordiska krigets första år.

Generaler i Karl XII:s tjänst

Två tredjedelar av de svenska generalerna i stora nordiska kriget hade sina rötter i Baltikum eller Tyskland. Utan denna rekrytering från provinserna hade den svenska stormakten knappast blivit verklighet. Det menar Ulf Sundberg som granskat levnadsödena för 152 höga militärer.

1 september 2019 av Ulf Sundberg

Från stora nordiska krigets dagar frammanas lätt en bild av en i huvudsak svensk och finsk armé. Men om man studerar de högsta militära ledarna, generalerna, kan man konstatera att huvuddelen av dessa varken härstammade från Sverige eller Finland.

Det går emellertid inte att dra några slutsatser av generalernas efternamn. En del svenskar kan bära väl så tyskklingande namn, medan en del tyskättade personer har adlats med svenska namn. Även födelseorterna kan vara missvisande.

I stormakten var ett stort antal svenska officerare kommenderade till provinserna och många barn föddes på gränsfästningarna. Det är alltså nödvändigt att se till respektive generals familjehistoria. Historierna ger vid handen att av 152 generaler kom endast 53 från Sverige eller Finland på fyra generationers sikt, 50 tillhörde baltiska adelsfamiljer och 34 var av tysk härkomst. Återstoden, 15 generaler, härstammade från Frankrike, England eller Skottland.

Fyra från släkten Gyllenstierna

Bland svenskarna finner vi några av krigets mer kända namn – till exempel Magnus Stenbock, Carl Gustaf Roos, Carl Gustaf Creutz och Erik Dahlberg. Men här finns även ett stort antal av de mindre kända – som Gustaf Gabriel Appelman, Axel von Schaar och Sten Arvidsson Sture. I gruppen ”svenskar” finns också representanter för gamla inhemska adelssläkter: Banér, Bielke, Gyllenstierna, Horn, Lewenhaupt, Oxenstierna, Posse, Ribbing och Sparre. 

Släkten Gyllenstierna bidrog med inte mindre än fyra generaler, Horn och Lewenhaupt med tre och Bielke med två. De här personerna kom från familjer som sedan länge av tradition innehade ledande ämbeten i det svenska samhället. Det är därför föga överraskande att finna dem bland stora nordiska krigets generaler – möjligtvis kan man förvånas över att de inte var fler.

Hummerhielm började som ryttare

Några av krigets generaler hade gått den långa vägen. Alexander Hummerhielm var son till en vanlig soldat och började som ryttare vid Skånska kavalleriregementet. Under Karl XI:s krig visade han sig vara ett födgeni för det militära värvet och blev ryttmästare samt adelsman innan kriget var över. 

Hummerhielm gjorde sig bland annat känd som ett gissel för snapphanarna i Skåne. När stora nordiska kriget bröt ut var han överstelöjtnant och innan han tog avsked hade han blivit både generalmajor av kavalleriet och friherre.

Magnus Stenbock på ett självporträtt målat i dansk fångenskap 1713.

Bröderna Brattman blev generalmajorer

Två andra som gjorde snabb karriär var bröderna Alexander och Nils Brattman. De föddes i Jönköping på 1640-talet som söner till en borgare och slutade sina dagar som generalmajorer och grevar, med namnet Stromberg. De båda bröderna hade gått i utländsk krigstjänst, vilket var ett effektivt, men inte helt riskfritt, sätt att skynda på en karriär.

Anders Sparrfelt är ett extremt exempel på att det krävdes en hel del tur för att överleva fram till generalsgraden. Under Karl XI:s krig var han tillsammans med sitt regemente, Västerbottens infanteri, kommenderad till skeppet Kronan sommaren 1676. Kronan flög i luften under slaget vid Öland och Anders Sparrfelt tillhörde de överlevande. Vid explosionen lär han ha slungats över två andra fartyg och fastnat i seglen på ett tredje. Sparrfelts lycka höll i sig och han överlevde även stora nordiska kriget. Han gick bort i stillhet år 1730, vid 85 års ålder.

Gamla generaler när kriget bröt ut

Vid stora nordiska krigets utbrott var många generaler gamla och klena till hälsan – tanken att man skulle dra sig tillbaka från sitt värv vid en viss ålder var ännu inte tänkt. Många fungerade trots hög ålder i sina befattningar, men i vissa fall fick det allvarliga konsekvenser när av åldern tyngda män ställdes inför svåra prövningar.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Ett ytterlighetsfall är generalen Erik Soop, som inte fick uppleva många dagar av kriget. Han gick bort den 3 mars år 1700. Den 12 februari hade krigshandlingarna inletts och det är till och med tveksamt om Soop någonsin nåddes av nyheten att krig hade brutit ut.

En annan general som inte såg mycket av det långa kriget var Johan Ribbing. Han stupade i Narva år 1700, efter att ha varit generalmajor av Finska kavalleriet sedan den 7 mars samma år. Det bör noteras att vi i detta sammanhang inte skiljer mellan svenska och finska generaler, en åtskillnad som inte heller var särskilt relevant vid tiden.

Var tredje general från Baltikum

Inte mindre än en tredjedel av de svenska generalerna under stora nordiska kriget kom från de baltiska provinserna. Estland hade frivilligt ställt sig under Sverige år 1561 och Livland hade i praktiken blivit svenskt när Gustav II Adolf intog Riga 1621.

I Baltikum utgjordes samhällets övre skikt av i huvudsak tyskättade adelsmän. De hade kommit med Tyska orden när denna kristnade och ockuperade området under tidig medeltid. Många av dessa tillhörde stora familjer som hade spritt ut sig över Europa. 

von Fersen och Mellin

Ett exempel är von Fersen, som härstammade från Skottland och som via Tyskland och Baltikum bidrog med två generaler i Karl XII:s krig. Ett annat exempel är släkten Mellin som ursprungligen var italiensk och under tidig medeltid uppbar viktiga ämbeten hos påven i Rom under namnet Mellini. Fältmarskalken Jürgen Mellin och hans son generalmajoren Carl Gustaf Mellin kom från denna släkt. Christian Ludvig von Ascheberg var en annan general från den baltiska adeln vars släkt ursprungligen härstammade från Italien.

Det svenska väldet togs emot med varierande grad av entusiasm bland den baltiska adeln, men det var många som valde att gå i svensk tjänst. Och när man hade tagit svensk sold var lojaliteten hög, bland de 50 baltiska generalerna hade huvuddelen tjänat Sverige i flera generationer. I 14 fall hade fadern gått i svensk tjänst, i ytterligare 14 fall hade farfadern gått i svensk tjänst och i 10 fall hade man stått i svensk sold i upp till sex generationer. I 12 av fallen är familjehistorien otydlig.

Bernhard von Liewen

Till exempel den framstående generalen Bernhard von Liewen kom från en familj som tjänat Sverige i flera generationer, men där inledningen varit motsträvig. En av Bernhard von Liewens anfäder hade satt sig till motvärn mot det svenska väldet i Estland och blivit tillfångatagen år 1563. Den tillfångatagnes son gick sedan i svensk tjänst under senare delen av 1500-talet.

Bernhard von Liewen kom att fylla en viktig funktion i stora nordiska kriget. Han var infanteriets äldste general vid övergången av Düna år 1701 och chef för centern i det framgångsrika slaget vid Klissow året efter.

Andra kända baltiska släkter som levererade generalspersoner till svenska krigsmakten var von Essen, Koskull, Staël von Holstein, Taube, Wachtmeister, Wrangel och Yxkull.

Ett antal av krigets allra mest betydelsefulla generaler stammade ur de baltiska leden, bland dem Carl Gustaf Dücker som gjorde en kometkarriär under kriget (se separat artikel).

Bernhard von Liewen var en av de många generalerna i Sveriges armé som kom från de baltiska provinserna.

34 tyskättade generaler

I kategorin tyskar och på fyra generationers sikt tyskättade personer återfinner vi 34 generaler. Av dessa var 16, nära hälften, den första generationen under svenska fanor, 8 tillhörde andra generationen, 6 tredje generationen och 4 fjärde generationen. Efter trettioåriga krigets slut tillföll Bremen/Verden, Wismar och delar av Pommern Sverige, men detta har inte spelat så stor roll som andra faktorer.

I fallet Baltikum såg vi att ett stort antal ur de inflytelserika kretsarna hade funnit sin väg till det svenska generalitetet, men för tyskarna hade detta ännu inte inträffat. Det är svårt att hitta ett mönster bland den första generationens tyska generaler. Det finns två från Bremen – bröderna Carl Gustaf och Frans Christian Marschalk – samt tre pomrare – Henning Rudolf Horn av Rantzien, Ernst Detlof von Krassow och Carl Gustaf Wolffradt. I övrigt var det varierande omständigheter som förde dessa personer till den svenska armén.

Legoknekten von Schwerin

Vi kan tydligt urskilja en riktig legoknekt, Filip Bogislav von Schwerin. Om honom har skrivits att han ”inte kunde leva på annat ställe än i fält”. Han tjänade lojalt Sverige mellan 1710 och 1719. Innan han dog i Ukraina år 1733 hade han hunnit tjänstgöra på höga befattningar i både tsarens och den tysk-romerske kejsarens arméer.

Bland de tyskar som var andra generationen i svensk tjänst återfinns två pomrare och en med rötter i Verden. De som kom från Pommern var Axel von Faltzburg och Fredrik von Mevius. I båda fallen hade fadern varit civil ämbetsman i svensk tjänst. Carl Ludvig Müller von der Lühnen var generalen med en far från Verden.

Rutger Fuchs, som gjorde sig känd för segern vid Stäket år 1719, var en annan general i kategorin tyskar av andra generationen. Hans far kom till Sverige med Maria Eleonora, Gustav II Adolfs änka, då hon återvände till Sverige från Brandenburg år 1648.

Den tredje och fjärde generationens tyskar hade i huvudsak anfäder som kommit till Sverige i fredliga värv. Generalen Jakob Grundels farfar kom från Böhmen och blev Johan III:s urmakare; farfadern till den utomordentligt skicklige infanterigeneralen Arvid Axel Mardefelt hade kommit till Stockholm som pumpmakare, och generalen Carl Bildsteins farfars far var vinskänk hos Karl IX.

Rehnskiöld fjärde generationens tysk

Bland fjärde generationens tyskar hittar vi också ett av stora nordiska krigets mest kända namn, Carl Gustaf Rehnskiöld. Rehnskiölds farfars far, Johan Kewenbrink, kom från en urgammal westfalisk adlig ätt som tvingats gå i landsflykt. Han fick anställning som hovmästare hos greve Axel Lewenhaupt och blev år 1572 förvaltare av Lewenhaupts gods i Sverige. Sedan dess var familjen i svensk tjänst.

George Lybecker, en av stora nordiska krigets mest kritiserade generaler och starkt förknippad med förlusten av Finland 1713, kom från en tysk bergsmannasläkt som flyttat in 1619.

Bakom de tyskättade generalerna i stora nordiska krigets svenska armé fanns alltså högst varierande människoöden.

Släkten De la Gardie

De sista tydliga kategorierna är fransmän samt engelsmän och skottar. De enda med näraliggande franskt påbrå var de tre generalerna De la Gardie: Axel Julius, Adam Carl och Magnus Julius. Axel Julius var far till Adam Carl och Magnus Julius. 

Axel Julius farfar var den berömde Pontus De la Gardie som tjänstgjorde på dansk sida i nordiska sjuårskriget och tillfångatogs vid den svenska erövringen av Varberg år 1565. Efter tillfångatagandet gick han i svensk tjänst och gjorde en lysande karriär. Generalen Reinhold Johan De la Barre hade också franskt påbrå, men familjen hade sedan många generationer levt och verkat i Baltikum, och han bör därför räknas till kategorin baltisk adel.

Stuart fängslad av danskar och svenskar

Bland fångarna i Varberg år 1565 fanns en annan viktig person, en Stuart som råkat illa ut. Han hade blivit tillfångatagen och slängd i fängelse av danskarna. De trodde att han, i likhet med många andra skottar, tänkte låta sig värvas till den svenska armén. När svenskarna tog Varberg såg man misstänksamt på Stuart och fängslade honom för säkerhets skull. Efter en tid gick dock Stuart i svensk tjänst och blev farfar till den kände generalen Carl Magnus Stuart, Karl XII:s lärare och handgångne man.

Generaler med engelskt påbrå fanns det bara två stycken, bröderna Carl Hartwig och George Wilhelm Fleetwood. Deras farfar hade flyttat in från Lancashire. Det fanns totalt åtta generaler med en vid denna tid näraliggande skotsk härstamning. Förutom Stuart märks klassiska namn som Hamilton, Sinclair och Spens. I normalfallet hade en släkting på något stadium gått i svensk krigstjänst varpå familjen stannat i Sverige.

Carl Magnus Stuart, med skotskt påbrå, blev Karl XII:s lärare och handgångne man.

Bland skottarna märker vi bland andra kavallerigeneralen Wilhelm Bennet. Han tillhörde en vanlig kategori bland stora nordiska krigets generaler – de djärva kavalleristerna. Wilhelm Bennet utmärkte sig i ett flertal rytteristrider, trots ibland hopplöst numerärt underläge. Hans begåvning på kavalleriområdet noterades snabbt och han fick ofta i uppdrag att spana och förfölja flyende fiender.

Baltiska generalerna betydelsefulla

Man kan alltså konstatera att stora nordiska krigets generaler var en blandad skara. Den gamla svenska krigaradeln var representerad, men utgjorde långt ifrån någon majoritet. Det fanns skickligt folk som tjänat sig upp från obemärkthet, men det fanns framför allt en stor mängd tysk och tysk-baltisk adel.

Baltikums betydelse för den svenska stormakten brukar ganska sällan uppmärksammas och om något tas upp så är det ofta områdets roll som leverantör av livsmedel och skeppsbyggnadsmaterial. Man kan dock tydligt se att de baltiska provinserna under stora nordiska kriget också var en viktig källa för generaler. 

Soldater kan utbildas relativt snabbt, men det tar tid att skapa en skicklig general. Under stora nordiska kriget var Sverige tvingat att snabbt expandera sina militära resurser, och att i detta läge ha tillgång till de baltiska officerarna torde ha varit mycket värdefullt.

Att det fanns ett flertal tyska generaler i den svenska armén är föga förvånande. Det är dock överraskande att relativt få kom från Pommern, ett område som senare skulle lämna ansenliga bidrag till det svenska persongalleriet. Att den svenska överhögheten över Bremen/Verden och Wismar aldrig blev viktig i dessa områden syns tydligt i statistiken över generaler. Endast tre av 152 generaler hade sina rötter där.

Det är också påfallande att de tyska fäderna och farföräldrarna till stora nordiska krigets generaler ofta hade knutit sitt öde till Sverige mot en fredlig bakgrund. De stora legoknektsarméer som Gustav II Adolf och Karl X Gustav hade värvat ledde i mindre grad till att Sverige fick ett inflöde av nya militärsläkter från Tyskland.

Publicerad i Populär Historia 4/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också