Vägen till toppen
Carl Gustaf Dücker var en av de många officerare som gick från relativ obemärkthet till en lysande karriär under stora nordiska kriget. Han började som frivillig under Rigas belägring år 1700 och slutade som president för Krigskollegium och i princip ledare för de svenska krigsansträngningarna.
Hans föräldrar var den baltiske majoren Carl Fredrik Dücker och Anna Elisabeth Sass. Släkten Dücker hade på 1400-talet flyttat in till Baltikum från Westfalen. Fadern dödades i en duell, men Carl Gustaf skulle ändå slå in på krigarbanan.
Han var född år 1663 och den tidigare delen av hans liv är höljd i dunkel. Han blev kadett vid Fürstenbergs regemente i fransk tjänst vid fyllda tjugofem, en relativt hög ålder för att bli kadett. Samma år blev han fänrik och tre år senare löjtnant. År 1695 var han kapten aide-major, en befattning som motsvarade regementsadjutant. Dücker deltog i tre fälttåg – i Katalonien 1690, i Piemonte 1690–96 och i Flandern 1697.
När stora nordiska kriget började år 1700 finner vi Carl Gustaf Dücker i Riga, där han deltog i kampen mot den sachsiska armé som försökte inta staden.
Det kan ha varit en slump att Dücker befann sig där vid krigets utbrott, men det kan också ha varit de nya karriärmöjligheterna i svensk tjänst som förde honom dit.
Nästa gång Dücker syns i historien är när han får tjänsten som generaladjutant hos Karl XII den 14 november 1700, sannolikt med sina franska meriter som en god grund för utnämningen. Han etablerar sig nu i kretsen kring kungen och lägger grunden för sina framtida avancemang.
Av bevarade instruktioner för en generaladjutant förstår vi att uppgiften var krävande, det framgår att ”en generaladjutants förnämsta kvalitet består därutinnan att han är oförtruten och flitig, samt dag och natt generalen en chef tillhanda är”. Generaladjutanten skulle i princip se till att hela styrkan fungerade som ledningen hade tänkt. Han skulle bland annat säkerställa att alla order var korrekt uppfattade av regementscheferna och att tillståndet i förbanden var gott. Arbetet innehöll alltså en kontroll av personer som oftast hade högre grad än adjutanten själv – en svår uppgift som säkert krävde takt och känsla för att den skulle kunna utföras.
Under anfallet på de ryska ställningarna kring Narva år 1700 tillhörde Dücker generalstaben och sårades under striden. Hans skador var dock inte värre än att han vid nästa stora slag, övergången av Düna 1701, tillsammans med ett fåtal andra kunde följa Karl XII i den lilla roddbåt som förde kungen över floden. Vid Klissow år 1702 var Dücker underrättelseofficer på den vänstra flygeln; hans vapenbroder Gustaf Adam Taube hade samma befattning på den högra flygeln. Befordringarna lät dock vänta på sig.
Nästa utmaning för Dücker skulle bli diplomatisk tjänst. Kungen sände honom i augusti år 1702 till den kejserlige envoyén Philip Ludwig von Zinzendorf, för att hålla denne borta från den svenska armén och få honom att invänta audiens i Krakow. Dücker genomförde skickligt sitt uppdrag och hade därmed etablerat sig som en för kungen användbar person.
Nästa gång Dückers förhandlingsskicklighet ställdes på prov var under belägringen av Thorn år 1703. Han utsågs att leda de av fästningens kommendant begärda förhandlingarna, och försvararna gav sig på nåd och onåd. Den nu fyrtioårige Dücker hade efter drygt tre år i den svenska armén etablerat sig både som stabsofficer och som förhandlare. Han tilläts dock inte fastna i några av dessa roller utan blev överste för ett av honom värvat regemente år 1703. Förbandet fick namnet Dückers dragonregemente och omfattade cirka 1 250 ryttare.
Karl XII skulle inte få anledning att ångra sin utnämning av Dücker till regementschef. Han visade sig vara en förträfflig och djärv ledare. Fram till år 1706 löste han ett flertal självständiga uppgifter, ofta tillsammans med sin gode vän Gustaf Adam Taube, som nu också anförde ett dragonregemente.
Under vintern 1706 skulle Dücker få sitt genombrott som fältherre. Medan huvudarmén höll ryssarnas huvudstyrka instängd i Grodno hade polsk-litauiska styrkor nästan brutit av kontakten med det svenska Livland och situationen krävde åtgärder. Dücker sändes med en blygsam styrka om niohundra dragoner till Vilnius-trakten för att avvärja hotet. Vid Olkieniki drabbade han samman med motståndarna och vann, trots till synes hopplös underlägsenhet, en klar seger. Fienden kastades tillbaka och Dücker kunde gå in i Vilnius och där göra ett rikt byte.
Denna kampanj skulle också få stor betydelse för Dücker på det personliga planet. Den polske fursten Oginski hade sällat sig till svenskarnas fiender och, medan kriget rasade i hans trakter, hade han gömt sina två döttrar i ett kloster. Dücker hittade döttrarna och det föll sig snart så att tycke uppstod mellan Dücker och den ena dottern Theodora. De gifte sig året därpå.
Efter en tid i Vilnius anslöt sig Dücker åter med sina dragoner till huvudarmén och följde dess marsch till Sachsen. Under fälttåget mot Ryssland börjar Dücker åter märkas i krigshistorien, han sändes regelbundet ut med större eller mindre kavalleristyrkor och tillfogade ryssarna betydande avbräck. Bland träffningarna märks Smilov 1708, samt Zenkov, Grun och Oposjnja 1709.
Under det ödesdigra slaget vid Poltava tillhörde Dücker huvudstridsgruppen på den vänstra flygeln och gick i fångenskap vid Perevolotjna. Han utväxlades dock efter kort tid mot den ryske översten Peter Lefort. Dücker kom till Ostpreussen i september 1709 och inställde sig vid Stenbocks högkvarter i Skåne i slutet av februari 1710. Den 31 januari 1710 hade Dücker utnämnts till generalmajor och därmed passerat en mycket viktig milstolpe på sin långa karriärväg.
Efter slaget vid Helsingborg år 1710 belönades Dücker för sina förtjänstfulla insatser med chefsskapet för Västgöta kavalleriregemente. Han fick vidare bege sig till Stockholm med berättelsen om slaget. Sveriges militära läge, som hade sett bra ut fram till nederlaget vid Poltava, började nu bli kritiskt. Nya fiender sällade sig till de gamla och det svenska riket fann sig överallt ansatt.
Dücker befann sig år 1711 i Pommern för att leda försvaret av provinsen. Nu utnämnd till generallöjtnant och friherre verkade han med djärvhet och uthållighet, men fiendens styrka tog ut sin rätt och snart var de svenska huvudfästningarna Stettin och Stralsund inneslutna.
När Stenbocks armé följande år kom till Tyskland bröts inneslutningarna och Dücker togs upp i Stenbocks armé, där han fick leda avantgardet under den kommande marschen västerut.
Under tiden i Tyskland inträffade en händelse som hade kunna avsluta en lovande karriär. Dücker tvingades att, som Stenbocks närmaste man, underteckna en vapenvila med Sveriges fiender i Lüssow den 19 november 1712. Åtgärden fick skarp kritik av Karl XII, men kungens förtroende för Dücker överlevde denna plump i protokollet.
Stenbock och hans armé utkämpade slaget vid Gadebusch mot danskarna. Dücker var inledningsvis generallöjtnant till förfogande i högkvarteret, men fick snart leda striden på den vänstra flygeln. Han blev dock svårt skadad av en muskötkula i halsen och fick föras bort från slagfältet. I februari 1713 var han återställd och försökte ansluta sig till Stenbocks armé igen, men detta misslyckades och han tog sig istället till Pommern, där han återtog befälet.
I mars tog Dücker ytterligare ett viktigt karriärsteg och utsågs till general av kavalleriet. Stralsund och Stettin inneslöts åter och det såg mörkt ut. I oktober 1713 måste Stettin, den största staden i svenska Pommern, kapitulera.
Det svenska rådet beordrade nu Dücker att bege sig hem till Sverige, men denne vägrade med hänvisning till att han endast tog order av kungen. Dücker stannade och arbetade frenetiskt på försvaret av Stralsund, bland annat lyckades han få ett par holstein-gottorpska regementen att ställa sig under svenskt befäl.
När Karl XII kom till Stralsund den 11 november 1714 tog han över ledningen av försvaret, med Dücker som sin närmaste man. De båda djärva och offensiva militärsjälarna samverkade perfekt. All skicklighet i världen kunde dock inte stå emot fiendens numerär och slutet blev bara en tidsfråga. Dücker med flera övertalade kungen att överge Stralsund och det överlämnades till Dücker att kapitulera.
Dücker gick för andra gången i sitt liv i fångenskap, men frigavs på hedersord. Han utsågs till överkommendant i Sveriges sista besittning på kontinenten, Wismar, men kunde inte ta sig igenom de fientliga linjerna runt staden och tillträda sin befattning. Han begav sig istället till Hamburg och uppehöll sig där år 1716 och 1717. I januari 1718 kom han åter till Sverige efter att via London ha rest till Göteborg.
I Sverige väntade genast nya stora uppgifter. Dücker fick befälet över den styrka som skulle falla in i Norge över Svinesund, mot Fredrikssten och vidare. Den nominella ledningen över denna enhet övertogs sedermera av arvprinsen Fredrik av Hessen, Sveriges blivande kung Fredrik I.
Efter Karl XII:s död var Dücker den mest ansedde och inflytelserike bland generalerna. I denna egenskap blev han kallad till rådsmedlem och tog sitt säte i januari 1719.
Han hade nu nått de högsta politiska höjderna. Han fick vidare presidera i Krigskollegium, utan att erhålla presidentfullmakt, ett förhållande som skulle bestå fram till hans död. För att knyta Dücker ordentligt till den nya regeringen blev han både greve och fältmarskalk. Han utvecklade snabbt ett gott förhållande till Fredrik av Hessen och tjänstgjorde som dennes närmaste man vad gällde försvaret av Sverige. I realiteten var det Dücker som ledde de militära åtgärderna i slutet av kriget.
På den politiska fronten förordade Dücker en allians med England och gjorde upp planer för att föra över svenska trupper till Finland och Livland, men dessa tankar kunde inte förverkligas. Dückers namn kom därmed att knytas till en misslyckad politik, men han överlevde även denna fara.
Han svängde efter 1721 över till det så kallade holsteinska partiet, som istället ville närma sig Ryssland. År 1724 kunde Sverige och Ryssland sluta ett förbund och för sina tjänster i denna fråga erhöll Dücker en större penningsumma samt ett gods i Livland av ryssarna.
En tung börda som föll på Krigskollegium efter fredssluten var att återställa försvaret till fredsfot. Det blev en mängd svåra personalfrågor, eftersom det nu fanns fler officerare än tjänster. Vidare skulle man, med begränsade ekonomiska resurser, bygga upp en ny fredsorganisation för försvaret. Under dessa mödosamma processer visade Dücker stor administrativ talang och imponerande arbetsförmåga. När efterdyningarna av stora nordiska kriget äntligen var lagda till handlingarna satt Dücker kvar som ledare för Krigskollegium och som medlem av rådet, där han arbetade med utrikes- och justitieärenden.
Carl Gustaf Dückers familjeliv innehöll både lycka och olycka. Hans första hustru, Theodora Oginska, gick bort i Lübeck redan år 1719. Hon fick sin sista vila i katolska kyrkan i Altona. Paret hade hunnit få två barn, Theodora Beata, född 1712 och Carl Fredrik, född 1714. Theodora Beata gifte sig år 1733 med riksrådet och generalguvernören Gustaf Fredrik von Rosen och Carl Fredrik gifte sig år 1742 med friherrinnan Christina Britta Bennet. Släkten Dücker levde vidare, företrädesvis i Skåne, till 1892, då den gick ut på manssidan med Johan Henrik Valter Dücker.
Efter Theodoras död gifte Carl Gustaf Dücker år 1720 om sig med grevinnan Hedvig Vilhelmina Oxenstierna av Korsholm och Vasa. Hans andra hustru var 38 år gammal, före detta hovfröken och högt uppsatt i det svenska samhället. De fick inga barn.
Carl Gustaf Dücker har gått till historien som en god människa, om dock något ”högdragen till sinnet”. En av hans samtida, Nils Reuterholm, beskrev honom som ”en man av medelmåttigt förstånd (…) men ärlig, redelig och välsinnad mot riket”. Om nu Reuterholm hade rätt om begåvningen måste man söka hans framgångar på andra områden. Att komma till Karl XII:s armé med rätta erfarenheter från fransk krigstjänst måste ha varit bra. Att Dücker sedan med största sannolikhet var en soldat som föll kungen helt i smaken borde ha underlättat den vidare karriären betydligt.
Med tanke på att Dücker sedan, med stor framgång, ledde både förband och förhandlingar, måste vi ta Reuterholm med en nypa salt. Dückers livsgärning skvallrar åtminstone om ett förstånd som låg över medelmåttan.
