En fältherre med chokladsmak
Fältherrar vill, föreställer jag mig, bli ihågkomna för de fältslag de utkämpat (och vunnit) – liksom diktare för de diktverk de skrivit och konstnärer för de bilder de skapat. Men det händer att deras hågkomst hugfästes kring helt andra ting. Två exempel på detta är ovannämnda bägge herrar.
Den förstnämnde uppträdde under fronden i Frankrike åren kring 1650. Fronden – uppkallad efter den slunga som gatpojkarna i Paris använde sig av för att kasta sten under gatukravallerna. Det handlade ytterst om ett religionskrig och missnöjet riktade sig främst mot den mäktige kardinalen Mazarin, känd – liksom sin företrädare Richelieu från De tre musketörerna.
Fronden var en föregångare till Den stora revolutionen, om möjligt ännu blodigare. Till det kaotiska intrycket hör att de huvudagerande då och då bytte sida och även religion. de Plessis-Praslin kämpade – liksom de stora fältherrarna Condé och Turenne – ömsevis för Mazarin och änkedrottningen Maria av Medici, ömsevis för de upproriska – de senare i en slags allians mellan adeln och parlamentet förstärkt med gatans parlament. Turenne blev slagen av de Pressis-Praslin vid Rethel 1650 – men hans namn blev berömt genom hans (aldrig namngivne) kock, som hittade på ett sätt att bränna en mandel och stoppa den i en sockermassa eller smält choklad. Det var då hovets damer fick sig serverade dylika läckerheter de förtjust utropade ”bonbon!”, vilket ord kom att beteckna alla slags sötsaker. Pralin har genom tiderna fått diverse nya betydelser. Mest berömda är de österrikiska Mozartkugeln, en dröm för varje godisälskare.
Hertigen av Alba spelade också sin roll i de grymma religionskrigen. Av Spaniens katolska härskare, Filip II, sattes han som ståthållare i det protestantiska Nederländerna. Hans trupper var ökända legosoldater och han skapade en blodsdomstol som stod över alla lagar. 8 000 dödsdomar talades det om och 100 000 flyktingar, huvudsakligen till England och Vilhelm av Oranien.
Hertigen av Alba (le duc d’Albe) gav upphov till dykalb, ett ord varje båtfarare känner som i sjöbottnen nedslagna pålar, vilka upptill sammanhålls av ett järnband. En tolkning är att hertigen använde dylika pålar till att stegla kättare, en annan att hertigen med pålarna byggde bålverk utanför hamnarna som skydd mot Vilhelm av Oraniens flotta. Kanske är ordet ännu äldre och skapat av lågtyska dik (dike) och dallen (pålar). Ordet kan också vara en sammansmältning av skilda ursprungsord. Dykalb skulle isåfall vara ett prov på en ordlek, en vits med en kuslig historia.
Publicerad i Populär Historia 2/2001
