Den gåtfulle kondottiären i Prag
Den som i dessa dagar kommer till Prag intresserar sig kanske mest för det nya som skett och håller på att ske där. Och ingen besökare kan undgå att se att Prag äntligen har börjat vända blicken mot framtiden.
Men nu som förr är Prag också historia. Ingenstans känner man så starkt som här det förgångnas fläkt. Här viskar storslagna palats, broar och kyrkor i olika byggnadsstilar om forn storhet och makt. Okuvlig tronar städernas moder ännu vid Moldau, outsägligt skön trots sin ålder och trots ärren efter nederlag, sorger och utståndna lidanden.
Malá Strana (Lillsidan), stadsdelen som hukar nedanför borgen och katedralen, rymmer åtskilliga minnen från svenskarnas framfart i Prag under Trettioåriga kriget. Den som promenerar där stöter förr eller senare på en gammal bekant som också hör hemma i den perioden. Valdstejnskágatan, det låter bekant, kan det vara...? Jovisst är det den bistre mannen från van Dycks porträtt i historieboken, Albrecht von Wallenstein, som lånat sitt namn åt den här gatan. Eller rättare sagt i första hand inte han, utan hans praktfulla palats som ligger i slutet av nämnda gata.
Trettioåriga kriget började i Prag med den berömda defenestrationen. Två medlemmar i den kejserliga regeringen kastades utan pardon ut genom ett fönster i Prags slott av upprörda protestanter. Böhmens befolkning var av tradition till större delen protestanter, trots att landet sedan 1520-talet utgjorde ett kungadöme inom det habsburgska och av hävd katolska kejsardömet. Kungen av Böhmen var identisk med den habsburgske kejsaren.
De böhmiska protestanterna hade fått sina ganska omfattande religiösa friheter fastställda i det s k majestätsbrevet, utfärdat av kejsar Rudolf II 1609. År 1618 hade katoliker rivit ned två protestantiska kyrkor i Böhmen. Nu utnyttjade protestanterna en rätt som tillförsäkrats dem i majestätsbrevet, att framföra klagomål till den kejserliga regeringen i Prag.
De protestantiska ombudens resa till Prag slutade med att de två mest fanatiska katolska statsråden fönstervägen fick göra en luftfärd på sjutton meter. Det blev signalen till allmänt uppror.
Tjeckernas revolt skall ses i ett större perspektiv. Vid 1600-talets början var Tyskland splittrat i ett katolskt och ett protestantiskt läger. De protestantiska furstarna hade slutit sig samman i en union, de katolska i den s k ligan. När habsburgarnas kejsare Mattias dog 1619 efterträddes han av sin kusin Ferdinand II. Tjeckerna vägrade erkänna honom som sin härskare och valde istället kurfursten Fredrik av Pfalz till kung. Han var tillika den protestantiska unionens ledare. Hans deltagande i den böhmiska revolten var förmodligen en av orsakerna till att kriget inte tog slut då upproret kvävts. Det kom istället att utvecklas till ett för Centraleuropa förhärjande storkrig som nästan alla europeiska stater på något sätt var inblandade i.
Mörka århundraden
Kriget blev inte lyckosamt för tjeckernas del. Deras upprorslust och nationella känslor var starkare än den militära förmågan. Och den protestantiska unionen var inte beredd att hjälpa till i nämnvärd grad. Den nyvalde kungen Fredrik besegrades 1620 vid Vita berget strax utanför Prag. Han fick sedan dess bära det föga hedrande epitetet ”vinterkungen”. Efter 1620 vidtog det som kallas de mörka århundradena i tjeckernas historia. Katolsk religion, tyskt språk och kejsarmakt kom att prägla Böhmen i flera sekler.
I kvävningen av den böhmiska revolten spelade ännu inte vår man, Wallenstein, någon roll. Det var först i ett senare skede av kriget som hans militära begåvning togs i anspråk. Men när en del av de upproriska tjeckiska adelsmännen avrättats och åtskilliga andra tvingats gå i landsflykt, var han genast på hugget och köpte upp adelns konfiskerade gods för en spottstyver. På det sättet kunde han bl a bygga sitt storslagna palats i Malá Strana. Uppgiften att inte mindre än tjugotre hus, tre trädgårdar och ett tegelbruk måste stryka på foten för palatsets skull är sannolikt riktig. Byggnadskomplexet är verkligen för stort för att passa riktigt bra i Malá Strana, där man annars förvånar sig över hur väldimensionerade husen är i förhållande till de små gatorna.
Barockens inträde
Med Wallensteins palats gör barocken sitt inträde i Prag. Fast just den här byggnaden är uppförd så tidigt att den mera påminner om renässans med vissa detaljer i barock. Om palatsets dimensioner har något samband med ägaren och hans karaktär är svårt att säga.
I Ellen Rydelius resehandbok om Prag från 1935 kan man läsa att ”palatset utvändigt är kyligt reserverat som ett äkta italienskt palats, men invändigt fyllt av den pompösa prakt som var typisk för adelns och barockens sekel”. Är kanske också detta egenskaper som utmärkte byggherren?
Italienskt är i varje fall palatset, för med dess uppförande förknippas konstnärsnamn som Andrea Spezza och Giovanni Pieroni. Men också den holländske skulptören Adrian de Vries var engagerad i utsmyckningen.
Under mellankrigsåren inrymde byggnaden ett museum, där man kunde få se Wallensteins uppstoppade häst, hans arbetsrum med originalmöbler och kragen han bar då han mördades, försedd med äkta blodfläckar. Palatset används numera huvudsakligen för representationsändamål och ibland konserter.
Det mest kända rummet är en stor sal som pryds av fresker med mytologiska motiv. En av dessa föreställer Wallenstein i gestalt av krigsguden Mars, sittande på sin triumfvagn. Det säger kanske något om hans syn på sig själv som fältherre.
Trädgården som hör till palatset ligger dold bakom en trist brungrå mur på Letenskágatan. Det är trädgården som lockar besökaren, och det är där man lättast frammanar bilden av Wallenstein själv. Det är en ljuvlig oas i det bullrande Malá Strana med konstfullt anlagda rabatter, låga välklippta häckar och lummig grönska. Här finns en stor guldfiskdamm med en ö i mitten och på ön en skulptur föreställande en kämpande Herkules. Här finns sorlande fontäner och små finlemmade bronsstatyetter. Utmed de konstgjorda stalaktiterna på den omgivande muren klänger yppiga murgrönsrankor.
Mot trädgården vänder sig en sala terrena, lika hög som själva palatset. En liten fritrappa leder dit upp. Freskerna i taket återger scener ur Trojanska kriget, men Wallenstein har passat på att låta avbilda sig också i det sällskapet. En välvårdad man med prydligt svart pipskägg, klädd i skinnjacka med bälte – där har vi hertigen av Friedland och Mecklenburg i egen hög person!
Överdriven individualism?
Har då palatset och trädgården tillsammans något att berätta om den ursprunglige ägaren, om hans personlighet och väsen? Ett konsthistoriskt verk menar att Wallensteins palats är uttryck för en överdriven individualism med rötter i renässansens anda.
Ellen Rydelius antydde ju däremot att palatset vittnar om det som var typiskt för barockens människa, slöseri, frikostighet och maktlystnad. Kanske förenade den gåtfulle Wallenstein alla de här dragen i sin person.
Den som uppförde det här byggnadsverket måste i varje fall ha varit en rik och otroligt slösaktig människa. Hänsynslös var han säkert också. För om den egenskapen vittnar väl beslutet att helt sonika riva ett tjugotal hus, där många människor levde och hade sin utkomst. Jag föreställer mig gärna att här före Wallensteins tid låg ett gytter av små hus och verkstäder, på hörnet ett hökeri eller en bagarstuga. Här levde man sitt invanda liv, och så kommer plötsligt en dag beskedet: Allt skall bort!
Nej, palatset ger oss inte hela nyckeln till gåtan Wallenstein. Vem var han? En skicklig diplomat, kondottiär, fältherre och politiker? Eller grundade sig allt han företog sig ytterst på storhetsmani? Hade han kanske rentav planer på att en dag sitta på kejsartronen? Och var hans storstilade palats ett uttryck för att han ansåg sig vara nära den positionen?
I skolan fick man alltid antipati mot Wallenstein. Han var ju katolik och ärkefiende till vår hjältekung. Porträttet i historieboken förstärkte intrycket: Wallenstein var osympatisk. Men var han sådan? Gåtorna hopar sig. Inte underligt att Wallenstein alltid intresserat den historiska forskningen, inspirerat skönlitterära författare (mest känt är väl Schillers drama) och satt fart på den folkliga fantasin.
Blev katolik
Wallenstein som var född 1583 tillhörde en tjeckisk adelsfamilj. Familjen var av tradition protestantisk, men Wallenstein konverterade i tjugoårsåldern till katolicismen. Det var dock knappast hans religiösa övertygelse som bestämde hans fortsatta agerande.
I grund och botten ogillade han den ultrakatolske kejsaren Ferdinand II, och kurfursten Maximilian av Bayern som ledde den katolska ligan var hans dödsfiende. Hade han alls någon tro, så var det tro på ödet. Han lär ha varit en passionerad anhängare av astrologi och företog sig ingenting utan att först ha rådfrågat sin astrolog. Men det var tydligen inte så alldeles helt med hans ödestro heller. Han lär nämligen alltid ha företagit sina rådfrågningar med pistolen i hand. För att stjärnorna inte skulle spå alltför ont!
Wallenstein hade verklig näsa för affärer. Han ingick två vinstgivande äktenskap – hans gemåler var Nakescha av Landek och Isabella Katarina, född grevinnan Harrach. Hans förmåga att tillskansa sig adelns konfiskerade gods gjorde honom ju dessutom med ett enda schackdrag till den störste jordägaren i Böhmen.
Tidens krigföring var ytterst beroende av privata kondottiärer och deras yrkessoldater. Det är inom det gebitet vi bäst har lärt känna Wallenstein. Han verkar ha varit närmast genial som fältherre. Han var en enastående organisatör, och när kejsaren 1626 bad om hans hjälp satte han på kort tid upp en legoarmé.
Trots omvittnad hårdhet, för att inte säga grymhet, lyckades han ständigt dra till sig nya soldater. En motståndare som fick känna på hans militära begåvning var den danske kungen Christian IV som efter ”vinterkungen” Fredriks nederlag ledde den protestantiska unionen.
Mot slutet av år 1627 drog Wallenstein med sin armé upp genom Jylland och krossade danskarnas motstånd totalt. Efter den insatsen belönades han med den skönt klingande titeln ”general över det baltiska havet och oceanen”. Kejsaren gav honom dessutom hertigdömet Mecklenburg som förläning.
Men Wallenstein var missnöjd med kejsarens ovilja att kompromissa med den protestantiska sidan och insåg att detta ökade faran för ett svenskt angrepp. Därmed fick han den katolska ligans furstar emot sig, och de tvingade kejsaren att avskeda honom. Han ersattes av Tilly, men när denne stupat vid Breitenfeld 1631 fick kejsaren ödmjukt be Wallenstein sätta upp en ny armé i hans tjänst. Kejsarens läge var nu som Wallenstein förutspått ganska trängt. Svenskarna hade satt sig fast i Bayern och sachsarna stod i Böhmen och hotade därifrån Wien.
Drog sig tillbaka
Slaget vid Lützen 1632 blev Wallensteins stora nederlag. Han drog sig efter det tillbaka till Böhmen, och hans militära insatser blev vaga och halvhjärtade.
Det är tydligt att han förespråkade fred till varje pris, och han gick sålunda mot sin uppdragsgivare. Han förde underhandlingar med båda de stridande lägren på ett till synes helt planlöst sätt. Han förhandlade med och mot svenskarna, hade hemliga kontakter med Sachsen och Brandenburg och med tjeckiska nationalister rentav. Vad var den innersta drivfjädern till hans fredspolitik? Det kan ha varit maktlystnad, snikenhet och fikande efter egna fördelar. Men varför helt frånkänna Wallenstein alla moraliska och mänskliga hänsynstaganden? Helt skrupelfri var han väl inte, och krigets förödelse och fasor måste han om någon ha känt till. Känslan för hans eget land, det förhärjade Böhmen, kan också ha bidragit till hans fredstrevare.
Hur som helst blev förhandlingarna med olika parter Wallensteins fall och tragiska slut. Kejsaren avskedade honom på nytt och när det kejserliga dekretet nådde honom i Plzen (Pilsen) avföll nästan hela hans här. Med resterna av sin armé flydde han norrut till Cheb (Eger). Där lurades hans trogna officerare iväg på en bankett, och under den blev de mördade. Sent på kvällen trängde en skara män in i Wallensteins sängkammare just som han var på väg att gå till sängs. De hillebardbeväpnade männen dödade honom då han slet upp fönsterluckorna för att fly.
Trettioåriga kriget rasade vidare. Det skulle dröja ännu många år innan Wallensteins sargade land fick fred. Det dröjde också innan Wallenstein själv kom till ro. Hans kropp fördes till Valdice nära Jicin i Wallensteins hertigdöme Frydlant (Friedland) i östra Böhmen och begravdes i kartusianklostret där.
Huvudet höggs av
Johan Banér, som under senare delen av 1630-talet förde befäl över svenskarna i Böhmen, lär enligt folklig tradition ha låtit gräva upp kistan och hugga av Wallensteins huvud och högra hand. De kroppsdelarna hade han för avsikt att sända hem som en present till Sveriges folk. Själv föredrog han byte av helt annat slag.
Den tjeckiske och mycket katolskt präglade författaren Jaroslav Durych (1886–1962) låter oss i berättelsen Valdice vara med om den makabra gravöppningen. Det är en kuslig scen Durych målar upp. I kyrkan är det halvmörkt, och man måste tända alla tillgängliga vaxljus för att kunna utföra den motbjudande uppgiften. Från ett porträtt över ett sidoaltare stirrar ordensstiftaren den helige Bruno fördömande ner på gravskändarna, medan munkarna i spöklik procession tågar genom kyrkan, till synes helt ointresserade av inkräktarnas förehavanden.
Låste in bonde
Enligt en annan tradition hade Wallensteins stoft först begravts i Stribro, sydväst om Plzen. Johan Banér, som trodde att det fanns skatter nedgrävda hos den döde, hade tvingat en bonde i trakten att visa honom vägen till graven. Graven visade sig vara tom och i ilska över detta stängde Banér in bonden där.
Men byteslystna soldathopar kom strax därpå dit i samma ärende som Banér. När de öppnade graven kom en likblek vålnad dem till mötes. Panikslagna flydde de – vem skulle inte ha gjort det? Och så räddades den stackars bonden.
Wallenstein hade gjort slutlig sorti 1634. Palatset uppfördes under åren 1624–1630. Det var alltså inte lång tid den förste ägaren fick njuta av härligheten. Och med sina fältherreuppgifter hade han väl heller inte mycket tid att vistas där under dessa fattiga fyra år.
Palatset fick liksom sin ägare känna på svenskarnas härjningar. Strax efter midnatt den 25 juli 1648 anlände den svenska armén under befäl av general von Königsmarck till Prag. Svenskarna lyckades snabbt forcera en av de befästa portarna och besatte genast Malá Strana och borgen. Över Moldau och Karlsbron kom aldrig den svenska armén, men borgen med de rika konstskatterna från kejsar Rudolf II:s tid, Strahovklostret med sina oskattbara handskrifter och Malá Strana skövlades och plundrades grundligt.
Wallensteins palats blev givetvis ett begärligt byte. De små bronsstatyetter man idag ser i palatsträdgården är bara kopior av Adrian de Vries verk. Originalen befinner sig i Sverige, i parken på Drottningholm!
Men sår läks så småningom. Wallensteins palats återuppstod. Den senaste genomgripande renoveringen skedde i början av 1900-talet (då tillkom också kopiorna av de Vries skulpturer), och palatset var i släkten Wallensteins ägo fram till 1945, då det övergick i offentlig ägo.
Dess framtida öde är än så länge oklart. Att sentida ättlingar till Wallenstein skulle göra anspråk på det är väl knappast troligt. Förhoppningsvis blir trädgården också i fortsättningen en skön oas för jäktade pragbor och utländska besökare. Och Wallensteins ande kommer säkert också i framtiden att sväva över palats och trädgård, stimulera besökarens fantasi och inspirera till studier och forskning.
Eva Strömberg Krantz är docent och verksam som översättare inom Bibelkommissionen. Hon översätter också tjeckisk litteratur.
