Raoul Nordling räddade Paris

När man går längs den livliga, fashionabla Rue de Rivoli i Paris, är det inte säkert att man lägger märke till hus nummer 242, med sin stora träport och två små plåtskyltar där det står ”Cercle Suédois” och ”Cercle Norvègien”. Men bakom dessa dörrar ligger den bortglömda historien om Raoul Nordling, den svenske affärsman som räddade Paris. Utan Nordling hade den nutida storstaden Paris inte funnits till.

De två cercles (föreningar) är i själva verket en enda mötesplats för svenskar och norrmän som befinner sig i exil i Frankrikes huvudstad. Besökarna består både av bofasta och mer eller mindre tillfälliga besökare. Bortom träporten leder den breda trappuppgången till en lyxvåning, en trappa upp.

Från balkongen syns de svenska, norska och franska fanorna i sällskap. Ser man ut över Tuilerierna, som Nordling en gång gjorde, syns Eiffeltornet på andra sidan Seine. Åt andra hållet ligger Louvren, med sina långa turistköer.

Eiffeltornet och Louvren minerades

Tuilerierna, Eiffeltornet och Louvren är blott tre av de berömda platser som var nära att sprängas i luften när den tyska ockupationsmakten började dra sig tillbaka i slutet av andra världskriget. Att denna vansinnesplan inte sattes i verket har vi Raoul Nordling, svensk generalkonsul i Paris under andra världskriget, och styrelsemedlem i Cercle Suédois, att tacka för.

von Scholtitz utförde Hitlers order

I augusti 1944, när de allierade makterna ryckte fram mot Paris, beordrade Hitler sin militära befälhavare i Paris, general von Scholtitz, att placera ut landminor i och kring alla de viktiga minnesmärkena. När de allierade nådde Paris skulle von Scholtitz spränga dem i luften och sätta eld på hela staden innan han flydde med sin armé.

Utan kunskap om detaljerna i den tyska planen men väl medveten om den grad av ödeläggelse och blodsutgjutelse en attack mot Paris skulle föra med sig, hade general Dwight D Eisenhower, de allierades överbefälhavare, beordrat sina trupper att förbigå Paris. Men den 19 augusti tvingades Eisenhower ändra sitt beslut – folket i Paris hade rest sig i ett spontant uppror. Han skickade en bataljon ur den fria franska armén, med stöd av amerikanska trupper, till huvudstaden och därmed blev det som kunde ha blivit vår tids största akt av vandalisering en skrämmande och möjlig verklighet.

Raoul Nordlings påtryckningar

Trots sitt svenska medborgarskap var Nordling född i Paris, och han var dessutom svensk representant i Frankrike för det göteborgska kullagerföretaget SKF. Han talade flytande franska, var känd hos upprorsledarna och hade redan tidigare utnyttjat sitt inflytande som representant för en betydelsefull neutral makt i syfte att rädda utvisningshotade politiska fångar.

Vid ett möte med motståndsledarna ombads Nordling övertala von Scholtitz att överge Hitlers ”brända jorden”-politik.

Svensken blev synnerligen upprörd när han hörde talas om planerna på att spränga Paris. Han älskade sin födelsestad och förfärades vid tanken på dess förstöring. Han gick raskt ifrån mötet på Cercle Suédois, direkt till von Scholtitz huvudkvarter några steg därifrån på Hotel Meurice, där han talade med den tyske generalen i enrum.

Vilka påtryckningar och argument han använde var och förblir okänt, men mot alla odds lyckades Nordling övertala befälhavaren att skona staden.

När Führern fick reda på von Scholtitz olydnad blev han utom sig av vrede och befallde SS-trupper att utlösa minorna. Det var för sent. Den 25 augusti blev Paris en fri stad och krutet som annars så meningslöst skulle ha stympat staden hade oskadliggjorts.

Nobel grundare till Cercle Suédois

I ett rum på Cercle Suédois hänger en oljemålning av 1944 års styrelsemedlemmar, inklusive Nordling – en småtjock, surmulen affärsman, som förblev generalkonsul tills han dog, 76 år gammal, år 1958. Salen där porträttet hänger är uppkallad efter en av föreningens grundare, Alfred Nobel.

Ironiskt nog var Nobel, vid andra världskrigets utbrott, mest känd som dynamitens uppfinnare. Det är i dag allmänt känt att han djupt beklagade att hans uppfinning kom att missbrukas så totalt, och år 1895 skrev han sitt berömda testamente och instiftade nobelprisen.

Det var år 1891 som Nobel, tillsammans med andra i Paris bosatta svenskar, bidrog till att stifta Svensk-norska sällskapet, sedermera Cercle Suédois.

Vid denna tid var Norge del i en orolig union med sitt stora skandinaviska grannland. När Norge 1905 bröt sig ur unionen, upprättade också norrmännen sin egen förening i Paris. År 1981 återförenades emellertid de nordiska vännerna. Gammalt groll var begravet.

Äldsta exilföreningen för skandinaver?

I dag påstås det att Cercle Suédois är världens äldsta förening för skandinaver i exil, med cirka 800 medlemmar; Cercle Norvègien har 400. Medlemmar är både svenskar och norrmän, nästan alla affärsmän, men fransmän kan också vara med. I själva verket får vem som helst med skandinavisk anknytning vara medlem.

Lokalerna är inredda i klassisk skandinavisk stil, och där finns även skrivbordet vid vilket Alfred Nobel skrev sitt testamente. Avsikten är att skapa ett ”andra hem” åt svenskar och norrmän i Paris. Här kan landsmän umgås med varandra, läsa tidningar samma dag som de är utgivna i Norge och Sverige, se nordiska konstutställningar och äta skandinavisk mat.

Bland de mer kända tillställningarna var 100-årsfirandet av Nobels testamente, då hela nobelkommittén flög ner från Stockholm för att hedra hans minne.

Men vad Raoul Nordling beträffar, passerar sorgligt nog de flesta förbi hans porträtt utan eftertanke. Krigsminnena är för obekväma, och svensken som räddade Paris får ringa erkännande för sin märkvärdiga bedrift.

Publicerad i Populär Historia 6/1999