Del 2 i en serie om andra världskriget: 1940 – Hitler går till blixtattack

Medan blodiga strider rasade mellan ryssar och finländare från Petsamo till Karelska näset, planerade den tyske diktatorn Adolf Hitler för ett snabbt fälttåg mot Frankrike. Han hade begärt att planer skulle göras för ett anfall redan under 1939, men det dåliga vädret, bristen på förberedelser och den tyska generalstabens invändningar fick honom att skjuta upp operationen till 1940.

21 september 2006 av Niklas Zetterling

Samtidigt inkom oroande indikationer på att de allierade hade planer på att flytta upp kriget till Skandinavien. Den tyska krigsindustrin var i stor utsträckning beroende av svensk järnmalm och under 1940 kom över sextio procent av importen från Sverige. Denna fraktades till Tyskland dels via svensk järnväg och nordliga svenska hamnar, dels genom fartygstrans­porter från den norska hamnstaden Narvik dit svenskarna byggt en järnväg. Indikationer på att de allierade förberedde en hjälpexpedition till Finland – och att denna skulle transporteras över norra Norge och Sverige där man i förbigående skulle besätta de svenska malmfälten – fick Hitler att ge order om en invasion av Danmark och Norge.

De tyska misstankarna var fullt befogade. Frestelsen att försöka skära av Tyskland från järnmalmen var stor i såväl Storbritannien som Frankrike. För britterna innebar operationer i Skandinavien att kriget skulle flyttas upp till områden där deras starka flotta var dominerande; för fransmännen att de kanske slapp en direkt konfrontation med Tyskland på franska slagfält.

I mars hade ryssarnas offensiv mot finländarna slutligen burit frukt och i mitten av månaden kapitulerade Finland. I och med det försvann den allierade förevändningen för att marschera genom Norge och Sverige. Detta var någonting som dessa länder hur som helst motsatt sig, men den allierade planeringen fortsatte likafullt. Under namnet Operation Wilfred förberedde de västallierade en expedition till Norge som skulle sättas i verket i början av april.

Hitler slog till först. Den 9 april anfölls Danmark och Norge under en mycket våghalsig operation. Danmark föll samma dag. Trots att en sjöburen tysk invasionsstyrka hejdats i Oslo­fjorden och den tunga kryssaren Blücher sänktes av norskt kustartilleri, bemäktigade sig tyska flygburna trupper den norska huvudstaden.

Samtidigt landsattes tyska trupper längs den norska kusten upp till Narvik, mitt framför näsan på Royal Navy som varit i färd med att sätta igång Operation Wilfred. Trots att franska och brittiska trupper landsattes i centrala Norge några dagar senare, hade tyskarna nedkämpat det mesta av motståndet på några veckor och endast i norr fortsatte striderna.

Vid samma tid inledde tyskarna den stora offensiven i väst. Inledningsvis hade det varit tänkt att det tyska anfallet skulle komma via Nederländerna och Belgien, som det gjort under första världskriget. Men en tysk officer hade hamnat i belgisk fångenskap med planerna för anfallet snyggt nedstoppade i sin portfölj, så det beslutades att planerna måste omarbetas.

Det resulterade i en betydligt djärvare, men också mer fruktsam, plan. Den 10 maj gick tyskarna över gränserna till Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Detta var exakt vad de västallierade hade förväntat sig och de reagerade enligt Plan D, en färdig handlingsplan man kommit överens om långt tidigare. Den brittiska expeditionskåren (BEF) samt flera av Frankrikes bästa arméer marscherade upp i Belgien för att möta tyskarna.

I detta läge slog den tyska fällan igen. Dolda i terrängen och med ett skyddande paraply av jaktplan ovanför, hade de tyska huvudstyrkorna marscherat igenom Ardennerskogarna och de anföll nu de allierade i högerflanken.

Understödda av ett Luftwaffe, som behärskade luftrummet sedan de första dagarna, korsade tyskarna floden Meuse och ryckte med hög hastighet in bakom de allierades rygg. De tyska styrkorna stred och avancerade i ett tempo som de franska cheferna och förbanden inte kunde hantera. De allierades fåtaliga motåtgärder genomfördes därför i lägen som redan förändrats från den tidpunkt då besluten fattats. Ett fransk-brittiskt motanfall för att skära av tyskarna kom aldrig riktigt till stånd och de lokala framsteg som gjordes kunde inte förändra situationen i stort. I stället rusade de tyska pansardivisionerna vidare mot kanalkusten vid Abbeville, som nåddes på kvällen den 20 maj. Den allierade huvudstyrkan var därmed avskuren.

Den allierade krigsledningen försattes i ett kaotiskt tillstånd, de avskurna arméernas förråd av ammunition och and­ra förnödenheter hotade att tryta inom kort. Snart insåg man att läget var hopplöst och BEF fick order att retirera mot kusten.

En senare mycket kritiserad tysk order stoppade pansartrupperna under två dagar då de hade möjlighet att erövra de viktiga hamnarna i norra Frankrike. Det var en tysk blunder som aldrig kunde repareras. Under den sista veckan av maj inleddes den välkända evakueringen vid Dunkerque – där över 300 000 allierade soldater undkom fångenskap.

Varken allierade truppers återerövring av Narvik i slutet av maj eller den lyckade evakueringen från kontinenten, kunde maskera det faktum att de västallierade hade lidit ett svidande nederlag mot Tyskland. Nederländerna och Belgien hade redan kapitulerat och Frankrikes öde var så gott som beseglat. Den 5 juni inledde tyskarna den slutliga offensiven in i Frankrike och nu kunde ingenting stoppa dem. Redan efter några dagar var fronten genombruten. General Gamelin, den franske överbefälhavaren, ersattes av general Weygand, och marskalk Petain, hjälten från förra kriget, kallades hem från Spanien för att bli vice konseljpresident. Dessa utnämningar, iscensatta för att stärka kampmoralen i landet, gjorde ingen nytta och hopp om amerikansk hjälp grusades också.

Den 10 juni förklarade även Mussolini de västallierade krig och hotade därmed Frankrike söderifrån. Paris förklarades som öppen stad, tyskarna marscherade in och en dialog om vapenvila öppnades mellan Tyskland och Frankrike.

Den franska regeringen var uppdelad i två läger. Den ena sidan, med marskalk Petain och Weygand i spetsen, ville ha fred med tyskarna. Den andra, ledd av konseljpresident Reynaud, ville fortsätta kriget från kolonierna. Man förväntade sig att tyskarna bland annat skulle begära att den fortfarande intakta franska flottan överlämnades, men här gjorde Hitler ett snillrikt drag. Genom att inte alls begära detta, utan istället erbjuda fransmännen att behålla sin flotta och en del av sitt territorium i väntan på fredsförhandlingarna vid krigets slut, slog han två flugor i en smäll. Petains fraktion stärktes och Reynaud avgick. Frankrike lade ned vapnen. Samtidigt berövades britterna möjligheten att franska fartyg anslöt sig till Royal Navy.

Den tyska segern över Frankrike var mycket överraskande. Det fanns inget i styrkeförhållandena som talade till tysk fördel, men trots detta är striderna i maj och juni 1940 det enda moderna exemplet på att en stormakt kan besegras med sådan snabbhet. Genom Frankrikes nederlag förändrades maktförhållandena i Europa dramatiskt till Hitlers fördel. I ett avseende slog Hitlers planer dock fel. Han hade förväntat sig att Storbritannien skulle ge slaget förlorat när Frankrike var ur leken. Men britterna fortsatte envist kriget.

I Storbritannien betraktades händelseutvecklingen på kontinenten med oroliga ögon. Administrationen Chamberlain hade fallit efter debaclet i Norge och samma dag som tyskarna anföll i väst, hade kung Georg VI givit den förre marinministern, Winston Churchill, uppdraget att leda britterna som premiärminister. Hans första månad på denna post var kantad av nederlag och besvikelser och det var nära att det hade blivit ett kort ämbete.

Vid dagarna för Dunkerque uppstod en dispyt mellan Churchill och utrikesminister Halifax. Den senare ville ha samtal med tyskarna, medan Churchill höll på sin linje om kompromisslöst motstånd. Vad som kunde ha blivit en ny brittisk regeringskris och kanske lett till seger för Hitler, avvärjdes av Chamberlain som tog Churchills parti.

Faktum kvarstod dock att Storbritannien befann sig i ett mycket svårt läge. Landets armé hade räddats, men stod nästan utan vapen, och det brittiska flyget var antalsmässigt underlägset det tyska; på Atlanten och runt de brittiska öarna blev förlusterna till de tyska ubåtarna allt större; i Nordafrika och Mellanöstern hade Storbritannien fått flera fronter mot Italien – en svår tid stod för dörren.

I Berlin väntade Hitler på att britterna skulle ta sitt förnuft till fånga. Flygvapenchefen Hermann Göring hade kontakter med svenska diplomater i London och enligt dessa pågick en maktkamp mellan Churchill och Halifax. Så mycket mer chockerande var det därför när britterna den 3 juli anföll franska flottenheter i den nordafrikanska hamnstaden Oran, och där förstörde flera franska örlogsfartyg så att de inte skulle hamna i tyska händer – en klar indikation på att Churchill tänkte fortsätta kriget. Hitler insåg sin felbedömning. En vecka senare började Luftwaffe bomba de kolfartyg som gick i engelska kanalen – inledningen på det kommande flygslaget.

Den period som följde – ”slaget om Storbritannien” – var från tysk sida förvirrad på flera sätt. Hitler kunde inte bestämma sig för om han skulle iscensätta den sjöburna invasionen av England eller inte. De tyska försvarsgrenarna hade också alla en egen bild av vad som borde göras. Armén ansåg att saken skulle vara klar om soldaterna och stridsvagnarna bara kunde transporteras över kanalen. Marinen ansåg att företaget var omöjligt så länge Royal Navy behärskade denna sträcka – och Luftwaffe, med Göring i spetsen, ansåg att flyget kunde lösa frågan ensamt. Resultatet blev att alla åtgärder blev halvhjärtade, missriktade eller kom för sent.

Medan tyskarna flyttade pråmar från sina inlandskanaler och Luftwaffe utförde sina anfall mot varierande mål utan samlad målsättning, fick Churchill en möjlighet att visa såväl britterna som omvärlden att Storbritannien ännu var obesegrat. Man överdrev rapporteringen om det tyska flygvapnets förluster – ibland omedvetet, ibland inte – vilket fick effekten att motståndsviljan ökade på de brittiska öarna.

Den 7 september utsattes London för ett angrepp som varade från eftermiddagen till långt in på natten. Förödelsen var omfattande, men britterna gav inte vika. Varken terrorbombning eller hot om invasion kunde få dem på fall. Genom att visa sig bland kvarter som härjats svårt av tyska bomber, och med minnesvärda tal i den brittiska radion, skapade Churchill ett förtroendekapital som skulle hjälpa honom genom de svåra år som förestod.

Det brittiska jaktflyget var fortfarande intakt och Luftwaffe hade gjort föga för att minska hotet från Royal Navy – att försöka invadera var inte längre ett praktiskt alternativ för Hitler. Den 17 september sköt han upp Operation Seelöwe, invasionen av Storbritannien, på obestämd framtid. Daganfallen övergick i nattanfall, kontinuerliga flygräder som britterna kallade Blitzen. Dessa skulle pågå till långt in på 1941.

I Berlin skiftade den tyska planeringen från väst till öst. Redan i slutet av juli hade Hitler avslöjat för chefen för armén, von Brauchitsch, och stabschefen Halder att han hade funderingar på att invadera Sovjetunionen 1941.

Medan striden rasat i väst hade Stalin annekterat de baltiska staterna och även gått in i de östra delarna av Rumänien – Bessarabien och Bukovina. Detta förde Röda armén närmare de rumänska oljefälten i Ploesti. Stalin hotade därmed en råvara som var livsviktig för den tyska krigsmakten. Hitler trodde också att britternas motstånd hängde samman med förhoppningar om hjälp från Stalin: med Sovjetunionen ur bilden skulle även britterna ge sig.

Hotet mot den rumänska oljan blev än större när Hitlers vapenbroder i söder, Mussolini, agerade på Balkan. Avundsjuk på Hitler för dennes till synes lätta erövringar, och ivrig att vara med och dela kakan innan det var för sent, hade han fattat det impulsiva beslutet att förklara västmakterna krig – trots att både militären och den italienske kungen varit emot. Italienska anfall i franska Alperna hade också lett till ett svidande nederlag för italienarna och landets andel av vinsterna från fälttåget i Frankrike var generande små.

Nu hade Mussolini vänt blicken mot Grekland. Hitler var för idén att Italien skulle erövra detta land, men knappast imponerad av det klumpiga sätt som operationen genomfördes på. I oktober anföll Mussolini Grekland ifrån Albanien. Det var sämsta tänkbara tid på året, med höstregn, lera och flodbäddar som svämmat över. De grekiska soldaterna visade sig också vara bättre än man förväntat och flera divisioner hade redan mobiliserats i hemlighet. Efter en kort inryckning i landet körde italienarna fast; snart tvingades de även bakåt. Hitler fruktade att britterna skulle få tillåtelse att stationera tunga bombplan i Grekland, någonting som skulle ha givit dem möjlighet att bomba oljefälten i Ploesti. Han föreslog tysk hjälp, men såväl den italienska diktatorns som Italiens ära stod på spel. Mussolini avslog erbjudandet. Lyckligtvis för tyskarna, så ville inte grekerna ha brittisk hjälp vid denna tidpunkt eftersom de fruktade att detta skulle provocera Hitler. De tillät dock att britterna fick tillgång till hamnen vid Souda på Kreta. I Grekland frös fronten för en tid, men i mitten av november hade grekerna så stora framgångar att italienarna tvingades retirera. I december var de tillbaka i Albanien.

De italienska förödmjukelserna stannade inte vid Grekland. I november anföll brittiska torpedflygplan den italienska flottbasen vid Taranto – där de skadade flera slagskepp – och i december gick brittiska trupper till offensiv mot de numerärt överlägsna italienarna i Egypten och kastade dem tillbaka in i Libyen. Italiens inträde i kriget hade förvandlats till ett fiasko.

Under 1940 års sista månad var Mussolini trängd i såväl Nordafrika som i Grekland, en situation han hamnat i genom att den italienska krigsmakten inte kunde leva upp till sin diktators ärelystnad. Hitler å andra sidan, stod på toppen av sin militära karriär. Den västra delen av Polen var i tyskt våld, så även Danmark, Norge, Nederländerna och Belgien, samt större delen av Frankrike. Han var irriterad över britternas fortsatta motstånd, men än mer oroad över vad Mussolinis obetänksamhet kunde leda till på Balkan och vad Stalin hade för planer i samma region.

Lösningen på detta problem kunde emellertid kombineras med hans egna ambitioner: att erövra territorium från Sovjetunionen. Den 18 december utfärdade Hitler ”Direktiv 21”: ”De tyska väpnade styrkorna måste vara förberedda, även före kriget mot Englands avslutande, att krossa Ryssland i ett snabbt fälttåg.” Konflikten – som från början varit tänkt som ett kort krig mot Polen – skulle snart trappas upp ytterligare.

Michael Tamelander är militärhistoriker och författare. Niklas Zetterling är forskare på Försvarshögskolan och författare. Tillsammans och var för sig har de skrivit flera böcker om andra världskriget.

I nästa nummer fortsätter artikelserien med det viktiga krigsåret 1941. Läs bland annat om Stalin, pansartrupper, kriget på östfronten, och ökenstriderna i Nordafrika.

Fakta/Blixtkriget

De tyska anfallen mellan 1939 och 1941 kallas ofta för »blixtkrig», men egentligen fanns aldrig något tyskt blixtkrigskoncept eller någon blixtkrigsdoktrin. Snarare var det så att flera faktorer utvecklades som sammantaget kom att ge tyskarna framgångar under de första krigsåren.

Omvärlden försökte förklara dessa segrar genom att påtala ett blixtkrigskoncept, vars huvudsakliga instrument skulle vara stridsvagnar och störtbombare. Men tyskarnas framgångar vilade inte på dessa vapen, även om de skickligt använde dem. Grunden var i stället en bra utbildning och ett professionellt ledarskap inom de stridande förbanden. Detta i sin tur vilade på uppfattningen att det moderna kriget krävde att beslut kunde tas snabbt på alla nivåer, och att tidsfaktorn var avgörande. Initiativ förväntades av alla.

Sådana tankar hade utvecklats redan under första världskriget, och nya vapen, som stridsvagnar och störtbombare, passade helt enkelt väl in i detta mönster.

Fakta/Winston Churchill

Winston Churchill (1874–1965) var brittisk premiärminister 1940–45 och 1951–55. Han ersatte Neville Chamberlain vid den tid då västmakternas situation såg som mörkast ut. Trots att han själv var konservativ var det många inom det egna partiet som var missnöjda, och hellre hade sett utrikesministern lord Edward Wood Halifax som premiärminister.

Paradoxalt nog var det inom arbetarpartiet Labour som Churchill hade störst stöd. Han lyckades dock vända en annalkande defaitism inom de högre brittiska kretsarna till en fast beslutsamhet att fortsätta motståndet trots till synes svåra odds. Mellan maj och september 1940 var Churchills bidrag till att Storbritannien fortsatte kriget en av de viktigaste politiska faktorerna bakom de allierades slutliga seger.

Fakta/Ju 87 Stuka

Störtbombaren Junkers Ju 87 »Stuka» (kort för Sturzkampf­flugzeug), kom att framstå som en symbol för blixtkriget. Tack vare anfallstekniken kunde den uppnå en betydligt högre träffsäkerhet än andra bombplan. Effektiviteten mot små mål, som artilleriställningar, broar och liknande blev därför god, trots den ringa bomblasten som planet kunde bära.

Tyskarna hade emellertid aldrig särskilt många av dessa plan, vilka också var mycket sårbara om fienden hade starkt luftvärn eller jaktskydd. Effekterna av anfallen från störtbombare begränsade sig ingalunda till fysiska skador, vilka trots allt var ganska ringa.

Viktigare var de psykologiska följderna. Soldater som utsattes för anfallen kunde bli demoraliserade och apatiska. Dessa effekter förstärktes genom att Stukaplanen försågs med sirener vilka avgav ett skräckinjagande ljud. På så sätt fick störtbombaren en roll i eftervärldens föreställningar som var mer framträdande än dess inverkan på striderna 1940.

Publicerad i Populär Historia 1/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också