Slaget om Storbritannien

För 70 år sedan, från sommaren 1940 till senvåren 1941, utkämpades ett våldsamt krig i luften, mera känt som slaget om Storbritannien, där det brittiska flyget till slut lyckades slå tillbaka de tyska bombarmadorna. Några hundra jaktplanspiloter räddade de brittiska öarna och deras miljoner invånare från den överhängande faran av en tysk invasion. När det brittiska flyget inte kunde slås ut vågade Hitler aldrig ge startsignal för den planerade invasionen över Engelska kanalen.

Men vilken var verkligheten bakom slaget om Storbritannien? Vad fanns bakom de berömda brittiska jaktpiloterna? Historien om hur det brittiska flygvapnet utvecklades mitt under brinnande krig för att möta det tyska flygvapnets angrepp är en fascinerande berättelse om hur hundratusentals män och kvinnor på flygbaser, i kommandocentraler, i flygplans­fabriker eller på fartygskonvojer över Atlanten skapade förutsättningarna för att de av historien mera kända jaktplanspiloterna skulle kunna genomföra sin insats.

Precis som i de flesta andra länder växte det brittiska militärflyget fram under det första världskriget 1914–18 och var till en början uppdelat på ett arméflyg och ett marinflyg. Först år 1918 bildades ett självständigt flygvapen, Royal Air Force, mera känt som RAF. Men efter krigsslutet fick RAF kämpa hårt för att behålla sin nyvunna självständighet i en kamp om drastiskt minskade militärutgifter.

Under mellankrigstiden ansåg militärstrateger i flera länder att ett framtida krig skulle vinnas genom att man angrep fiendens städer, långt bakom fronten, och med terrorbombning tvingade civilbefolkningen på knä. Därmed skulle fienden besegras utan att man behövde angripa hans militära styrkor på marken eller till sjöss. Och därmed skulle man undvika en upprepning av de oerhörda förlusterna under första världskrigets skyttegravsstrider.

När den förre premiärministern Stanley Baldwin 1932 framträdde inför underhuset i London hävdade han att det inte fanns något egentligt försvar mot fientliga bombplan. Det enda försvaret var, enligt Baldwin, ”anfall, vilket innebär att du måste döda fler kvinnor och barn snabbare än fienden om du vill rädda dig själv”. Baldwin uttryckte vad som enligt de flesta bedömare var den militära ”sanningen”. Därför förberedde sig RAF genom att under 1930-talet bygga upp en stark bombplansflotta i sitt så kallade Bomber Command. De mera styvmoderligt behandlade jaktplanen samlades i Fighter Command.

Under de första krigsåren 1939–41 var det brittiska flygvapnet uppdelat på flera kommandon: Medelhavskommandot (med högkvarter i Valetta), Mellanösternkommandot (Kairo), Indienkommandot (New Delhi), men också styrkor baserade i Fjärran Östern (bland annat i Hongkong och Singapore) och i Irak.

Fram till juni 1940 var betydande brittiska flygförband baserade i Frankrike och från maj 1940 på Island. Under 1941 byggdes RAF ut med baser i Sudan, Kenya, Grekland (några veckor våren 1941), Västafrika, Aden, Burma och Ceylon. Redan före krigsutbrottet mot Japan i december 1941 var RAF:s resurser således splittrade över en mängd olika krigsskådeplatser. Det är mot den bakgrunden man ska se kampen om luftherraväldet över de brittiska öarna 1940–41.

En viktig, och omdiskuterad, insats gjordes under hela kriget av bombplanen i Bomber Command. Redan 1940 inleddes brittiska bombangrepp mot tyska städer och under 1942 stegrades de våldsamt i styrka. Städer som Lübeck, Rostock och Köln fick svåra skador. RAF var betydligt effektivare i sina angrepp än Luftwaffe, och åren 1943–45 maldes de flesta tyska städer ned till grushögar. Men priset var högt. Förutom 600 000 döda civila tyskar dog 50 000 brittiska flygare under bombuppdragen, tillsammans med 26 000 amerikanska besättningsmän.

Med början den 10 juli 1940, efter segern över Frankrike, började tyskt flyg angripa hamnar och fartyg i Engelska kanalen, vilket i sin tur ledde till våldsamma strider med brittiskt jaktflyg. Omkring den 10 augusti inleddes ”slaget om Storbritannien” med omfattande tyska bombangrepp mot brittiska flygbaser i södra England. Under de första intensiva tio dagarna av den tyska bomboffensiven förlorade tyskarna 602 flygplan medan RAF fick 260 plan nedskjutna.

Men i början av september 1940 beordrade Luftwaffechefen Hermann Göring att man skulle ändra taktik. Anfallen mot flygbaser upphörde och istället inriktade sig de tyska bomb­armadorna på brittiska städer. Detta har ofta framställts som ett gigantiskt tyskt misstag som gav ett pressat RAF andrum, men frågan är inte så enkel. Från tysk sida försökte man genom att anfalla London och andra viktiga städer tvinga upp alla RAF:s plan i luftstrider och därmed få en chans att skjuta ned dem. Ytterst handlade det fortfarande om att slå sönder det brittiska flyget för att bana väg för den stora landstigning som tyskarna planerade i södra England. Men planen misslyckades och de stora tyska förlusterna gjorde att invasionsplanerna avblåstes. Istället övergick man till nattliga anfall mot städerna.

Slaget om Storbritannien rasade mellan juli och november 1940 och kostade Tyskland 1 733 flygplan medan britterna förlorade runt 915 plan. Därefter övergick kriget i luften i den så kallade ”blitzen” som innebar våldsamma tyska bombanfall även utanför London. Sammanlagt ett hundratal brittiska städer angreps, varav många – som Liverpool, Belfast, Coventry och Glasgow drabbades mycket hårt. Först i maj 1941 avstannade de tyska bombanfallen; nu sändes planen österut som en förberedelse inför det tyska angreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941. Ett hemskt år var äntligen till ända för befolkningen i de brittiska städerna.

År 1939 förfogade RAF över fler än 7 000 plan av alla kategorier. Jaktdivisionerna i Fighter Command hade försetts med moderna Hurricane- och Spitfiremaskiner, men ännu var många förband utrustade med mera föråldrade plan av typerna Gloster Gladiator, Gloster Gauntlet och Hawker Hind.

De brittiska Hurricane och Spitfire har blivit symboler för segern i slaget om Storbritannien. Båda var brittiska konstruktioner. Efter en jungfruflygning i februari 1935 kom de förs­ta Hurricaneplanen till RAF:s jaktförband i december 1937. Fram till september 1944 byggdes nästan 13 000 exemplar av detta plan. Det första Spitfireplanet flög i mars 1936, och vid krigsutbrottet var en handfull divisioner försedda med Spitfire. Nya plan tillverkades i snabb takt och RAF moderniserades hastigt mitt under pågående krig. Totalt byggdes 23 000 Spitfireplan varav många efter 1945 tjänstgjorde i en lång rad olika flygvapen, inklusive det svenska.

Flygplansproduktionen intensifierades månad för månad under 1940 och man överträffade till och med produktionsmålen. I maj färdigställdes 325 jaktplan, i juni 446 och i juli och augusti lämnade sammanlagt 972 plan flygplansfabrikerna.

En viktig funktion fylldes av de frivilliga piloter, kvinnor och män, som ansvarade för att flyga reparerade plan från verkstäderna och nya plan från fabrikerna till jaktförbanden. Tack vare deras insats kunde utbildade jaktpiloter frigöras för stridsuppdrag. Men när luftstriderna kom igång i augusti minskade ändå flygplanens antal oroväckande snabbt. Den 9 augusti 1940 fanns det 289 jaktplan i RAF:s förråd, redo att sändas till förbanden som ersättning för förlorade flygplan. Den 16 augusti hade antalet minskat till 235 och den 23 augusti var reserven nere i 161 flygplan.

Redan 1938 hade en snabb expansion av det brittiska flyget inletts vilket ledde till att RAF dagen för krigsutbrottet den 3 september 1939 disponerade över 11 753 officerare och 163 939 personer av andra grader. Vid krigsslutet 1945 hade dessa 175 000 mångdubblats till runt en miljon män och kvinnor.

Helt avgörande för RAF:s förmåga att slåss var naturligtvis tillgången på tillräckligt många, tillräckligt tränade piloter. Under 1940 genomgick utbildningsorganisationen en extremt snabb expansion och den 27 maj 1940 delades det tidigare Training Command in i ett Flying Training Command och ett Technical Training Command. Det förra var förlagt till Shinfield Park i Reading och fick ansvar för urval och utbildning av flygplansbesättningar. För säkerhets skull förlades en del utbildningsverksamhet även till Sydafrika och Kanada. Under hela kriget utbildades 88 000 besättningsmän.

En bieffekt av de tyska framgångarna i kriget var att RAF tillfördes 141 polska piloter, men också piloter som lyckats fly från de franska, belgiska, nederländska, tjeckiska och norska flygvapnen. Även amerikanska frivilliga hjälpte till att fylla sittbrunnarna i de brittiska jaktplanen. Från samväldet kom australiensare, nyazeeländare, sydafrikaner, kanadensare – och en pilot från Jamaica. Från Irland kom nio frivilliga och från det brittiska mandatet Palestina en pilot. Totalt drygt femhundra utländska jaktpiloter deltog i striderna hösten 1940. Många snabbutbildade brittiska piloter har vittnat om hur det inte fanns tid att övningsskjuta med flygplanens kanoner och kulsprutor under utbildningstiden. Istället fick man skjuta skarpt först när man mötte fienden i luften och angrep eller angreps av sin första ”bandit” – vilket var de brittiska jaktflygarnas öknamn på de tyska planen.

I augusti 1940 beräknades att RAF skulle disponera mellan 1 300 och 1 400 jaktpiloter för hemmaöarnas försvar. Men de våldsamma striderna i mitten av augusti reducerade snabbt den siffran och den 17 augusti förfogade Fighter Command över bara knappt tusen stridsdugliga piloter. Allt fler halvutbildade flygare sändes ut i strid och uppemot var fjärde var med normala mått mätt oduglig för skarpa uppdrag.

Av totalt 1 822 deltagande brittiska jaktpiloter stupade 339 under slaget om Storbritannien, och av de 543 från andra länder omkom 107, varav 29 polacker. När pressen på RAF var som störst under augusti månad förlorade man fler piloter än vad som tillfördes i form av nyutbildade flygare, och det i ett läge när det samlade antalet piloter inte räckte till för att flyga de plan man förfogade över. När tyskarna i september 1940 övergick från angrepp på RAF:s egna installationer till att anfalla London och andra städer var det i vissa avseenden i sista minuten som trycket lättade något på det brittiska flyget.

Den avgörande hösten 1940 var RAF:s jaktplan baserade på några tiotal flygfält på de brittiska öarna; antalet skiftade hela tiden beroende på hur utbyggt jaktflyget var och om vissa fält hade skadats av tyska attacker. Under ”Örndagen” den 13 augusti riktade Luftwaffe en förödande offensiv mot framförallt flygfält i södra England. Men skadorna blev begränsade, utom på flygfältet i Detling där anläggningarna skadades svårt och 68 män och kvinnor ur RAF dödades, medan än fler skadades.

För RAF innebar Detlingangreppet en varningssignal. Om man inte lyckades hejda den tyska bomboffensiven skulle lika svåra skador på de större flygbaserna snabbt orsaka irreparabla förluster för det brittiska flyget. De tyska förlusterna denna dag var dock också svåra: 45 nedskjutna plan och nästan 40 allvarligt skadade. Särskilt störtbombarna av typen Junkers Ju 87 Stuka hade lidit svåra förluster; de var ingen match för de modernaste brittiska jaktplanen. På brittisk sida hade 13 jaktplan gått förlorade, tre av dem med sina piloter. Den följande dagen var lugnare men tyskt flyg orsakade i en överraskningsattack på låg höjd skador på Manstonflygfältet, där intensiv utbildning pågick. Flygsergeanten Frederick Perkin från den 600:e divisionen vittnade senare: ”På Manston angreps vi oupphörligt av störtbombare och lågflygande Messerschmidt 109:or, vilka tycktes ligga på vakt alldeles ovanför våra huvuden.”

Till slut gjorde den tyska pressen att utbildningsverksamheten fick lämna Manston och flytta till Hornchurchflygfältet. Nya massiva vågor av bombplan flög in över de brittiska öarna den 15 augusti. Ett sextiotal Junkers Ju 88-bombare kom från baser i tyskockuperade Danmark och Norge in över Yorkshire. Här drabbades Driffieldflygfältet svårt med tio förstörda plan på marken. Men tyskarna hade samtidigt otur. Erfarna brittiska jaktpiloter hade förlagts till området för en tids vila och kunde därför orsaka bombplansflottan svåra förluster när den styrde hemåt över Nordsjön.

Längre söderut skadades flygbasen i Lympne, som dock bara användes i begränsad omfattning. I Suffolk angreps flygfältet i Martlesham Heath medan fälten Manston och Hawkinge också utsattes för anfall. Under den sena eftermiddagen angreps nya mål i Hampshire och Dorset och snart stred nästan 150 brittiska jaktplan mot 200–300 tyska plan i luften längs hela kusten från Kent till Exeter. Räderna hade dock begränsad effekt på de brittiska flygbaserna. Bara vid Middle Wallop förstördes två hangarer och en handfull flygplan skadades. Senare på kvällen föll tyska bomber över West Malling och den viktiga basen Croydon utanför London, men fortfarande utan att åstadkomma avgörande skador. En viktig förklaring till förhållandevis svaga tyska resultat var att de hela tiden stördes av brittiskt jaktflyg. Och en viktig skillnad var att alla tyska besättningsmän var förlorade, antingen de omkom eller föll i brittisk fångenskap, medan en del britter lyckades hoppa från sina störtande plan och återvända i flygtjänst. Men RAF:s förluster var ändå svåra. Under den intensiva tyska luftoffensiven mellan den 8 och 18 augusti förlorade RAF 96 jaktpiloter medan bara 63 nyutbildade piloter tillfördes jaktflyget under samma tiodagarsperiod.

De tyska angreppen på flygbaserna gav förhållandevis liten utdelning, Ett undantag var den 18 augusti då man lämnade baserna i Sydengland i fred och angrep de viktiga Biggin Hill och Kenley längre norrut. Tyska bomber slog ut radarstationen i Poling öster om Portsmouth för en tvåveckorsperiod, vilket var extra allvarligt eftersom grannstationen Ventnor var ur funktion sedan ett anfall den 12 augusti och ledningscentralen i Kenley också var satt ur spel. Detta innebar att ett hål hade rivits upp i luftförsvaret. Tack vare mobila radarstationer kunde britterna hjälpligt täta luckan tills de ordinarie anläggningarna åter var i drift. Det tyska priset för framgången var emellertid högt: minst 18 nedskjutna Stukaplan och lika många skadade.

Närmare än så kom Luftwaffe inte att slå sönder det brittiska luftförsvaret. Istället övergick man alltså till en intensiv bomboffensiv mot brittiska städer och därmed hade RAF:s bas- och radarsystem överlevt den värsta krisen.

Även om materiel i mängder tillfördes RAF från fabriker i USA förblev de brittiska flygplansfabrikerna helt avgörande för att man skulle kunna ersätta förlusterna i striderna. Det innebar i förlängningen att tyska bombanfall mot flygindustrin indirekt kunde orsaka betydligt svårare skador än de direkta stridsförlusterna. Omfattande försök gjordes också. På natten 13–14 augusti 1940 angrep mellan 50 och 100 tyska bombplan flygplansfabriker, dock utan nämnvärda resultat.

I april 1941 träffades Rolls-Royces fabrik för tillverkning av flygplansmotorer i Hillington utanför Glasgow, samt viktiga oljecisterner i Clydesideområdet. Den ökända förstörelsen av kulturskatterna i Coventry i oktober 1940 har delvis sin förklaring i att Luftwaffe försökte slå ut Alvis flygplansmotorfabriker och andra krigsviktiga industrier. Dessutom satsade de tyska bombplanen på att förhindra fortsatt industriproduktion genom att ”utplåna de mest tätbefolkade bostadsområdena för arbetare”, med fruktansvärda konsekvenser för de människor som bodde där.

Det svårt skadade Coventry blev inte bara sinnebilden för terrorbombningen, angreppen fick också indirekta effekter för det brittiska flygvapnet. En tredjedel av fabrikerna stod stilla i flera månader och bland de svårast skadade var nio olika flygplanstillverkare.

Det spelade naturligtvis ingen roll hur framgångsrikt RAF var i striderna mot Luftwaffe om man inte försågs med strategiska råvaror, inte minst flygbränsle och olja, men också ammunition från amerikanska vapenfabriker. Detta måste importeras över havet, och ute i Atlanten lurade tyska ubåtar och bombplan på konvojerna. Varje sänkt tankfartyg innebar ett svårt slag mot alla delar av den brittiska krigsmaskinen. När de väl nått hamn var konvojerna ingalunda säkra, tvärtom. Liverpool var målet för de flesta Atlantkonvojerna och staden var den, näst efter London, mest angripna.

Natten mellan den 3 och 4 maj 1941 – ”den värsta i stadens historia” – släppte 300 tyska plan 860 ton sprängbomber och 106 000 brandbomber över Liverpool. Förstörelsen blev enorm. En bidragande orsak var att bomber träffade SS Malakand, ett nyanlänt fartyg som låg i hamnen lastat med 1 000 ton ammunition. Trots heroiska försök lyckades man inte få kontroll över elden som bröt ut ombord. Istället exploderade lasten och tyska bombplansbesättningar vittnade efteråt om eldslågor som slog upp över 500 meter i luften. Under den första majveckan förstördes drygt 70 stapelbäddar i Liverpools hamn (på vilka fartygen byggdes) och 57 fartyg av olika slag sänktes. Dessutom orsakade bomberna sådana skador i hamnen att förmågan att ta emot gods från konvojerna för en tid gick ned med tre fjärdedelar. Dessutom trasades järnvägsnät och vägar inåt landet sönder, vilket bland annat försvårade försörjningen av flygbaserna med bränsle och ammunition.

För befolkningen i Liverpool och Merseysideområdet var denna majvecka inte mindre hemsk, med 1 900 dödsoffer och 1 450 allvarligt skadade samt 70 000 hemlösa. Händelserna i Liverpoolområdet i maj 1941 visar tydligt hur sårbart Storbritannien i allmänhet och RAF i synnerhet var för störningar i tillflödet av strategiska varor.

Således var inte de brittiska jaktpiloterna ensamma om att rädda Storbritannien dessa kritiska månader 1940, men tveklöst stod de för den avgörande insatsen. Många kände sig dock illa behandlade av myndigheterna. När Churchills tal om de få som gjort så mycket för de många citerades, så hände det att bittra jaktpiloter tillfogade ”… och för så lite”, med en anspelning på den i deras tycken snåla lönen och de krävande skatte­myndigheterna. Mer än en pilot avkrävdes av misstag skatt för ordinarie civila inkomster som han inte kunnat tjäna in på grund av krigstjänstgöring vid RAF. Detta hör också, lite oväntat, till historien kring slaget om Storbritannien.

Men i både RAF:s egen och den brittiska allmänhetens bild av flygets krigsinsatser dominerar de 1 822 jaktpiloter som deltog i slaget om Storbritannien. Deras 120 000 kollegor i bombplansbesättningarna – för att inte tala om de hundratusentals männen och kvinnorna på marken – i radarstationer, kommandocentraler, flygindustrier och på flygbaser – har ofta kommit i skymundan när slaget har skildrats på filmduken eller i böcker.

FAKTA

Flygkriget på vita duken

Slaget om Storbritannien har förevigats i en rad filmer under tiden efter kriget. Men redan under andra världskriget producerades flera filmer som skulle stärka försvarsviljan och lyfta fram flygvapnet som den nya garanten för de brittiska öarnas frihet.

Mest publikdragande blev filmerna om "flygmalajen" (i Storbritannien "The Ukulele Man"), med den brett leende eller hundlikt ledsne George Formby i huvudrollen som den inte alltför smarte eller smidige flygsoldaten. Han blev sinnebilden för den vanligen så omilitäriske britten, redo att offra sig för landets frihet. I knepiga situationer plockade han också fram sin ukulele och sjöng och spelade bland annat om livet i RAF:s uniform.

Formbys stora genombrott kom 1938 med filmen It´s in the Air (Flygmalajen) och sedan följde ytterligare åtta filmer 1939–42. Formby var 1940 en av Storbritanniens mest populära och välbetalda artister med stor betydelse för att hålla kampandan uppe. Han besökte Sverige under krigsåren och uppträdde då på Skansen tillsammans med den svenska beredskapsfilmens stora namn, Thor Modéen.

Den kanske mest kända och tyngsta av de RAF-anknutna filmerna under kriget var den av Leslie Howard redigerade The First of the Few (1942, känd som Spitfire). Howard spelade själv huvudrollen som den geniale flygplanskonstruktören, som mot alla odds lyckades få gehör för sin Spitfire och därmed räddade Storbritannien i kriget mot Luftwaffes bombarmador. I testpilotens viktiga roll ses David Niven. Filmen är starkt patriotisk och i slutscenen vilar Howard i sin typiskt engelska trädgård medan Spitfireplan dånar fram över honom, redo att försvara britternas ö.

Douglas Bader

År 1940 var Douglas Bader redan en gammal man med flygarmått mätt: 30 år. Han hade dessutom råkat ut för en olycka under en konstflygning 1931 och tvingats amputera båda benen i knähöjd.

Mirakulöst nog var Bader tillbaka i flygande tjänst 1939, nu med benproteser. Han var chef för flera jaktförband och blev populär bland manskapet, men högre upp i hierarkierna mötte han motstånd när han förde fram kritiska åsikter om det brittiska jaktflygets taktiska uppträdande i luften.

Framförallt var dock Douglas Bader en av RAF:s bästa piloter. I augusti 1941 hade han med Spitfire- och Hurricane-plan uppnått 22 bekräftade segrar och fem troliga. Det var den femte högsta siffran i RAF. Men samma månad sköts han ned över Frankrike och när han skulle hoppa ur sitt skadade plan fastnade protesen i planet. Bader överlevde och blev tysk krigsfånge.

Han hedrades av tyskarna med att få möta flygaresset Adolf Galland och ett brittiskt bombplan tilläts flyga in och släppa ned en benprotes till den fångne Bader. På våren 1945 befriades han ur krigsfångenskapen i det ökända Colditzfängelset.

Än i dag ses han i Storbritannien som själva symbolen för de brittiska jaktpiloternas okuvliga vilja, vilken knäckte Luftwaffes bomboffensiv.

Radarstationer

l Radartekniken (från engelskans Radio Detection and Ranging) utvecklades samtidigt på olika håll i världen: USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Men det var britterna som var först med att utnyttja reflekterande radioenergi för att finna mål i luften. Tyskarna utvecklade främst radarn för att leda kanonelden på örlogsfartyg, och fransmännen använde den som ett navigationshjälpmedel för fartyg.

När kriget bröt ut 1939 hade Storbritannien tagit i bruk ett radarsystem för att upptäcka främmande bombplan, men man var också långt framme med luftburen radar i jaktflygplanen och målsökningsradar i de egna bombplanen.

De 20 brittiska radarstationerna kunde upptäcka främmande plan på 150 kilometers avstånd och vintern 1939–40 kompletterades systemet med radar som kunde skilja de egna planen från fiendens. Detta tekniska försprång var en viktig delförklaring till att britterna vann slaget om Storbritannien, genom att kommandocentraler i södra England ibland kunde beordra upp jaktflyg redan innan de tyska bombplanen kommit in från havet.

Men man kunde inte helt luta sig mot teknik. Under striderna 1940 bemannade 30 000 kvinnor och män traditionella luftbevakningstorn längs den brittiska kusten.

Publicerad i Populär Historia 7/2010