Sveriges beredskap våren 1940 – hade vi klarat ett tyskt anfall?

I början av april stod det helt klart för den svenska försvarsstaben att trupper och fartyg hade dragits samman i flera tyska hamnstäder. Men i vilket syfte? Samtidigt fanns det en oro för att de västallierade med våld skulle försöka att avbryta den svenska malmexporten till Tyskland över Narvik.

Torsdagen den 4 april hade marinattachén Anders Forshell slagit larm från Berlin, att han hade nåtts av trovärdiga uppgifter om tyska planer på att ”nästa vecka” besätta Danmark, men möjligen även Norge. Forshell förmodade att Sverige inte skulle angripas, eftersom tyskarna inte ville riskera att de för dem så viktiga malmgruvorna skulle förstöras.

Mot bakgrund av dessa svårtolkade underrättelseuppgifter, föreslog överbefälhavaren general Olof Thörnell samma dag att en del staber skulle inkallas, tillsammans med en del mindre förband. På det sättet skulle man snabbare kunna leda en eventuell större mobilisering. Men förslaget, som hade lämnats till försvars- respektive utrikesministern, ledde inte till någonting konkret.

Detta innebar att den svenska beredskapen, när den 9 april grydde, bestod av totalt 71 400 man i hela landet, de flesta i norr. Dessutom fanns 7 100 man ur landstormen (värnpliktsarméns äldre åldersklasser) som bevakningstrupp. Detta bland annat vid vattenkraftstationerna i Knäred och Trollhättan, samt vid flygvapnets förråd i Torslanda och vid Karlsborgs tygstation.

ÖB begärde åter ytterligare mobiliseringar, men försvarsministern Per Edvin Sköld tillät bara mindre sådana. Överhuvudtaget var Sköld skeptisk till många av underrättelserapporterna. Samtidigt kunde inte militärledningen enas om var det eventuella hotet var som störst: Var det vid Malmö, eller längs sträckan Landskrona–Höganäs?

Det kan i sammanhanget nämnas att även den norska regeringen just den 8 april avvisade den norske överbefälhavarens begäran om mobilisering. Man ville inte riskera att provocera fram ett tyskt anfall.

Samma dag löpte dock Göteborgseskaderns fartyg, inklusive pansarskeppet Manligheten, till sjöss sedan en tysk transportflotta hade siktats i Kattegatt klockan 12.40 den 8 april.

Så kom tyskarnas anfall. Först var det Sydsverige som ansågs vara mest hotat, och där kunde man delvis bygga på tidigare uppgjorda planer. Men längs västgränsen var det improvisation som gällde. I Skåne bildades den 1. armékåren, medan den 2. armékåren i Tornedalen fick avbryta sin pågående demobilisering för att istället koncentreras till Bohuslän, Dalsland och Värmland.

Samtidigt bildade man särskilda improviserade små stridsgrupper för försvaret av viktigare gränsövergångar i väster. Men det var svårt att snabbt nog fylla både krigsmaktens fältförband och lokalförsvaret med äldre inkallade. I väst fanns den 9 april luftvärnsbatterier bemannade i Göteborg och Trollhättan, och mindre grupper inkallade bland annat vid Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla.

Under denna första dag av det tyska anfallet inleddes omfattande inkallelser, inte minst längs västgränsen. Men var fanns det största hotet? En mindre styrka intog på kvällen den 9 april positioner i gränstunneln vid Riksgränsen. Samma dag hade tysk trupp landstigit vid Narvik, och strider rasade således relativt nära den svenska gränsen i norr.

Redan dagen därpå pågick mobiliseringen för fullt, även om få förband hann bli färdiga då. Mindre enheter grupperades i Malmö och Helsingborg, liksom på Onsalahalvön – en sannolik infallsport för den som kunde tänkas vilja erövra Göteborg. I Värmland förberedde man sig att spärra gränsen mot Norge.

Den 12 april var flera förband av varierande kvalitet och styrka grupperade längs den skånska kusten. Den rörliga kavalleribrigaden hade grupperats mitt i Skåne, för att kunna slå mot landstigningar i olika riktningar. I brigaden blandades beridna trupper med bepansrade lastbilar. Mindre enheter stod nu i Lysekil och Strömstad, medan Värmlandsgränsen i stort sett var obevakad.

Den 13 april anlände flera landstormsförband med äldre årsklasser värnpliktiga till gränsen i Värmland, men de mest stridsdugliga fältförbanden befann sig dock ännu vid sina utrustningsorter. Den växande 2. armékåren fick nu ha sin kraftsamlingspunkt antingen sydväst om Stora Le eller i området Årjäng-Charlottenberg. Efter två veckor var en stor del av mobiliseringen genomförd. Totalt hade antalet män under vapen i slutet av april passerat 300 000-strecket.

Men få av dessa svenska soldater var på plats när de norska förbanden i södra Norge retirerade, och alltfler norrmän gick över gränsen till Sverige. Både civila och militärer anlände. Man uppskattar att mellan 10 000 och 15 000 norrmän kom över gränsen dessa vårdagar 1940. Kulmen kom helgen den 13–14 april.

Klockan 19.00 på lördagen bad norsk militär vid Hån nära Årjäng om fri passage genom Sverige till Elverum. Detta för att lättare komma undan de tyskar som följde dem. Svaret blev omgående att all främmande militär som överskred gränsen skulle avväpnas och interneras i Sverige, för att inte riskera ett tyskt anfall över gränsen.

Vid tiotiden på kvällen meddelade landsfogden i Töcksfors att en kolonn på tusen bilar och mängder av personal, inklusive ett fältlasarett, var på väg från norska Örje till Hån. Strax före midnatt rapporterades från Väng, en mil sydväst om Töcksfors, att norrmän hade börjat överskrida gränsen även här.

Vid tretiden på natten till söndagen den 14 april började norsk militär formligen välla in i Årjäng. De inkvarterades i skolor, kyrkan, föreningslokaler och i järnvägsvagnar på stationen. Årjäng förmådde inte föda dem alla, utan man behövde hjälp med borttransport.

Med dagsljuset kom också tyska flygplan som sniffade över gränsområdet, men norrmännen sökte skydd och besköt dem inte. I etapper fördes så de norska soldaterna till Karlstad, där de utspisades med hjälp av restauranger och matsalar som hade öppet. Det var nu söndag, och bagerier och slakterier var stängda. På Värmlands regemente (I 2) i Karlstad pågick mobiliseringen för fullt, så där kunde man bara ta hand om sina egna.

Vid femtiden på söndagseftermiddagen anlände ett tåg med 850 norrmän till Karlstad, vilka fördelades på olika utspisningsplatser, från Grand Hotell till Mjölkbaren. Halv tolv på kvällen kom tåg nummer två till staden, och så började matserveringen om igen. Under några hektiska timmar utspisades 2 000 norrmän, sedan var maten slut och personalen uttröttad.

Under perioden 14–20 april anlände 4 600 norska soldater som avväpnades och sedan internerades, till en början i Filipstad, Hällefors och Mora. Dessutom fördes över 400 norska militärhästar till Gudhems remontdepå utanför Falköping.

För den svenska samlingsregeringen var det intensiva och allvarsamma dagar. Det gällde alltså att så snabbt som möjligt genomföra en omfattande mobilisering, med den omställning av hela samhället som detta krävde, med ransoneringar, förbud mot privatbilism och en rad andra åtgärder. Samtidigt gällde det för regeringen att inte provocera fram ett tyskt anfall mot Sverige.

Danmark gav efter några timmar upp den helt hopplösa kampen mot tyskarna, men i Norge pågick striderna ända fram till i början av juni. Tusentals västallierade soldater landsteg i mellersta och norra Norge, och i synnerhet kring Narvik bjöd man tillsammans med norska förband tyskarna ett hårt motstånd.

Först i början av juni seglade den norska kungafamiljen och regeringen med brittiska fartyg till Storbritannien, för att där leda den fortsatta kampen i exil. Tyskland krävde en absolut svensk neutralitet, vilket ledde till att det officiella stödet för det kämpande Norge blev betydligt svagare i Sverige än vad det hade varit för Finland under vinterkriget. Ett mindre antal svenska frivilliga tog sig dock över gränsen och deltog i striderna mot de tyska trupperna.

När den norska kungafamiljen, som var på flykt från tyskarna, närmade sig den svenska gränsen meddelade Sverige att kungen skulle interneras i Sverige om han överskred gränsen. Det var otänkbart, menade man, att familjen via svenskt territorium skulle få ta sig längre norrut i Norge.

Det beslutet orsakade en hel del bitterhet på norsk sida. Redan i april kritiserades den svenska samlingsregeringen för sin njugghet mot Norge, men också för att försöka tysta en öppen presskritik. Från tysk sida krävde man att få genomföra transiteringar på svenska järnvägar av medicinska förråd, men även annan utrustning till de hårt ansatta tyska trupperna i Nordnorge.

Den 10 maj inleddes det tyska storanfallet i Västeuropa, som vid midsommartid hade krossat Frankrike och drivit britterna tillbaka över Engelska kanalen. Sommaren 1940 var något av krigsårens mörkaste stund, och Sveriges möjligheter att stå emot ett tyskt anfall ansågs vara mycket små.

I juli, sedan striderna i Norge hade upphört, slöts ett avtal som tillät Tyskland att transportera obeväpnad trupp på svenska järnvägar. Det skulle ske dels mellan södra Norge och Trelleborg och vidare till Tyskland, och dels genom den så kallade hästskotrafiken via Sverige mellan södra och norra Norge.

Avtalet undertecknades sedan man från tysk sida hade hotat med militära tvångsåtgärder om man inte fick de önskade svenska tillstånden. Ända tills avtalet sades upp i augusti 1943 var det djupt impopulärt och omdiskuterat i Sverige.

Som bekant eskalerade det hela i juni 1941 till vad som kom att kallas ”midsommarkrisen”, när Sveriges regering fick hantera tyska krav på att få transportera en fullt utrustad tysk division genom landet.

Kustflottan var visserligen i princip mobiliserad den 9 april, men den var samtidigt till större delen infrusen i Stockholms skärgård. Detta medan andra marina lokalförsvarsförband var utspridda från Hemsö utanför Härnösand, i Ålands hav, samt i Karlskrona och Göteborg.

Kustartilleriet hade bemannat kustfästningarna i Hemsö, Vaxholm, Karlskrona och Göteborg redan några dagar efter den 9 april, medan mineringar började läggas ut.

Efter den 9 april 1940 förfogade flottan över 149 fartyg, från de stora pansarskeppen till inkallade hjälpvedettbåtar, ofta fiskebåtar vilka bestyckades hjälpligt. Den 9 april disponerade flygvapnet över tunga bombplan på Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås, en del lättare bombplan på Frösön och spaningsplan på Malmslätt.

Dessutom fanns en del insatsfärdiga jaktplan på Barkarby samt torpedplan vid Hägernäs, båda norr om Stockholm. Efter det tyska anfallet mot grannländerna förlades ytterligare flyg till Ljungbyhed i Skåne, Torslanda vid Göteborg och till Frösön. För att underlätta flygets beredskap i olika riktningar fullföljdes i all hast ett riksdagsbeslut från 1939, om att bygga 19 olika krigsflygfält vid sidan av de ordinarie flygbaserna.

Frågan om var hotet var som störst var akut, ända sedan de första morgontimmarna den 9 april. Den första tiden var fokus inriktat på att stärka försvaret av Skåne, men vartefter fördes förband över till västgränsen. I slutet av april hade den 2. armékåren tre tyngdpunkter:
Göteborgsområdet, Uddevalla och norra Bohuslän, samt Värmlands gränsområden. Den 28 april var alla transporter av förband till dessa områden avslutade.

Längre norrut skapades i maj den så kallade Moragruppen, och kring Åre byggdes stegvis ett komplext försvarssystem ut. När tillräckligt många värnpliktiga var mobiliserade spärrades alla vägar av från Norge, från Härjedalen och norrut.

Eftersom man fruktade en tysk luftlandsättning bakom de svenska försvarslinjerna vid gränsen mot Norge, koncentrerades i maj kavalleribrigaden kring Hallsberg, Ludvika och Katrineholm. Tanken var att, tillsammans med Södermanlands regemente, snabbt kunna ingripa mot tyska fallskärmsjägare.

Redan i fredstid hade den svenska militären listat användbara civila fartyg som nu successivt kallades in, samtidigt som civila bilar och hästar också togs ut till tjänst inom försvaret. Inom armén var artilleriet delvis svagt, inte minst var tillgången på effektiva pansarvärnskanoner mot de tyska stridsvagnarna dålig.

Huvuddelen av arméns 600 kanoner var föråldrade, med undantag för en del 10,5 centimeters-kanoner och tyngre positionshaubitsar, med en förmåga att skjuta projektiler på mellan 14 och 18 kilometer.

Arméns största problem var dock den så kallade kategoriklyvningen, vilket innebar att man vid krigsutbrottet hade 200 000 värnpliktiga som inte hade fått någon vapenutbildning. De övriga hade en relativt kort utbildning, där många helt saknade vinterutbildning, samtidigt som befälets vana att leda truppen var kraftigt eftersatt. Allt detta krävde omfattande utbildningsinsatser samtidigt som mobiliseringen pågick.

Flottans främsta fartyg, de tre pansarskeppen av Sverigeklassen, var nu nästan tre decennier gamla och höll på att utrustas med modernt luftvärn. Någon ersättning för dem byggdes inte förrän mot slutet av kriget. Nu, 1940, satsades pengarna på en snabbare produktion av lättare fartyg, som jagare och minsvepare. Jagarna blev kustflottans arbetshästar. 1940 hade man tre moderna jagare som hade levererats 1936–39.

Fler skulle tillkomma under det närmaste året, men den 9 april var jagarna Göteborg, Stockholm och Malmö flottans modernaste ytstridsfartyg. Flottan hade även flera 10–20 år gamla ubåtar, plus sju modernare. De tre ubåtarna av Sjölejonet-klass hade levererats 1938–39, och ansågs vara i paritet med de bästa tyska ubåtarna.

Kustartilleriets pjäsmateriel bestod till stor del av kanoner från sekelskiftet 1900. Dessa hade moderniserats under 1930-talet, vilket medgav att man kunde skjuta mot mål på 20 kilometers avstånd.

Till en början koncentrerades inkallade kustartillerister till Skåne. Samtidigt skulle ställningar i havsbandet utanför Stockholms skärgård, längs Norrlandskusten, västkusten och på Gotland också bemannas. Talande för situationen var att personal i början av beredskapen flyttades mellan olika kustområden. Den kust som ansågs mest hotad för stunden hade högsta prioritet.

Flygvapnet var den försvarsgren som var svagast. Endast bombflottiljen F 1 i Västerås hade någorlunda moderna plan, i form av typen B 3. Så sent som 1937 började flygvapnet få det nya jaktplanet J 8, Gloster Gladiator, en dubbeldäckare med goda flygegenskaper. Men J 8:an hade en relativt låg toppfart – 375 kilometer i timmen – och den var redan 1940 föråldrad.

Utan stöd av frivilligförsvaret hade mycket av mobiliseringen tagit betydligt längre tid. I maj beslöts det att man skulle organisera ett hemvärn. På hösten hade 90 000 man anmält sig, men många fick vänta på sina uniformer och vapen.

På försommaren var det istället landstormen som skötte lokalförsvaret, samtidigt som lottakåren bistod på flera sätt. 1940 hade Sveriges lottakårer 55 000 medlemmar, mer än en fördubbling sedan föregående år.

År 1940 var osäkerheten stor kring vilken del av landet som var mest hotad, och förband flyttades hela tiden runt beroende på utvecklingen runt Sveriges gränser. Först när striderna i Norge slutade, den 10 juni, kunde man dra ned något på inkallelserna. Så hur var det, hade Sverige kunnat stå emot ett angrepp våren 1940?

Det är förstås omöjligt att säga, men ett tyskt anfall även mot Sverige den 9 april hade mötts av ett till stora delar omobiliserat svenskt försvar, precis som i Norge. Vad man kan vara säker på, är att de västallierade i ett sådant läge hade försökt att förstöra de för Tyskland så viktiga norrbottniska gruvorna. Och sannolikt skulle västallierade även ha angripit hamnarna i Luleå och Oxelösund, precis som de sköt sönder malmkajen i Narvik.

Mardrömsscenariot var att både tyskar och västallierade skulle angripa mål i Sverige. Nu blev det inte så. Istället fick vi en respit, och nu följde en massiv svensk upprustning, som först 1943 ansågs börja ge resultat.

Först nu började talet från i maj 1940, om den svenska ”igelkotten” med taggar åt alla håll och beredd att försvara sig, att fyllas med innehåll. Men våren 1940 var det fortfarande en igelkott med rejält glest mellan taggarna.

Publicerad i Populär Historia 05/2023