Ukraina i kläm – historien om ett omtvistat gränsrike

1. Den västra delen kom under påföljande sekler att ingå i Litauen och Polen. Städer som Lviv – de tyska köpmännens Lemberg – blev centraleuropeiska snarare än östeuropeiska.

2. Det låglänta södra Ukraina befolkades av de asiatiska nykomlingarna, som behärskade både stäppen och Krim. I historisk litteratur brukar det nya härskarfolket kallas krimtatarer. När Osmanska riket växte sig starkt på 1400- och 1500-talen erkände de sultanen i Konstantinopel som överherre, och kom därmed att fungera som dennes och den islamiska religionens nordligaste förkämpar i Europa.

3. Östra Ukraina, särskilt Zaporizjzja-området, blev ett omstritt gränsland. De stridbara östslaverna i regionen, vilka blev kända som kosacker och zaporoger, erkände formellt sett Litauens och Polens härskare som överherrar, men i praktiken åtnjöt de vidsträckt autonomi i en buffertstat. De levde av jakt, fiske, boskapsuppfödning, handel och krigsplundring på tatariskt område, och de attraherade många fredlösa och förrymda bönder. I spetsen för kosackerna stod en vald ledare, som kallades hetman eller ataman.

Uppdelningen av Ukraina, och separationen från övriga Ryssland, blev bestående. När storfurstarna av Moskva på 1400-talet frigjorde sig från Gyllene horden och lade grunden till det starka ryska rike som på 1500- och 1600-talen växte ut till ett expansivt imperium, ingick alltså varken västra, södra eller östra Ukraina i systemet.

Tsarerna i Moskva betraktade Ukraina som ett främmande och fientligt land, där polacker, tatarer och kosacker utgjorde konstanta oroelement. Ibland blev det riktigt farligt, som när krimtatarerna år 1571 ryckte ända fram till Moskva, som sattes i brand.

Maktbalansen förändrades dock på 1600-talet, när Polen-Litauen och kosackväldet började att glida isär. Källorna till misshälligheterna var flera, bland annat rotade i religionen. Kosackerna var ortodoxa kristna, polackerna och litauerna var katoliker, och de senare försökte att utbreda sin egen kyrkas välde i öster.

Parterna var också oense om utrikespolitiken. Polackerna ondgjorde sig över att kosackernas självsvåldiga aktioner ibland drog in deras eget land i oönskade konflikter med Osmanska riket, varför de strävade efter mer kontroll och disciplin i regionen.

Dessutom rådde det djupa konflikter mellan de fria kosackerna och de polsk-ukrainska stormännen, vars egendomar brukades av livegna bönder.

Efter att vid upprepade tillfällen ha gjort väpnad revolt mot de polska kungarna reste sig kosackerna år 1648 i ett av seklets största europeiska uppror. I det inbördeskrig som följde såg den ryske tsaren en möjlighet att slå in en kil i grannväldet, och allierade sig med kosackledaren Bogdan Chmelnitskij. Genom avtalet i Perejaslavl år 1654 knöts ett första band mellan kosackerna och tsaren.

Resultatet var ett östeuropeiskt storkrig som också den svenske kungen Karl X Gustav ingrep i. Svenskarna fruktade ett allt starkare Ryssland, och ville dessutom ta tillfället i akt att en gång för alla besegra den polska grenen av kungahuset Vasa, som gjorde anspråk på den svenska tronen.

När lugnet lade sig efter några års fruktansvärda härjningar hade Ukraina börjat glida in i den ryska maktsfären. Likväl tog det mer än ett sekel av nya krig och fredsavtal innan ryssarna slutgiltigt hade segrat.

Genom fördrag på 1660- och 1680-talen delades det icke-tatariska Ukraina i en västlig polsk del och en östlig rysk del. Men kosackerna gav inte slaget förlorat – in i det längsta fortsatte de att sträva efter självstyre, nu med udden riktad mot Moskva istället för mot Warszawa.

Under stora nordiska kriget var hetman Ivan Mazepa allierad med Karl XII:s Sverige och följde honom i exil till Osmanska riket efter nederlaget vid Poltava. Visserligen avled Mazepa inom kort, men han efterträddes som hetman av Pylyp Orlyk, som fortsatte kampen.

Under tiden i Bender skrev han en konstitution, som var tänkt att bli ukrainsk författning om krigsvindarna vände och han kunde återvända hem. Nu blev det inte så, utan Pylyp Orlyk for istället till Sverige och bosatte sig år 1716 i Kristianstad. Efter att ha levt på svensk mark i fyra år reste han vidare till kontinenten och avled 1742 i dagens rumänska Iași.

Pylyp Orlyks konstitution förtjänar uppmärksamhet för sina radikala och protodemokratiska inslag. Det var en av de första författningarna som slog fast principen om maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande instanser, detta långt innan Montesquieu resonerade sig fram till denna princip, och tankegången lades till grund för USA:s politiska system.

Det ukrainska originalet till författningen var länge försvunnet, men hittades i Moskva 2008. Det latinska originalet befinner sig sedan länge på Riksarkivet i Stockholm.

Under 1700-talets andra hälft fullbordade ryssarna underkuvandet av Ukraina. Zaporogkosackerna besegrades och deras autonomi upphävdes, och i rysk-turkiska krig erövrades hela krimtatarernas land. Det område som tidigare hade behärskats av kosacker och tatarer döptes till ”Nya Ryssland”. Kejsarinnan Katarina II lät befolka det med nytt folk, såväl östslaver som tyskar och andra främlingar.

Det var i samband med detta som svenskar från Dagö beordrades att grunda Gammalsvenskby. Mellan 1772 och 1795 delade dessutom Ryssland, Preussen och Österrike upp Polen-Litauen vid tre tillfällen, varvid också stora delar av västra Ukraina kom under ryskt välde – men inte hela. Galizien med Lviv/Lemberg tillföll Österrike.

På 1800-talet var alltså dagens Ukraina delat i en stor rysk zon och en mindre västlig zon, vilken styrdes av de habsburgska kejsarna i Wien. Till saken hör att en annan västlig landsända, ”Karpato-Ukraina”, som sedan medeltiden hade tillhört Ungern, även den kontrollerades av habsburgarna.

Den huvuddel av dagens ukrainska nation som styrdes av tsarregimen i Sankt Petersburg åtnjöt inget självstyre utan betraktades som ”Lillryssland”, vars folk officiellt sågs som en demografisk underavdelning av det ryska.

Hur upplevdes detta i Ukraina? Svaret är att den politiska och kulturella eliten var splittrad. Å den ena sidan fanns det en stark panslavisk riktning som lade tonvikt vid en gemensam östslavisk nationalkänsla.

Å den andra sidan utvecklades en specifik ukrainsk nationalism, vilken tog sin utgångspunkt i det egna språket och den egna kulturen. Ett liknande nationellt uppvaknande ägde för övrigt rum i det österrikisk-ungerska Ukraina.

Ryssarna besvarade hotet från den nyvaknade regionala nationalismen med repression, bland annat genom att under några decennier förbjuda undervisning på ukrainska och stoppa utgivningen av böcker och tidskrifter på språket.

Harmen över förtrycket var så stor att allvarligt menade försök gjordes att bryta sig loss från Ryssland i första världskrigets slutskede, efter att tsarregimen hade kollapsat. Mellan 1917 och 1921 grundades flera kortlivade ukrainska stater. De många stridande viljorna och den allmänna splittringen underlättade för ryssarna och polackerna att än en gång dela upp landet mellan sig i det krig som följde.

Polen tog den västra delen, medan centrala och östra Ukraina blev en sovjetrepublik.

Den verkliga katastrofen inträffade ett decennium senare, 1932 och 1933, när det sovjetiska Ukraina drabbades av massvält, vilken brukar refereras till som holodomor (”hungerutrotning”). Det statistiska underlaget är osäkert, och forskarnas uppskattningar av mortaliteten pendlar mellan 2,5 och 7,5 miljoner människor.

Orsaken till svälten har debatterats mycket – var den ett medvetet massmord, beordrat av diktatorn Josef Stalin, eller berodde den på en kombination av naturliga orsaker och politiska misstag av sovjetledningen?

De som tolkar holodomor som ett folkmord uppfattar hungersnöden som ett försök från Kreml att krossa ukrainarnas motståndsvilja genom att tillfoga dem ett så stort dråpslag att folket permanent kuvades. Som belägg för denna uppfattning framförs bland annat myndigheternas stopp för utländska makters livsmedelsgåvor, myndigheternas vägran att låta folk flytta och deras konfiskation av mat från hushåll.

En alternativ förklaring är att boven i dramat var Stalins ekonomiska politik, som prioriterade industrierna i städerna före utvecklingen på landsbygden. Detta samtidigt som böndernas försörjningsproblem förvärrades till följd av den påtvingade kollektiviseringen av jordbruket.

I den moderna ukrainska nationalismen har holodomor fått stor betydelse. Sedan år 2006 är det lag i Ukraina att katastrofen ska uppfattas som folkmord. Det är vidare kriminellt att förneka att massvälten har ägt rum – vilket är något som politiker och opinionsbildare i Ryssland har gjort.

En annan faktor, av ödesdiger relevans för utvecklingen av dagens tragiska situation, är överföringen av Krim från Ryssland till Ukraina den 19 februari 1954. Den formella sovjetiska förklaringen var att halvön bytte ägare på grund av de stora ekonomiska och kulturella likheterna mellan Ukraina och Krim, samt den geografiska närheten.

Rimligen måste det ha funnits tyngre vägande skäl, men de är svåra att hitta i källorna. Det har påpekats att överföringen skedde exakt 300 år efter avtalet i Perejaslavl år 1654, varför den möjligen kan tolkas som en symbolhandling för att markera de goda relationerna mellan ryssar och ukrainare.

Sett i backspegeln sådde sovjetledningen dock fröet till en nutida konflikt som hade varit förhållandevis lätt att undvika.

När Ukraina förklarade sig självständigt den 24 augusti 1991, som en konsekvens av Sovjetunionens sammanbrott, gick det inledningsvis betydligt bättre än efter första världskriget.

En kraftigt bidragande faktor till att staten stod sig stark gentemot omvärlden under de första åren på 1990-talet var att åtskilliga sovjetiska kärnvapen befann sig på ukrainskt territorium och ”ärvdes” av den nybildade republiken. Efter förhandlingar accepterade dock Ukraina att ge upp dessa vapen – de sista pjäserna överlämnades till Ryssland i juni 1996.

En förutsättning för att den ukrainska regimen skulle acceptera detta var ett avtal, slutet i Budapest två år tidigare, som stipulerade att Ryssland liksom de västliga kärnvapenmakterna lovade att respektera Ukrainas nationella gränser och varken utöva ekonomiska påtryckningar eller intervenera militärt i staten.

Här hade historien kunnat sluta, eller rättare sagt slagit in på en fredlig och lycklig kurs. Så blev som bekant inte fallet. När Ryssland år 2014 annekterade Krim och inledde det krig som sedan dess har kastat en mörk skugga över Europa, protesterade både regimen i Kiev och många andra stater mot det flagranta övergreppet mot Budapestavtalet – men utan resultat.

Den ryske presidenten Vladimir Putin förklarade kategoriskt att dagens Ukraina inte var samma republik som den som man hade slutit 1994 års avtal med, utan en ny och fientlig stat som Ryssland saknade förpliktelser gentemot. Alltså var det fritt fram och rentav lovvärt, resonerade man, att ingripa militärt för att skydda ryssar som kände sig hotade och förtryckta av politikerna i Kiev.

Sett ur ukrainskt historiskt perspektiv var den händelseutveckling som följde närmast en historiens återkomst. Liksom på 1600- och 1700-talen strävar Rysslands härskare idag efter att lägga under sig hela territoriet norr om Svarta havet – och nu liksom då är civilbefolkningen i Ukraina den stora förloraren.

Publicerad i Populär Historia 9/2023