Timur Lenk – nationalsymbol i Uzbekistan

Uzbekistan har utsett Timur Lenk (1336–1405) till sin nationalsymbol och i år firas 600-årsminnet av den ökände erövrarens död med en rad evenemang. Han är ock­så ämne för en nyutkommen bok, Tamerlane – Sword of Islam, Conqueror of the World. Författare är den engelske historikern Justin Marozzi.

– I väst har det alltid funnits en väldigt endimensionell bild av Timur Lenk, menar han. Detta kan spåras tillbaka till den engelske 1500-talsdramatikern Christopher Marlowe som i en pjäs framställde honom som en blodtörstig, närmast psykotisk barbar. Nog för att Timur Lenk var grym, men han förvandlade också Samarkand, den legendariska handelsstaden utmed sidenvägen, till ett framstående kulturcentrum.

Timur Lenk föddes 1336

Timur Lenk föddes 1336 som son till en hövding av Barlas-stammen. Timur betyder ”järn” på persiska och vid födseln noterades att han hade blod på sina händer. Detta tolkades som ett tecken på att blod senare i livet skulle komma att flyta från dem.

– Barlas-stammen var en av många som hade tjänat under Djingis Khan. När Timur föddes regerade mongolerna bara formellt över landet. Den egentliga makten hade splittrats mellan mängder av krigsherrar som kontrollerade var sitt eget lilla område, berättar Marozzi.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Timurs bakgrund var närmast låg­adlig men han hade stora ambitioner. Redan som barn, då han utbildades i ridning, bågskytte och svärdsstrid, blev han beryktad för sitt ädelmod och sin skicklighet. Dessa egenskaper gjorde det möjligt för honom att i vuxen ålder samla trogna trupper omkring sig.

– Han byggde upp sin maktbas med både tålamod och list. Han gifte sig med änkan till en av sina rivaler och ingick en allians med sin nye svåger, Amir Husayn. Tillsammans lyckades de fösa mongolerna norrut. Därefter bröt han förbundet med Husayn och gjorde sig 1369 till enväldig härskare.

Samarkand Timur Lenks huvudstad

Timur tog inte titeln khan, förbehållen dem med kungligt blod. Han var noga med att följa stäppens lagar och nöjde sig med titeln amir ( ”härförare”). Namnet Timur Lenk är för övrigt en europeisk tolkning av hans persiska öknamn, Timur-i-Leng, ”Timur den lame”, som han fick efter att ha förlamats i högersidan i en närstrid.

Timur utsåg Samarkand till sin huvudstad. Handeln mellan Europa och Kina gjorde att folk strömmade till från alla håll och kulturlivet frodades. Den nye härskaren anlitade de främsta arkitekterna, konstnärerna och hantverkarna för att utveckla staden ytterligare. Samarkand skulle bli något alldeles extra.

Detta var dock till föga tröst för de miljoner som fick sätta livet till när Timur Lenk drog ut på erövringståg. Efter att ha säkrat det egna hemlandet Transoxiana erövrade han Khwarezm, (det nuvarande Turkmenistan), Khorasan (norra Afghanistan) och Persien.

Timurs liv följde ett regelbundet mön­ster. Vintrarna tillbringades i Samarkand där han anordnade storslagna fester, diskutera med vetenskapsmän och granskade nya byggnadsprojekt. Men så fort våren närmade sig samlade han sina trupper. Med tanke på de enorma rikedomar han förfogade över kan det tyckas märkligt att han år efter år gav sig ut på nya krigståg.

– Timur drevs säkert av girighet. Men krigstågen var också nödvändiga för att behålla makten. Han kom från en nomadkultur där det ansågs som hans uppgift att utvidga väldet genom nya erövringar, menar Justin Marozzi.

Dehli plundrades och utplånades

År 1398 inledde Timur Lenk ett fälttåg mot Indien. När de väldiga arméerna möttes utanför Multan skickade indierna ut sitt elefantburna artilleri i första ledet, en skräckinjagande syn för Timur Lenks krigare.

När elefanterna kom närmare lät Timur emellertid tända eld på lådor som bars av kameler och skickade sedan dessa rätt emot fienden. Elefanterna fick panik, vände tvärt och trampade ner soldaterna som kom efter. Indierna förlorade slaget.

Från Multan fortsatte Timur till Dehli. Staden plundrades och jämnades med marken. Varken monument eller moskéer skonades. Så skedde heller inte på andra håll, trots att Timur gärna utmålade sig som islams förkämpe.

Tillfångatog sultanen i osmanska riket

– Han gav sig själv titeln ”islams svärd”. Men många såg Timur Lenk som en hedning från stäppen som använde islam som en förevändning när det passade, säger Marozzi.

Timur svarade på dessa förolämpningar genom att erövra först Syrien (1401) och sedan Ankara, där han tillfångatog sultanen i det osmanska riket. I Europa började man nu att bäva för vad Timur skulle ta sig till härnäst. Hans arméer tycktes oövervinnliga och de europeiska kungahusen hade inte mycket att sätta emot.

– Timur Lenk skulle sannolikt ha kunnat erövra Europa om han velat, tror Marozzi. Men där fanns egentligen inget som lockade honom. Han såg Europa som en utfattig utkant och han vände istället blicken i motsatt riktning, mot Kina.

I Kina hade Ming-dynastin inlett sin långa regeringstid 1368. Den kinesiske kejsaren hade i det närmaste behandlat härskaren i Samarkand som en vasall och Timur Lenk hade valt att hålla sig väl med kineserna. Han betalade tribut till kejsaren för att kunna utföra sina erövringståg på annat håll. Till slut tröttnade han dock och beslöt sig för att en gång för alla visa honom vem som var herre över Asien.

Timur Lenks förbannelse

Mot slutet av år 1404 gav han sig av med sina trupper österut. Men i januari 1405 insjuknade han plötsligt i feber. Trots alla botemedel och kurer hans läkare ordinerade vägrade febern att ge vika och den 18 februari dog han i sitt tält.

Men enligt lokala legender i Samarkand var Timur ännu inte helt ute ur leken. Kort före sin död sägs han ha uttalat en förbannelse: ”Om min grav störs ska en stor katastrof drabba landet.” Sådana historier skrämde dock inte de sovjetiska arkeologer som på order av Stalin började gräva i Samarkand med omnejd på 1930-talet.

Den 22 juni 1941 öppnade Michail Gerasimov och hans team Timur Lenks grav och kunde konstatera att den forne erövraren var av ståtlig längd och att skelettets högra sida mycket riktigt visade spår av skador. Gerasimov log brett för kamerorna och avvisade allt tal om förbannelsen.

Dagen efter, den 23 juni, invaderades Sovjetunionen av Hitler-Tyskland.

Publicerad i Populär Historia 3/2005