Portugals kolonialvälde: De första världserövrarna

I början av 1400-talet var morerna sedan länge helt utdrivna ur Portugal. Återerövringen, reconquistan, var på väg att fullbordas på hela den Iberiska halvön. År 1415 fanns ännu inte det enade landet Spanien. Men kungariket Portugal existerade sedan 1139, då landets förste kung utropats efter att ha besegrat morerna i norr. Drygt hundra år senare erövrade Portugal även den sydligaste provinsen, Algarve, från morerna och landet fick nu de gränser det haft sedan dess.

Portugal har alltså aldrig varit större som land än vad det är i dag, men portugiserna var först i Europa med att bygga upp ett globalt imperium. Den unga kungamakten och adeln i Portugal såg sig och sitt nya land som arvtagare till den romerska provinsen Lusitanien (som motsvarade stora delar av dagens Portugal och en bit av Spanien).

Portugal behövde naturtillgångar

Efter att morerna var bortjagade fortsatte reconquistan vidare över Medelhavet in i Afrika. Orsaken var att det lilla Portugal var fattigt, dess jordar dåliga och att naturrikedomar saknades. Därför kastade portugiserna lystna blickar på Marocko där de skulle kunna odla säd och skaffa värdefulla varor till sin resursfattiga nation.

När en väldig militär expedition började utrustas i Lissabon sommaren 1415 var det i sann korsfararanda – ett portugisiskt brohuvud skulle etableras i Nordafrika. Valet föll på Ceuta vid Gibraltar sund, en av morernas stora hamnstäder och belägen trettio mil från Marockos dåvarande huvudstad Fez.

Henrik Sjöfararen pådrivande

Den mest tongivande av de portugisiska erövrarna var kung Johan I:s 19-årige son Infante Henrique. Hans mor var den engelska prinsessan Filippa av Lancaster och hans morbror var kung av England under namnet Henrik IV. Det lär ha varit bland andra Filippa och unge Henrique som övertalade kung Johan att utrusta det korståg som blev startskottet för en ny epok i Portugals historia.

Infante Henrique (1394–1460) kallas ofta fortfarande just så i Portugal men i övriga världen kallas han Henrik Sjöfararen, ett namn som bland andra den brittiske historikern Raymond Beazley gjort känt genom sin bok Henry the Navigator (1895).

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Hela sommaren 1415 pågick förberedelserna inför det afrikanska korståget. Samtidigt härjade pesten i Portugal – det mest prominenta offret blev drottning Filippa som avled hastigt den 19 juli. Strax innan hon dog hann hon dock låta tillverka ett svärd åt sin son Henrik att ha vid erövringen av Ceuta.

Ceuta erövrades på en dag

Det tog bara en dag, den 14 augusti 1415, för portugiserna att inta hamnstaden, och prins Henrik sägs ha utmärkt sig under slaget. Nyheten om Portugals triumf över morerna på deras egen hemmaplan spred sig snart över Europa, och under de närmaste århundradena skulle åtskilliga fler underrättelser om portugisiska erövringar och upptäckter följa.

Ceuta fick aldrig någon betydelse som bas för ytterligare portugisiska erövringar i Marocko. I stället skulle Portugals verkliga expansion inledas över det okända havet i väster.

Madeira och Azorerna nästa

I början av 1400-talet var Madeira och Azorerna obebodda och outforskade. År 1418 ”råkade” två sjökaptener i Henrik Sjöfararens tjänst sikta Madeira och dess grannö Porto Santo, varpå de koloniserades av portugiserna. Ett tiotal år senare upptäcktes en mer fjärran ögrupp – även den obebodd – i oceanen, cirka 140 landmil rakt väster om Portugal. Ögruppen fick namnet Azorerna och även dessa öar började snart koloniseras av nybyggare från fastlandet.

På Madeira satsade man på sockerrörsplantager. För att få arbetskraft till odlingarna vände man blicken söderut, mot Afrika. Portugiserna kände till att araberna i Nordafrika handlade med svarta slavar som hade sitt ursprung längre söderut på kontinenten. Detta fick dem att söka sig utefter Afrikas av européer dittills outforskade västkust.

Köpte slavar från Gambia och Senegal

Några få år senare hade man trängt långt söderut, till nuvarande Gambia och Senegal – de första länderna med en svart befolkning som de vita från norr stötte på. Här kunde portugiserna som första västeuropeiska nation köpa slavar och föra dem till sina plantager på öarna i Atlanten.

Sent på hösten år 1460 avled det portugisiska kolonialväldets starke man, prins Henrik, i sin villa Vila do Infante på Sagresudden i Algarve – Europas sydvästligaste hörn. I fyrtiofem år hade han haft en ledande roll i Portugal genom att sända ut skepp, bekosta expeditioner, kolonisera öar och finansiera olika företag.

Ett av hans sista större projekt hade varit att hyra in och sända iväg den venetianske sjöfararen Luis Cadamosto, som i slutet av 1450-talet bland annat upptäckte ännu en obebodd ögrupp i Atlanten, cirka trehundra mil söder om Portugal: Kap Verdeöarna – den första europeiska kolonin i tropikerna.

En viktig del i mytbildningen och historieskrivningen kring Henrik Sjöfararen är den navigationsskola som han enligt legenden ska ha inrättat på Sagresudden, där många av de berömda portugisiska sjöfararna sägs ha varit elever. Skolan lär enligt samma tradition ha förstörts i den stora jordbävning som år 1755 drabbade Portugal.

Karavellen gav portugiserna en fördel

Portugals expansiva ambitioner dog inte med Henrik. Vad var egentligen hemligheten bakom Portugals pionjärroll i världsutforskandet? Religiös mission och en vilja att bygga upp stora rikedomar är viktiga orsaker, men att som första land i en världsdel kasta loss för att upptäcka och erövra helt okända områden bortom hav vars slut man inte kände till krävde mer än så.

En viktig faktor till att portugiserna lyckades var utvecklingen av en ny fartygstyp: karavellen. Denna lättmanövrerade typ av mindre segelfartyg gav Portugal ett försprång framför exempelvis holländarna längs den västafrikanska kusten. Det var också med just en karavell som en av de berömda portugisiska sjöfararna Bartolomeu Dias som förste europé rundade Godahoppsudden år 1488.

En annan betydelsefull förutsättning för Portugals ledande roll var en för tiden avancerad framställning av kartor och navigationsinstrument. För denna svarade främst genuesare bosatta i Lissabon. En tredje faktor, som historiker brukar nämna, är att landet Portugal slöt upp enhälligt bakom kolonialprojektet, där kung och adel var viktiga finansiärer av riskabla färder till okända områden. Så var inte fallet i alla länder.

Vasco da Gama till Indien

Tiden kring år 1500 var händelserik i upptäckarhistorien. De fyra färder strax före och efter sekelskiftet som genuesaren Christofer Colombus gjorde till Amerika för det nyligen enade Spaniens räkning hör till världshistoriens viktigaste händelser. En nästan lika stor bedrift var portugisen Vasco da Gamas resa till Indien.

Expeditionen lämnade Lissabon den 8 juli 1497 och anlände till Calicut på Indiens västkust drygt tio månader senare. Färden blev början till ett portugisiskt imperium av handelsstationer, fort och kolonier i Asien, från Hormuzsundet vid Persiska viken i väster till japanska Nagasaki och Timor i den sydöstasiatiska övärlden i öster.

I nästan hundra år skulle portugiserna vara de enda européerna som seglade till Indien och Ostasien.

Cabral stötte på Brasilien

Strax efter att Vasco da Gama hade lagt grunden för Portugals asiatiska imperium råkade sjöfarare från Lissabon upptäcka det land som senare kom att kallas Brasilien. Det var under den andra portugisiska resan till Indien, år 1500, som flottan av fartyg av okänd anledning kom så långt västerut i Atlanten att den tidigare oupptäckta kontinenten Sydamerika siktades för första gången.

Expeditionens befälhavare Pedro Álvares Cabral (cirka 1467–1520) gick i land, och en del av kusten utforskades varpå det nyupptäckta landet förklarades vara en del av Portugal. Traktens befolkning fick gåvor av portugiserna. Det var dock först senare under 1500-talet som den portugisiska koloniseringen av det nya landet på andra sidan Atlanten tog fart på allvar.

Under perioden 1550–80 stod det portugisiska imperiet på sin middagshöjd. Framförallt var Portugal under denna tid fortfarande den dominerande kolonialmakten i Indien. I Asien var portugiserna inte intresserade av att behärska stora områden, utan valde ut strategiskt belägna platser för att där anlägga handelsstationer och fort.

Här hade också katolska missionärer en nyckelroll, och utsända portugisiska män uppmuntrades att gifta sig med lokala kvinnor. I de områden där eftertraktade varor producerades fick de lokala härskarna behålla makten, men genom allianser med dessa försäkrade sig Portugal ändå om ett avgörande inflytande.

Fallet började med Iberiska unionen

Problemen började under den tid då Portugal och Spanien var förenade i den Iberiska unionen (1580–1640) under vilken landet styrdes från Madrid. Unionen gav andra europeiska länder som ville bygga upp koloniala imperier en förevändning att ge sig på även portugisiska intressen, eftersom Nederländerna, Frankrike och inte minst Storbritannien var fiender till Spanien. I Asien tappade portugiserna kontrollen över en del av de viktiga sunden, bland annat det redan då oerhört strategiska Hormuzsundet. Malacka, en av de viktigaste portugisiska kolonierna i Asien förlorades 1641.

Efter att den Iberiska unionen upplösts försökte Portugal reparera sin trasiga relation med England, bland annat genom att ge bort Bombay – vilket blev starten på den brittiska dominansen i Indien. På andra sidan jorden utvecklades Brasilien snabbt på 1700-talet, inte minst på grund av att guldruscher i inlandet satte fart på hela ekonomin. Den stora invandringen från Europa var också en bidragande faktor.

Förlorade Brasilien 1822

År 1822 förklarade sig Brasilien självständigt, i spåren av de spanska kolonier som blivit fria länder några år tidigare. Förlusten av den enda stora portugisiska kolonin blev ett allvarligt slag för den stolta kolonialmakten Portugal och landets ekonomi. Så småningom försökte man dock kompensera bortfallet genom att expandera i södra Afrika.

Portugal blev genom sina långa vågade färder över haven den första europeiska koloniala stormakten. Men från slutet av 1500-talet och framåt gick konkurrenterna ikapp och förbi. Andra länder (England, Spanien, Frankrike med flera) var större, rikare och även mer innovativa – bland annat var deras skepp snabbare och bättre bestyckade.

Men trots detta bet sig Portugal fast som ett globalt imperium längre än alla andra. Bland annat lyckades landet hålla sig framme genom det nyväckta intresset för Afrikas inre – en av världskartans stora återstående vita fläckar – som dragits i gång av 1800-talets stora upptäckare, till exempel skotten David Livingstone och amerikanen Henry Stanley.

Utifrån sina små besittningar längs södra Afrikas kuster lyckades Portugal skapa två mycket stora kolonier, dagens Angola och Moçambique. Det var dock denna gång inte längre fråga om att styra via allianser med lokala härskare utan nu handlade det om total kontroll över stora landområden, vars ursprungsbefolkningar besegrats och kuvats.

Kring förra sekelskiftet var moderlandet Portugal ett land i kris. Resultatet blev att den 770-åriga portugisiska monarkin störtades och landet blev republik 1910. Landets problem blev dock än värre och efter decennier av kaos tog till sist militären makten.

Salazar höll fast vid kolonialismen

I början av 1930-talet etablerades det nya Portugal som kallades Estado Novo, den Nya Staten, ledd av nationalekonomen António de Oliveira Salazar (1889–1970). Han fick ordning på landet igen och välståndet ökade, men utan att folket egentligen fick något att säga till om. Bland annat uppmuntrade den enväldige Salazar, i princip landets diktator, storskalig emigration från Portugal till kolonierna, vilket var något nytt.

När andra kolonialmakter till sist började ge upp idén om att äga och styra områden på andra sidan jordklotet höll Lissabon fast vid att fortsatt portugisiskt styre var den enda vägen för landets kolonier och deras befolkningar. Salazar utvecklade den ideologi som kallats ”luso-tropikalism”, och vars syfte var att försöka få Portugal att framstå som en bättre kolonialmakt än andra, fritt från rasism.

Kolonier blev ultramarina provinser

Vidare ändrades Portugisiska Öst- och Västafrikas ställning år 1951 från kolonier till ”ultramarina provinser” – alltså delar av Portugal. Detta togs emot med glädje av de många hundratusen vita portugiser som vid det här laget levde, och levde gott, i kolonierna.

För de infödda afrikanerna var förhållandena däremot mycket dåliga. De portugisiska kolonialherrarna betraktade dem ända in i det sista som billig arbetskraft och inget annat – slaveriet avskaffades formellt men ersattes av tvångsarbete. Portugal gjorde inget för att utveckla kolonierna ekonomiskt eller socialt. Luso-tropikalismen var bara en falsk fasad.

Som en del i Portugals strävan att upprätthålla bilden av ”den goda kolonialmakten” ingick att vinkla historien, inte minst genom att försöka negligera Portugals stora roll inom slavhandeln under flera sekler. Inte minst lyfte Salazardiktaturen fram gamle Infante Henrique, som nu, även i Portugal, började kallas Henrik Sjöfararen. 500-årsminnet av prinsens död, den 19 november 1960 uppmärksammades på ett storslaget sätt.

Bland annat invigdes det imponerande ”Upptäckarmonumentet” på Tagusflodens strand
i Belem, strax väster om Lissabons centrum – den plats varifrån Vasco da Gama gav sig av på sin historiska resa till Indien 1497. Det är ett pampigt hjältemonument där en väldig Henrik iförd kolossal hatt står längst fram i en gigantisk karavell av sten och betong.

Henrik Sjöfararen höll sig på land

Samma år – 1960 – avslöjade den brittiske historikern Sir Peter Russell sanningen om Henrik Sjöfararen under en föreläsning. Bland annat hävdade han att det inte fanns täckning för att kalla Henrik för ”Sjöfararen” – han hade, menade Russell, färdats till havs endast två gånger i sitt liv, den första gången i samband med korståget till Ceuta 1415. Och några fjärran kolonier ska Henrik aldrig ha besökt, inte ens Madeira eller Azorerna.

Men inte nog med det – den berömda navigationsskolan på Sagresudden hade förmodligen aldrig funnits, menade Russell, något som generationer av portugisiska barn hade fått lära sig. Berättelsen om skolan var en del av den mytbildning som omgett Henrik Sjöfararen i hundratals år. Peter Russell pekade i stället på prinsens roll som landbaserad organisatör av Portugals kolonialvälde.

Russells nya rön uppskattades inte av diktaturen i Lissabon och Portugals ambassad i London sägs ha instruerats att försöka köpa upp hela upplagan av Russells artikel och bränna den.

Macao den sista kolonin

På 1970-talet växte den internationella kritiken mot Portugals vägran att släppa kolonierna. De utdragna kolonialkrigen var en viktig anledning till att en grupp sammansvurna höga officerare störtade diktaturen, den 25 april 1974. Därefter inleddes avvecklingen av världens sista stora koloniala imperium omgående. Endast lilla Macao utanför Kinas kust blev kvar. Men även den förlorades – denna allra sista rest av det som den unge prins Henrik började bygga upp i Ceuta 1415 blev en del av Kina 1999.

Peter Russells slutsatser om Henrik Sjöfararens liv och karriär blev så småningom accepterade även i Portugal, och 1991 blev Russell till och med invald i en förnäm portugisisk orden, den år 1960 instiftade Ordem do Infante Dom Henrique.

Publicerad i Populär Historia 9/2015