Nordirland: Århundraden av kamp för jord och religion

Utvecklingen i Nordirland den senaste tiden inger hopp. Efter decennier av blodiga motsättningar har den brittiska regeringen inlett samtal med IRA:s militanta grupper. Men håller freden?

Ralf Rönnquist forskar kring etniska och territoriella konflikter. Utvecklingen på de brittiska öarna och i det brittiska imperiet har varit hans främsta forskningsobjekt. Doktorsavhandlingen 1990 hette Historia och nationalitet. Skotsk etnoterritorialitet i ett historiskt perspektiv. Två år senare kom antologin Europa – historiens återkomst, där Ralf Rönnquist var en av medförfattarna.

Han säger själv att målet med hans studier och forskning är att med hjälp av historien förklara nutida problem och konflikter.

Låt oss börja med den kolonisering som ägde rum i Ulster i norr i början av 1600-talet. Är det där vi ser fröet till vårt sekels konflikt?

– Ja, det är den centrala frågan om man vill förklara konfliktens ursprung. Ulster var det område där den engelska centralmakten hade svårast att hävda sin auktoritet. Stormän (earls) och klanhövdingar var där bättre organiserade och hade lyckats motstå de engelska försöken att kuva regionen. Under Elisabeth I:s tid förekom en serie uppror som alla slutade i nederlag, det sista hennes dödsår 1603.

– Vad som hände sedan var att Jakob I (tidigare Jakob VI i Skottland) fortsatte Elisabeths politik och det ledde till vad som brukar kallas "The flight of the earls". De ledande gaeliska stormännen i Ulster gav sig av till kontinenten och lämnade ett tomrum efter sig som underlättade kolonisering. Men den var inte i första hand engelsk – den var skotsk. Och de som kom var inte bara godsägare utan även sådana som blev arrendebönder, småbrukare och rena lantarbetare.

Det skotska sambandet, Jakob I:s problem, är något som ofta glöms bort.

– Ja, problemet i Skottland var att kungamakten inte kunde hävda sin auktoritet gentemot klaner i västra högländerna. Den skotska kronan sökte stärka sin ställning i norra Skottland genom att satsa på ett par av dessa klaner, varvid andra förlorade jord och inflytande och fann för gott att utvandra över Irländska sjön till Ulsterprovinsen.

– Ett exempel är klanen MacDonald som slog sig ned i Ulster redan på 1400-talet. Klanerna stod vid den här tiden rätt fria gentemot kungen. Enbart klanen Campbell kunde ställa fler soldater på krigsfot än centralmakten i Edinburgh!

– De skotska kolonisatörerna var i första hand presbyterianer. De kom att fruktas mer än landsdelens katoliker av den engelska makten och detta inte utan skäl. Staden Londonderry är ett exempel på hur man försökte stärka den engelska kontrollen i Ulster och därmed motverka det skotska inslaget.

– Koloniseringen i norr, "The plantation of Ulster", får ses ur två perspektiv. Den var dels en lösning på ett inomstatligt problem i Skottland (som var en stat fram till 1707), dels en säkerhetspolitisk åtgärd för England som behövde trogna undersåtar och protestanter. Irland fick inte bli fäste för upprorsmakare eller användas som brohuvud för invaderande trupper från Frankrike eller Spanien.

– Man får således komma ihåg att koloniseringens aktörer är helt olika, skotska presbyterianer och engelska anglikaner. Det väsentliga är att det på 1700-talet faktiskt växte fram en värdegemenskap mellan Ulsters presbyterianer och dess katoliker. De enades i sin misstro mot de anglikanska s k episkopalerna. Även den presbyterianska kyrkan var nämligen förtryckt av Church of Ireland (en förlängning av Church of England). Ordet episkopal syftar på denna kyrkas betoning av biskoparnas betydelse. Biskopsvälde var främmande för de skots-ka presbyterianerna.

Det skiljer Skottland från England än i dag och gör att drottningen så att säga byter religion, eller åtminstone kyrka, när hon passerar gränsen under sitt årliga besök, sitt teaparty, i Edinburgh.

– Javisst, och den här motsättningen mellan presbyterianer och anglikaner kunde man lägga märke till så sent som på 1950-talet i Ulster.

– Men tillbaka till 1700-talet. I samband med att jordbrukets teknik förbättrades så behövdes färre händer och arbetslöshet eller överbefolkning uppstod. I samband med den konkurrens om jorden som uppstod växte det också fram en konflikt mellan katolska och presbytarianska intressen. Den dominerande skiljelinjen i landet blev därefter den mellan protestantism och katolicism.

– Mot seklets slut skapades i och med detta också en större gemenskap mellan de rivaliserande engelska och skotska trosriktningarna i Ulster. Katolikerna blev i än högre grad "underdogs". När vi 1795 möter Orangeorden så är den en (protestantisk) organisation som är direkt förbunden med denna konflikt kring jordinnehav och de allt färre arrendena. Orden präglas av arbetare och lägre medelklass. Den anglikanska samhällseliten var i mindre grad engagerad.

– Kolonisationen i norr liknade den vanliga engelska och europeiska om man så vill. Man avhyste en ursprungsbefolkning, körde iväg dem eller etablerade sig som en elit med förmåner. Koloniseringen av landet i övrigt gick dock inte alltid till på det sättet.

– Bilden av Irlands koloniala historia ser samtidigt inte likadan ut i Ulster som i Dublin. I Dublin dominerade de som kallas anglo-irländare, vilka behärskade parlamentet (till dess upplösning 1801). Man såg sig som ett likvärdigt kungarike under den gemensamma monarken och borde ha samma rättigheter som de andra delarna, England och Skottland. Dessa irländska protestanter var missnöjda med den makt parlamentet i London hade. De ville ha irländsk rätt till lagstiftning, särskilt efter 1720 då London ytterligare stärkt sin politiska makt. Den amerikanska frihetskampen påverkade också längtan till irländskt självstyre, en ambition som även rymde sympatier för katolsk emancipation.

När dagens konflikt i Nordirland bröt ut sommaren 1969 så fanns rester kvar av den gamla diskrimineringen av katoliker i Ulster. Värst var denna under 1700-talet med de så kallade "Penal laws". Där fanns groteska lagar, som att en katolik inte fick äga en häst som kostade mer än fem pund, för att nu ta ett känt exempel.

– Ja, och med dessa lagar skapades en enhet av det gaeliska, det katolska och den underordnade positionen – allt detta kom att höra ihop. Först tillkom förvärvsförbud; en katolik fick inte köpa mark av en protestant, bara av en trosfrände. De tilläts inte ha långa arrenden och det gjorde dem mycket sårbara för 1700-talets stigande arrendekostnader. Katoliker fick heller inte testamentera jord till äldste sonen om denne inte först konverterat till den anglikanska kyrkan. Och det innebar förstås att jorden måste delas mellan alla barnen och efter ett par generationer kunde ingen leva av den. Katoliker fick heller inte driva skolor eller sända sina barn utomlands för studier. Efterlevnaden av de icke-ekonomiska lagarna var dock inte så strikt. På sikt innebar allt detta att katolikerna förvandlades till lantarbetare och småarrendebönder – och till utvandrare.

– Konfiskationer av jord ledde under 1600-talet till katastrof för katolikerna. 1603 ägde de 90 procent av landets jord, hundra år senare fjorton procent och på 1770-talet ynka fem procent. Från 1704 var alla ickeanglikaner utestängda från statlig tjänst. Denna diskriminering och fattigdom i allmänhet ledde till att över hundra tusen Ulster-presbyterianer utvandrade till Nordamerika och Västindien på 1700-talet.

– De värsta lagarna mildrades eller upphävdes 1793 och katolikerna fick rösträtt till det irländska parlamentet. År 1801 slogs länderna samman till "Det förenade kungariket", en union som katolikerna med tiden fann allt mer besvärande. Saken blev en stor fråga när de kom i majoritet i och med rösträttsreformerna 1884–85. Or-ange-orden blev aktiv i kampen för unionen och mot separation. Seklet var fyllt av uppror som slogs ned utan pardon och motsättningarna skärptes. Detta gjorde att protestanterna i Ulster kom att uppfatta sig som ständigt hotade, rent av belägrade. En "siege mentality" bredde ut sig, fullt synlig in i vår tid.

– När ön slutligen delades (enligt en lag 1920) begärde protestanterna så mycket territorium som de kunde kontrollera. De tog nämligen från Ulster bort tre grevskap där katolikerna var i majoritet. Man kan ju i dag komma ihåg att republiken och IRA aldrig accepterat tanken på en unionistisk eller protestantisk identitet, bara en territoriell – alla är irländare med historiens rätt, är tanken. Och språket har inte varit det cement som kunnat ena de förtryckta som i andra länder. Nej, det som integrerar irländarna är väl snarare katolska kyrkan.

Vi talade om en belägringsmentalitet bland protestanterna. Men det finns väl motsvarande känslor på andra sidan?

– Ja, det finns militanta som betraktar de brittiska trupperna och deras närvaro som ytterligare en i en rad av ockupationer som inleddes med Henrik II:s invasion 1171 eller anglo-normandernas två år tidigare.

Vad tror du om bråket kring de två paragraferna i republikens författning som säger att ön är odelbar, det vill säga gör anspråk på hela ön för Eires del?

– Båda länderna är med i EU. Kanske kommer frågan om kontrollen över Nordirland att bli mindre brännande om det skapas något slags överstatligt tänkande och handlande här.

Kan man då som slutord säga något i frågan om det materiella kontra det ideella, här finns ju både Gud och arrenden med?

– Konflikten kan tolkas i materiella termer. Det var från början en strid om jord och inte om religion. Det var förresten först mot slutet av 1960-talet som man på Nordirland allmänt började att använda orden "katolik" och "protestant". Dessa ord fungerar som markörer. Tidigare var rubrikorden "unionist" respektive "brittisk", "Ulster-man" respektive "nationalist", "republikan" och "fenian".

Lång tradition av folkliga fördomar

England frodas historier om irländare, "Irish Bulls" kallas de och påminner när de är som mildast om svenskars historier om norrmän. Irländare framställs som dumma, sedeslösa och barbariska. Genren byg-ger på tankar som växte fram redan på 1100-talet och har gjort ett ovanligt grymt kolonialt förtryck möjligt.

1984 fick 800 skolbarn i engelska Nottingham rangordna sju nationaliteter. Irländare kom näst sist, bara före pakistanier. De sågs som våldsamma och tröga.

I Storbritannien bor flera miljoner av irländskt ursprung och det är inte ovanligt att de själva förnekar sin bakgrund, slipar av sin accent t ex. Det berättar Liz Curtis i boken Nothing but the Same Old Story, the Roots of anti-Irish Racism.

1185 skrev kyrkomannen Gerald av Wales en bok som under lång tid kom att påverka åsikterna om irländare. Dessa var – skrev han – ett smutsigt folk, vältrande sig i otukt. De håller inte tron högt, betalar inte tionde och undviker inte incest. Här gällde det att under-minera bilden av Irland som i själva verket ett centrum för civilisation och kristendom.

På 1500-talet satte koloniseringen, d v s den engelska stölden av irländska jordegendomar, igång och Geralds verk översattes från latin till engelska. Det blev nu, liksom senare i Afrika, närmast en välgärning att kuva vildarna. Hela byars befolkning dödades eller drevs ut i skogen för att svältas ihjäl eller förfrysa. "Vilken gudlig gärning är det inte förgöra en så ondsint ras", skrev 1574 en deltagare i en sådan massaker. Det gällde att kolonisera ön även av militära skäl, man ville hindra fienden, t ex Spanien, att få fotfäste på ön.

År 1700 hade 85 procent av öns jord-egendomar tagits över av engelsmän och skottar. Och från 1641 förekom protester och uppror vilka slogs ned med blod. Man förklarade dem med öns efterblivenhet, inte som en följd av att landet skinnats in på bara huden av engelsmännen.

I dag behöver en brittisk TV- underhållare bara säga ordet "irish" för att studiopubliken ska börja fnissa. Först på plan var Shakespeare som 1598 skrev Henrik V där en stolle till kapten, Macmorris, framställs som en åsna som inte vet mer om krigskonst än en leksakshund. Ja, så blev det på scenen allt framgent. Irländarna blev skurkar – lata, sluga, skrytsamma, ofta berusade.

Men också andra hjälpte till att svärta ner irländarna, som filosofen David Hume. Hans History of England gick ut i 36 upplagor 1750–1850 och beskrev irländarna som ett folk nedsjunket i det djupaste barbari och mörker.

Som motvikt fanns förstås Swift och Edmund Burke, men det blev inte de som angav tonen.

1836 sade den unge Disraeli i The Times om irländarna: de hatar friheten på vår bördiga ö. De hatar vår ordning, vår civilisation. Häpnadsväckande råa var teckningar i Time och Punch som utmålade irländare som fyllbultar och apor.

Fördomarna jäste i den folkliga bunken och gick in i själva språket. Att "gråta irländskt" var att låtsas sörja, "to get up one’s Irish" var att visa sin vrede. "Paddywagon", en vagn med detta irländska smek- eller öknamn, var en polisbil o s v.

År 1922 delades ön och därefter kunde fördomarna direkt drabba katolikerna i norr som diskriminerades formellt fram till 1970-talet. De har, yttrade den oförbätterlige pastorn och protestanten Ian Paisley 1967, utmärkt sig för vidskepelse och påvedyrkan – till vilket hör mord, tjuvnad, omoral och incest.

Allt detta har, menar Liz Curtis i sin bok, bidragit till överseende med de brittiska soldaternas brutalitet i norr, liksom polisens och domstolarnas partiskhet efter1969.

Publicerad i Populär Historia 6/1994