Islamitisk frälsare tog makten i Sudan
Mau Mau-rörelsen och de nationalistiska organisationer som fanns tidigare i Kenya är bara ett exempel på det motstånd som den europeiska uppdelningen av Afrika mötte, och det från den allra första begynnelsen. Afrikas kolonisering framställs oftast som en enkel affär där olika länder i Europa tämligen friktionsfritt lade under sig ”den svarta kontinenten”. I själva verket möttes erövringen av motstånd – men detta var nästan aldrig samordnat utan kolonialmakterna kunde pacificera olika stammars områden, ett eller ett par i taget. Vissa kungar och hövdingar lierade sig med de vita för att få egna fördelar, men degraderades snart till kolonialmaktens tjänare. De som inte accepterade detta fråntogs raskt makten.
Afrikanernas motstånd märktes inte heller i höga förlustsiffror för europeiska officerare och soldater, med några få undantag. Orsaken till detta var att kolonialmakterna använde infödda soldater från områden som redan var under de vitas dominans. Skillnaden i beväpning var också enorm, de svarta styrkor som bekämpade kolonialmakterna hade ytterst begränsad tillgång till moderna eldvapen.
När Afrika väl var uppdelat i olika kolonier fortsatte motståndet i form av uppror som det ibland krävde åratals strider för att krossa. Tiden mellan första och andra världskriget var tämligen lugn, afrikanerna försökte främja sin sak genom politiskt och fackligt arbete. Men efter andra världskriget tog frihetssträvandena ny fart. Runt 1960 hade avkoloniseringen blivit en process som inte kunde hejdas.
Det dröjde alltså till 1900-talets andra hälft innan kampen mot kolonialmakterna tog fart på allvar och vann stöd globalt. Men afrikanska befrielserörelser under förra seklet kunde faktiskt hämta inspiration även från 1800-talets historia.
Ett tidigt exempel på motstånd mot utländskt inflytande, och där religiös fanatism var den starkaste drivkraften, utgör Sudan. Den nu bortbombade och bortkörda talibanregimen i Afghanistan hade faktiskt en lika extrem föregångare i mahdistväldet i Sudan i slutet på 1800-talet. Detta krossades till slut av den tidens dominerande stormakt, Storbritannien.
Inom islam har tron på Mahdi, en religiös förnyare som skall återupprätta den rena läran, gamla rötter. Mest känd av dem som gjort anspråk på att vara Mahdi är sudanesen Muhammed Ahmed ibn Abdullah. Han var känd för sin fromhet och 1881 proklamerade han att han var den väntade frälsaren. Sudan styrdes av Egypten, som i sin tur var helt beroende av Storbritannien. De regeringsstyrkor som sändes ut för att kväsa den religiösa revolten besegrades och upproret spreds. I september 1882 drabbades Mahdi av en svår motgång när hans försök att inta staden El Obeid i sydvästra Sudan slogs tillbaka. Nu övergav Mahdi påbudet att hans soldater skulle slåss som profeten Muhammed – endast med spjut och svärd. De erövrade eldvapen som lagrats togs i bruk och därmed var kriget avgjort. På ett drygt år erövrades hela Sudan. Huvudstaden Khartum föll i januari 1885, och då dödades bland andra den brittiske generalen Charles Gordon. Mahdisterna grundade en ny huvudstad, Omdurman, på andra sidan Vita Nilen. Ett knappt halvår senare avled Mahdi och hans efterträdare blev kalifen Abdullah.
Under Mahdi och kalifen infördes en strikt islamsk lagstiftning som byggde på en extrem tolkning av Koranen.
Det finns skrämmande likheter mellan mahdiststaten och talibanväldet i Afghanistan. Alla kvinnor måste bära slöja och de som inte följde påbudet blev piskade. Detta drabbade även föräldrar som inte såg till att deras döttrar var beslöjade från fyra års ålder. En mängd nya hårda lagar reglerade sudanesernas liv, i synnerhet kvinnornas. Kalifen Abdullahs tid präglades av krig, dels mot revolterande stammar, dels mot grannländerna. Mahdisternas olika erövringsförsök slogs alla tillbaka nära gränserna.
Mahdistväldet var en ständig oroskälla för omvärlden. Det som fick britterna att anfalla Sudan var dock främst oro för att förlora mark i de europeiska ländernas kapplöpning om Afrika.
Den 1 mars 1896 led de italienska trupper som försökte erövra Etiopien ett förkrossande nederlag vid Adua. Det var den svåraste förlusten för ett europeiskt land under koloniseringen av Afrika. Britterna visste att Frankrikes inflytande i Etiopien växte snabbt. Vidare oroades de av att det förekommit kontakter mellan den etiopiske kejsaren Menelik och kalifen Abdullah. Britterna fruktade en militär allians mellan de två afrikanska länderna. Redan den 13 mars hade den brittiska regeringen fattat sitt beslut och general Herbert Kitchener fick order att göra slut på det islamistiska väldet i Sudan.
Under våren började en egyptisk-brittisk styrka tränga söderut. Framryckningen gick långsamt, men mahdisterna kunde inte hejda invasionen. Efter drygt två år erövrades Omdurman, sedan mahdistarmén i september 1898 besegrats i ett blodigt slag utanför staden.
På general Kitcheners order öppnades Mahdis grav i Omdurman och den religiöse ledarens kvarlevor kastades i Nilen, med undantag för huvudet som grävdes ner på en muslimsk gravplats. Kalifen Abdullah hade dragit söderut med sina kvarvarande trupper och i över ett år utgjorde han ett hot mot britterna. I november 1899 kom dock ett avgörande slag cirka 25 mil söder om Khartum. De moderna brittiska kulsprutorna var dödligt effektiva och trots en numerär överlägsenhet förintades mahdiststyrkorna. Efter slaget hittades Mahdis arvtagare, kalifen Abdullah, död på sin bönematta. Därmed var den extrema mahdiststaten krossad.
Sedan Omdurman intagits och medan de brittisk-egyptiska trupperna letade efter kalifen Abdullah reste general Kitchener snabbt uppför Nilen mot Fashoda, numera Kodok, i södra Sudan. I Fashoda hade en fransk styrka under ledning av kapten J B Marchand hissat trikoloren. Kitcheners trupper var överlägsna och fransmännen föll till föga och tog ner flaggan. Den franska styrkan stannade dock kvar i väntan på order från hemlandet.
När nyheterna från södra Sudan nådde Europa steg spänningen och Fashodakonflikten var nära att leda till krig mellan Frankrike och Storbritannien. Förhandlingar inleddes dock, och 1899 nåddes en överenskommelse som reglerade gränslinjen mellan britternas och fransmännens intresseområden. Enligt denna tillföll hela nilbäckenet britterna. När de koloniala tvistefrågorna var avklarade närmade sig Frankrike och Storbritannien varandra och bildade ententen, vilket ledde fram till deras samverkan under första världskriget.
BENGT JONSSON är frilansjournalist, tidigare verksam som utrikesmedarbetare på Svenska Dagbladet och under tre år utrikeschef på TT.
