Mau Mau-upproret: Kamp för jord och frihet

Sommaren 1952 inleddes Mau Mau-upproret mot det brittiska styret i Kenya. Efter en del inledande framgångar slogs den väpnade befrielserörelsen ner av kolonialmakten. Afrikanerna förlorade upproret i dubbel bemärkelse: de led ett förkrossande militärt nederlag och i propagandakriget var de helt chanslösa. Men bara elva år efter upprorets start nåddes dess viktigaste mål – Kenya blev självständigt.

Mau Mau är det första moderna försöket att med våld driva bort en kolonialmakt, och samtidigt den mest svartmålade av alla de befrielserörelser som verkat i Afrika. Populär Historias äldre läsare minns säkert hur termen Mau Mau förknippades med grymma våldsdåd. I internationella, och svenska, massmedier beskrevs den som en mördarsekt, vars medlemmar var vidskepliga och blodtörstiga vildar.

I Sverige fanns då ingen opinion för att stödja Mau Mau. Det var först något decennium senare som vi började hjälpa de svarta befrielserörelserna i Sydafrika, Rhodesia och Portugals kolonier.

Bakgrunden till Mau Mau-upproret var de stora sociala och ekonomiska orättvisor som rådde i Kenya. Ett begränsat antal vita jordbrukare hade tjugo procent av kolonins bästa jord. Afrikanerna var förbjudna att förvärva land i de så kallade Vita högländerna, de fick inte odla speciellt lönsamma avsalugrödor, och de utsattes för ett rasistiskt förtryck genom att de var förbjudna att besöka vissa hotell och klubbar och så vidare.

Kikuyerna bildade KCA

Bland kikuyuerna, Kenyas största stam som levde i det bördiga höglandsområdet, grundades en nationalistisk organisation 1924, Kikuyu Central Association (KCA). Den förbjöds 1940 av britterna. Fyra år senare bildades Kenya African Union (KAU) en bred organisation för alla oavsett stamtillhörighet. KAU arbetade för fredliga demokratiska reformer. KCA hade dock inte upplösts, utan dess aktivister verkade illegalt inom andra organisationer. Omkring 1950 övergick KCA till att bli en underjordisk massrörelse, och den var beredd att använda våldsamma metoder om KAU:s reformarbete misslyckades.

Rörelsens strävan sammanfattades i kravet ”jord och frihet”. Dess bas fanns hos fattiga småbönder, de jordlösa lantarbetare som slet på de vita farmerna, och i Nairobis slumområden.

"Mau Mau" en missuppfattning

Att denna befrielserörelse kom att kallas Mau Mau berodde på ett missuppfattat varningsrop när polisen närmade sig ett hemligt möte. Frasen ”Mau Mau” har ingen mening på kikuyuspråket eller swahili. Namnet användes heller aldrig av den underjordiska rörelsens medlemmar.

Det finns inte med någonstans i rörelsens bevarade sånger, eder eller ceremonier. Det som kom att bli allmänt känt som Mau Mau var en arvtagare till KCA, och den vanligaste beteckningen bland medlemmarna själva var ”Rörelsen för enhet”.

De som blev medlemmar i den underjordiska organisationen måste avlägga en hemlig bindande ed. I kikuyusamhället hade en svuren ed en mycket viktig symbolisk funktion, och den bröts nästan aldrig. I många fall tvingades bybor att svära trohetseden till rörelsen. Även de motvilliga respekterade eden och vågade i regel inte bryta den.

Jomo Kenyatta arresterades

I januari 1952 bildades ett hemligt krigsråd. Under våren samma år gav detta order om att medlemmarna skulle samla vapen och ammunition, och att förrädare mot rörelsen skulle dödas.

På sommaren samma år infördes en ny och starkare ”krigared”. Nu började rörelsen gå till mer direkt aktion. Ledande afrikaner som samarbetade med britterna fick sin hus nerbrända. Förrädare avrättades, och även hövdingar som förblev lojala mot regeringen dödades.

Den ökade oron i kolonin fick myndigheterna att slå till den 20 oktober 1952. Undantagstillstånd infördes, och cirka tvåhundra av rörelsens förgrundsgestalter arresterades. Bland dessa fanns KAU:s ledare Jomo Kenyatta. Därmed miste såväl KAU som den underjordiska rörelsen de flesta av de utbildade ledarna.

I och med undantagstillståndet rådde öppen konflikt i Kenya, och tusentals afrikaner försvann till de skogklädda bergsområdena. Där organiserade de sig i militära förband och tränades av medlemmar som tidigare ingått i brittiska polis- eller arméstyrkor. I början av 1953 fick striderna större omfattning. Samtidigt växte gerillan, nyrekryteringen av soldater var omfattande, organisationen förbättrades och rörelsens passiva del försåg de stridande förbanden med förnödenheter. Brittiska farmer attackerades, mot regeringen lojala afrikaner dödades.

Hemmagjorda vapen

Det stora problemet för befrielserörelsen var bristen på moderna eldvapen och i synnerhet ammunition. Mau Mau-soldaterna var beväpnade med djungelknivar, enkla jaktgevär och hemmagjorda skjutvapen. De många tusen gerillasoldater som fanns i skogarna runt Mount Kenya hade, enligt befälhavaren ”General China”, ett kulsprutegevär, 14 automatgevär, 361 jaktgevär och hagelbössor, 23 pistoler och fyra handgranater, samt 1 230 hemmagjorda eldvapen. De sistnämnda tillverkades bland annat av avkapade vattenledningsrör av järn, och var inte sällan lika farliga för den som stod bakom vapnet som för den som besköts.

Det var vid lyckade överfall som gerillan kunde komma över en del militära vapen. Den 26–27 mars 1953 genomförde Mau Mau två uppmärksammade attacker. I en regeringstrogen by mördades närmare hundra civila och byn brändes ner.

I Naivasha stormades en stor polisstation, och poliserna dödades. Cirka 150 fångar befriades och angriparna kom över moderna vapen och ammunition.

Operation Anvil – britterna slår tillbaka

Britterna förstärkte sina styrkor i kolonin och bombade skogsområden där man misstänkte att det fanns Mau Mau-läger. Det var dock först våren 1954 som befrielserörelsen på allvar pressades tillbaka. I april inledde regeringen ”operation Anvil”. I jätterazzior samlades afrikanerna i Nairobi ihop av polis och militär. Alla som misstänktes ha något samröre med Mau Mau internerades.

På landsbygden sammanfördes befolkningen till befästa och bevakade byar. Även här internerades alla som ansågs sympatisera med Mau Mau, medan övriga fick sin rörelsefrihet kraftigt inskränkt. Genom dessa åtgärder isolerades gerillan från befolkningen. Den ständiga bristen på vapen och ammunition förvärrades och det blev svårt att få mat och information.

Regeringsstyrkorna intensifierade sina räder på marken liksom angreppen från luften. Mau Mau-soldaterna var nästan helt avskurna från kontakt med sina civila anhängare, och bristen på vapen och mat blev allt kännbarare.

Mau Mau-upproret slogs ner

Gerillan hade aldrig haft någon stark ideologisk ledare eller en central ledning som samordnade operationerna, och de olika militära befälhavarna blev allt mer oeniga och splittrade. År 1956 upphörde det organiserade motståndet mot regeringstrupperna. Den en gång så hoppfulla armén för jord och frihet hade besegrats.

Enligt officiell brittisk statistik hade revolten till och med 1956 medfört att 11 503 ”terrorister” dödats. Av säkerhetsstyrkorna stupade 190. Totalt dödades 1 877 lojala civila, varav 32 européer. Hur många afrikaner som sattes i interneringsläger och fängelser finns inga exakta uppgifter om, men antalet beräknas till cirka 90 000. Därtill tvingades över en miljon att flytta till strikt bevakade byar.

Undantagstillståndet i Kenya varade till 1960. Under tiden genomfördes flera författningsreformer som stärkte afrikanernas ställning. Afrikas avkolonisering var på väg. I juni 1963 fick Kenya inre autonomi, och den 12 december samma år blev landet självständigt. Det viktigaste av den besegrade Mau Mau-rörelsens mål var uppnått.

Publicerad i Populär Historia 3/2002

Fakta: Kenyatta blev president

Jomo Kenyatta dömdes 1953 till sju års straffarbete för att ha varit en av Mau Maus ledare. Rättegången var omdiskuterad, och frågan om Kenyattas ansvar är inte klarlagd. Han var en eldsjäl i strävandena för självständighet och allmänt känd som ”Det flammande spjutet”. Säkert är att han inspirerade medlemmarna i Mau Mau, men i offentliga tal sommaren 1952 fördömde han rörelsens våldsdåd.

Kenyatta föddes 1890 eller 1891 och till-hörde den stora kikuyu-stammen. Efter utbildning i en missionsskola började han arbeta inom den nationalistiska rörelsen. 1927 blev han generalsekreterare i Kikuyu Central Association (KCA). Några år senare reste han till London för att där verka för kikuyuernas sak.

Kenyatta började studera och kom att stanna sexton år i Europa. Hans bok Facing Mount Kenya publicerades 1938 och är det första vetenskapliga verket i afrikansk etnografi skrivet av en afrikan. 1946 återvände Kenyatta till hemlandet och blev snart ledare för den allkenyanska rörelsen Kenya African Union (KAU).

Kenyatta och cirka tvåhundra andra ledande nationalister arresterades i oktober 1952. I samband med den långa rättegången beskrevs han av regeringens företrädare som en ”ledare till mörker och död” och kallades ”Moskvas förlängda arm i Afrika”. Mot sitt nekande döm-des han till sju års fängelse. Efter strafftidens slut förvisades han till norra Kenya.

Under tiden hade författningsreformer genomförts och vid val i början av 1961 fick ett nytt nationalistiskt parti majoritet. Afrikanerna vägrade att bilda regering utan Kenyatta. Slagordet var Kenyatta na Uhuru, ”först Kenyattas frihet”.

Jomo Kenyatta blev helt fri under 1961 och två år senare blev landet självständigt med Kenyatta som premiärminister. 1964 ombildades Kenya till republik med Kenyatta som president, en befattning han innehade till sin död 1978.

När Kenyatta kom till makten misstroddes han av landets vita. Men han blev ingen förlängd arm åt Moskva, utan förde en mycket västvänlig politik. Såväl utländska som inhemska affärsintressen fick fritt spelrum. En ohämmad kapitalism ökade den ekonomiska ojämlikheten. Skillnaden mot kolonialtiden var att den europeiska eliten ersatts av en inhemsk.

Kenyatta blev själv en av det svarta Afrikas rikaste män. Mot slutet av sitt liv levde han i majestätisk avskildhet från majoriteten av sitt folk. Förhållandena i Kenya har inte förändrats under Kenyattas arvtagare, Daniel arap Moi. De protester som studenter vid några tillfällen genomfört i Nairobi har hårdhänt slagits ner.

Publicerad i Populär Historia 3/2002

Fakta: Pressen gav britternas bild

Skildringen av Mau Mau-revolten i svensk press var ytterst negativ, med något enstaka undantag. En granskning av Dagens Nyheter, Expressen, Morgon-Tidningen, Ny Dag och Svenska Dagbladet från oktober 1952 till april 1953 visar att nyhetsmaterialet är mycket tendensiöst till Mau Maus nackdel. Det är kanske inte så konstigt – de svenska tidningarna har fått det mesta av sitt material från den brittiska nyhetsbyrån Reuter via TT.

Andra nyhetsleverantörer finns, men gemensamt för alla är att grundmaterialet kommer från de brittiska myndigheterna, eller från européer i Kenya.

I nyhetstexterna är det gott om starkt värdeladdade ord och uttryck. Exempelvis berättas om terrorist-organisationen Mau Maus hemliga, primitiva och obscena edsceremonier där deltagarna svär att mörda vita, om en barbarisk och vidskeplig sekt vars medlemmar begår ritualmord, om bestialiska mord med stora djungelknivar där offren huggs sönder och styckas.

I citat ur en rapport från den brittiske kolonialministern Lyttelton heter det att Mau Mau är en ohelig allians mellan mörk, urgammal vidskepelse och modernt gangstervälde, att det är svårt att inse vilken makt trollkarlar och besvärjelser ännu har i Afrika och att det är nödvändigt att se till vilka avgrunder av djuriskhet Mau Mau sjunkit.

det finns dock en tidning som bryter mönstret och det är den kommunistiska Ny Dag. Tidningens nyhetsmaterial kommer nästan enbart från TT-Reuter. Telegrammen ses dock med stor skepsis. Ny Dag publicerar allt som berör de sociala orättvisorna i Kenya, men håller nere eller utesluter rapporter om mord som Mau Mau begår.

Tidningen börjar under hösten 1952 att redigera telegrammen på ett speciellt sätt genom att byta ut vissa nyckelord. ”Terroriströrelse” blir ”befrielserörelse”, ”terroristledare” blir ”folkledare”, regeringslojala afrikaner kallas ”quislingar”, de kenyanska myndigheterna blir till ”imperialistiska kolonial-herrar”.

I de fåtaliga ledare eller kommenterande artiklar som finns i de fyra andra tidningarna är inställningen till Mau Mau något mer nyanserad än i nyhetsmaterialet. Visserligen fördöms rörelsens mord och attacker mot vita jordbrukare och de afrikaner som är lojala med regimen, men skribenterna påpekar också att det finns ekonomiska och sociala orsaker till upproret.

De stora orättvisorna och rasdiskrimineringen måste rättas till och de svarta få mer jord och större politiskt inflytande. Om inte den brittiska regeringen genomför nödvändiga reformer kommer nya revolter att flamma upp.

Publicerad i Populär Historia 3/2002