Berlinkonferensen: Huggsexan om Afrika
Berlinkonferensen 1884 har återverkningar på Afrika än i dag. Det var där Bismarck samlade Europas mäktigaste män för att fördela kontinentens rikedomar – utan att Europas länder hamnade i krig med varandra. Gränser, som fortfarande gäller, drogs utan hänsyn till befolkningen.
Berlinkonferensen startade i november 1884.
Rikskanslern i Tyska riket, Otto von Bismarck, inhöstar ännu en storartad triumf i sin politiska karriär. Det är den 15 november 1884 och Bismarck inviger vad tyskarna kallar der Kongokonferenz, på svenska Berlinkonferensen. Ceremonin äger rum i rikskansliets stora festsal vid Wilhelmsstrasse i Berlins regeringskvarter.
Ljuset från väldiga kristallkronor speglas i marmorklädda pelare. De röda fåtöljerna gör sig väl mot delegaternas svarta frackar. Förhandlingarna hålls på franska, diplomatspråket, runt ett hästskoformat bord och på en vägg hänger en fem meter hög karta över Afrika.
Det var en lysande framgång för Bismarck att han lyckats samla delegater från fjorton länder för att äntligen bringa reda i koloniseringen av Afrika, framförallt det så kallade Kongobäckenet, världens näst största regnskogsområde som breder ut sig i ett brett bälte längs med Kongofloden.
Frankrike medarrangör i Berlin
Det mest häpnadsväckande var att han lyckats få med Frankrike inte bara som deltagare utan som medarrangör. Där hade starka revanschkänslor mot tyskarna dröjt sig kvar efter nederlaget mot Preussen tretton år tidigare.
Och trots att Tyskland måste ses som en nykomling, en uppkomling, bland gamla kolonialmakter som Frankrike, Holland, Portugal och framförallt Storbritannien hade Bismarck tagit initiativet till konferensen. Tyskland hade sällat sig till Europas kolonialmakter så sent som några månader tidigare genom att lägga beslag på Sydvästafrika, Togoland och Kamerun.
"The scramble for Africa"
Bismarck, iklädd scharlakansröd uniform, höll inledningstalet och förklarade att det nu gällde att för Afrikas räkning skapa förutsättningar för civiliserade samhällen och ökad handel.
Man skulle också fastställa regler för nya koloniseringar längs den afrikanska kusten för att på så sätt främja fred och humanitära gärningar. Genom konferensen hoppades man kunna undvika motsättningar som ledde till krig mellan kolonialmakterna.
Det växlades åtskilliga högstämda tal om civilisation och utveckling. Men bakgrunden till konferensen hängde mer samman med huggsexan om Afrika – The Scramble for Africa – som kommit igång på allvar.
Otto von Bismarck.
Europa sökte nya marknader
Intresset för kolonier hängde samman med industrialiseringen i Europa. Dels ökade behovet av tropiska råvaror, dels krävde den växande produktionen nya marknader. En av anledningarna till den långa ekonomiska krisen i Europa från början av 1870-talet och långt in på 1890- talet var överproduktion av industrivaror och svårigheter att finna köpare i Europa.
Samtidigt pågick en teknisk utveckling som underlättade kommunikationerna: telegraf, järnvägar och inte minst ångbåtar som kunde tränga in i den afrikanska kontinenten på de stora floderna.
Det brukar sägas att Afrika styckades och fördelades mellan europeiska makter under Berlinkonferensen. Det är bara delvis sant. Styckningen hade börjat långt dessförinnan och fortsatte långt efter konferensen.
Redan portugiserna inrättade på 1500-talet stödjepunkter i Angola och Moçambique. Holländarna lade beslag på Kapkolonin i Sydafrika på 1600-talet, Napoleon tog Egypten i besittning år 1800 och några decennier senare erövrade fransmännen också Algeriet och Senegal. Engelsmännen hade bland annat fått fäste i Nigeria och besatte Egypten strax före Berlinkonferensen.
Leopold II och Kongo
En av huvudfrågorna på konferensen gällde Kongo. Henry Morton Stanley hade på 1870-talet utforskat Kongobäckenet. Efter hemkomsten fick han av Belgiens kung Leopold II i uppdrag att organisera Kongo, det vill säga för kungens räkning sluta fördrag med afrikanska ledare.
Många av de afrikanska potentaterna kunde varken läsa eller skriva och anade säkert inte vad fördragens löfte om ”beskydd” innebar. Men avtalen måste ändå i viss mån respekteras eftersom den kolonialmakt som ifrågasatte en annan kolonialmakts fördrag själv kunde få sina fördrag ifrågasatta.
Synen bland kolonialmakterna på dessa fördrag gav Bismarck uttryck för när han karaktäriserade dem som ”en bit papper med några negerkryss”.
Fristaten Kongo
”Fristaten Kongo” kallades det väldiga område som inte var belgiskt utan Leopolds privategendom. Berlinkonferensen skulle nu fastställa Kongobäckenets gränser och godkänna Leopolds innehav. En förutsättning var att hela området öppnades för fri sjöfart och handel.
Äventyraren Jean-Baptiste Marchand ledde en fransk expedition tvärs över Afrika, från Brazzaville i Franska Kongo till Fashoda i Sudan 1897–98. Ångbåten som användes plockades isär och bars när floderna inte var farbara.
En av Bismarcks avsikter med Berlinkonferensen var att bromsa den brittiska och franska expansionen i Afrika och ge utrymme även för andra länder att kolonisera. Tyskland till exempel.
De nyligen upprättade tyska kolonierna erkändes av konferensen. Att låta Kongobäckenet lyda under kung Leopold var också ett led i ambitionen att sprida de afrikanska intressesfärerna bland kolonisatörerna.
Att Kongobäckenet som ett resultat av Berlinkonferensen blev en väldig frihandelszon var av stor betydelse även för den svensknorska unionen som deltog i konferensen med kabinettssekreterare Carl Bildt (namne och släkt med dagens politiker) som delegat.
"Civiliseringen" av Afrika
Sverige hade inga koloniala intressen vid den här tiden, men den svensknorska handelsflottan var en av de största i världen och handeln med Afrika allt betydelsefullare. I själva verket kom Sverige att spela en viktig roll i koloniseringen av kung Leopolds Kongo. Svenska och norska köpmän, militärer, sjöfolk och missionärer strömmade till och bidrog till ”civiliseringen”.
Just civiliseringen av Afrikas folk var en av konferensens huvudfrågor. Slavhandeln skulle förbjudas vilket innebar motsättningar till de arabiska slavhandlarna i östra Afrika. Förbjudas skulle också alkohol och skjutvapen. De olika missionssällskapens verksamheter skulle uppmuntras och underlättas.
Alla dessa mer eller mindre förtjänstfulla önskemål kom på pränt – flera av dem stannade där.
Berlinkonferensens andra del
På nyåret 1885 började konferensens andra del. Nu skulle det förhandlas om frågor som nog för många framstod som de viktigaste: att lägga fast regler för hur den fortsatta ockupationen av den afrikanska kusten skulle gå till. Att just kusten framhävdes visade sig lite olyckligt eftersom i stort sett hela den afrikanska kusten redan var ockuperad av europeiska kolonialmakter.
Inlandet var visserligen delvis okänt men började bli alltmer intressant. Några tydliga riktlinjer för hur inlandets kolonisering skulle gå till kom aldrig till stånd. När denna inleddes åberopades oftast fördrag med afrikanska härskare som brukade innebära att kolonialmakten erbjöd sig att ”beskydda” hövdingen och hans land.
Européer poserar vid ett lokomotiv intill Tanganyikasjön utanför staden Goma i dagens Kongo-Kinshasa. Året är 1914 och järnvägen genom Tyska Östafrika har just färdigställts.
Principer för koloniseringen
Alla delegater tycktes vara eniga om att det inte räckte med att plantera en flagga i jorden för att man skulle kunna tillägna sig ett område. Några gränser skulle inte få dras utan att de övriga kolonialmakterna informerades. Det måste vidare finnas, och det var nog den viktigaste förutsättningen, en fungerande administration på plats – med polis och militär och en förmåga att skydda och förvalta området.
Tidigare hade kolonisering mest inneburit primitiv, kortsiktig utsugning. Nu skulle "principen om effektivitet" göra att det med innehavet av en koloni också följde vissa förpliktelser – i varje fall på papperet.
Gränser drogs med linjal
Fasta gränser mellan kolonierna upprättades vanligen åren efter konferensen och då genom bilaterala överenskommelser mellan kolonialmakterna. I princip skulle gränserna om möjligt dras längs floder eller bergskedjor eller andra ”naturliga” skiljelinjer. Inte helt lätt om man inte vet hur landet ser ut. I sådana fall togs linjalerna fram och gränser drogs mer eller mindre godtyckligt utan hänsyn till de människor som levde där.
Traditionella fiendefolk tvingades leva tillsammans medan andra folk splittrades. Men när kolonierna långt senare blev självständiga stater behölls med ett par undantag de koloniala gränserna för att undvika framtida konflikter.
Bismarck och Leopold II vinnarna
En av de viktigaste följderna av Berlinkonferensen var att rivaliteten om kolonier inte resulterade i krig mellan kolonialmakterna, inte före 1914. När delegaterna enades om slutdokumentet – Kongoakten – var en av vinnarna Bismarck, som dels fått konferensen till stånd, dels fått de tyska kolonierna godkända av konferensen.
Men den store vinnaren var Leopold II: Kongo var nu hans och det stod honom fritt att exploatera det som han ville. Vilket han också gjorde. Han ägde nu ett område sjuttiosex gånger större än hemlandet Belgien.
Nordväst om Kongoflodens nedre lopp tillerkändes Frankrike en koloni motsvarande dagens Kongo-Brazzaville. Portugal, som varit först av européerna på Afrikas västkust, fick nöja sig med Kabinda, ett litet område strax norr om Kongoflodens mynning. Det framstod långt senare som en vinstlott, när det gjordes stora oljefyndigheter där.
Brutal regim i Kongo
Kung Leopold, som varit en av dem som talat sig varmast för kristlig människokärlek i umgänget med infödingarna, var den som gick brutalast fram vid exploateringen av den afrikanska arbetskraften. Uppgifter om den ohyggliga behandlingen av de afrikanska gummitapparna och elfenbensjägarna i Kongo spreds och väckte världens avsky.
Kongo blev ett ”Mörkrets hjärta”. Efter hårda internationella påtryckningar tvingades belgiska staten 1908 överta Leopolds Kongo.
Rasteori och Darwin
Alla delegater vid Berlinkonferensen var vita män. De diskuterade och beslutade om miljoner afrikaners öden. Ingen afrikan hade inbjudits. Det hade vid den tiden varit en chockerande tanke att en afrikan skulle sitta med vid bordet. Det var en alldeles självklar utgångspunkt att vita skulle regera över svarta.
Det var kärnan i europeisk imperieideologi: den vita rasens överlägsenhet. Enligt Darwin var det fullständig utrotning som väntade "de vilda och barbariska folken", de skulle inte överleva i kampen för tillvaron. Många menade på fullt allvar att de vita borde påskynda processen genom folkmord, vilket också genomfördes i flera kolonier.
Rovdrift på Afrika
Kongoakten lade en slags legal grund för europeiska makter att på ett organiserat sätt kolonisera Afrika och därmed skrevs också en av historiens allra mörkaste kapitel. Överenskommelsen i Berlin blev en av orsakerna till den afrikanska underutvecklingen. Afrikas kolonisering innebar en rovdrift, ett förtryck och en exploatering av människor av dittills okända mått.
Kolonialismen skapade också hos afrikanerna ett psykologiskt handikapp – bristande självförtroende, biståndsberoende, en sorts inprogrammerad vanmakt som fördröjt utvecklingen.
Först i våra dagar, under 2000-talet, stiger ett nytt Afrika fram ur det långa mörkret och visar på sina håll fram en närmast sensationell utveckling.
Allt fler länder har gjort sig av med sina diktatorer och infört demokrati, allt fler barn överlever och går i skolan. Levnadsstandarden stiger och välfärdssystem har börjat införas. Afrika tycks äntligen på väg att frigöra sig från Berlinkonferensen. Men gränserna som drogs upp med linjal finns fortfarande kvar.
Publicerad i Populär Historia 7/2014
