Kongokrisen: Sveriges svåraste FN-insats

Text —

3 oktober 2020

På morgonen den 13 september 1961 utsattes svenska och andra FN-trupper för beskjutning i Elisabethville (Lubumbashi) i Kongos sydliga provins Katanga. Kantangesiskt gendarmeri sköt med granatkastare mot FN-soldaterna i Albert park och fyra granater slog ned i parken eller dess omedelbara närhet.

Under den beskjutningen dödades en svensk, major Gerhard Gallon från Göteborg, av en luftbrisad. Svenskar, irländare och indier tog betäckning i sina ställningar i parken, beredda på ett anfall som aldrig kom. Svenskarna besköt dock en jeep med tre gendarmer som närmade sig FN-ställningarna. Alla tre gendarmerna dödades.

En svensk deltagare uppgav att hans kamrater var mycket trötta och skakade efter upplevelserna den 13 september: »Jag hade själv inte hållit så länge till. Granatkastarbeskjutningen i Albert park var besvärlig och den skakade mig. Synen av Gallon var inte nyttig.«

Den dramatiska 13 september 1961 markerar i mångt och mycket kulmen på den svenska FN-insatsen i Kongo, som i sin tur var Sveriges mest dramatiska.

Avkolonialiseringen

För att förstå Kongokrisen får vi gå bakåt i historien. Den begynnande avkoloniseringen under åren efter 1945 ledde till en rad våldsamma konflikter i Vietnam, Algeriet, Indonesien, Malaysia och Kenya. Det väldiga Brittiska Indien fick självständighet 1947 utan strider mot britterna, men istället utbröt våldsamma etniska och religiösa sammandrabbningar när de av muslimer dominerade delarna av landet bröt sig ur och bildade Pakistan.

Det fanns också en annan bild av frigörelsen från kolonialmakterna. Den brittiska kolonin Guldkusten blev 1957 det första landet i det koloniala Afrika som blev självständigt, nu som Ghana. Presidenten Kwame Nkrumah dyrkades som en frihetssymbol i stora delar av Afrika. Avkoloniseringen blev snart sammanflätad med kalla kriget, där öst och väst sökte protegéer bland de nya staterna.

Dag Hammarskjöld ledde FN

För det relativt unga FN gällde det att manövrera mellan dessa olika storpolitiska grynnor. Från 1953 styrdes FN av svensken Dag Hammarskjöld. Han växte upp i Uppsala i en traditionstyngd ämbetsmannafamilj (fadern var både statsminister och landshövding) så yrkesbanan var given. Hammarskjöld var docent i nationalekonomi, hamnade på finansdepartementet, blev kabinettssekreterare på utrikesdepartementet och konsultativt statsråd. I april 1953 utsågs han till FN:s generalsekreterare. Han blev också invald i Svenska Akademien.

Dag Hammarskjöld inledde ett omfattande arbete med att effektivisera FN och han drev konsekvent linjen att FN var till för de små nationerna, deras skydd mot övergrepp från stormakterna. Det ledde till omfattande kritik från västmakterna inklusive USA, men i än högre grad från Sovjet, vars ledare Nikita Chrusjtjov utan framgång försökte få Hammarskjöld avsatt.

Med början under Suezkrisen 1956 drev Hammarskjöld igenom att FN skulle gå in och lugna ned konflikter genom att sätta in egna trupper, som ställts till organisationens förfogande av medlemsländerna. Så skapades de fredsbevarande »blå baskrarna«.

FN-styrkorna drogs in i konflikten

FN-insatsen i Kongo började med den fredsbevarande ambitionen, men snart blev FN alltmer en part i konflikten. Hammarskjöld ville dock inte dra sig ur Kongo eftersom han ansåg att det etniska våldet då skulle explodera och landet dessutom bli ett offer i konflikten mellan supermakterna. Detta gav honom många fiender, men också många vänner.

Dag Hammarskjölds postumt utgivna diktsamling Vägmärken (1963) speglar en djupt kristen och målmedveten men också mycket ensam person. Ofta var han nära förtvivlan över sitt tunga ansvar, men fann då ork att gå vidare genom läsning av religiösa texter. Han tilldelades postumt Nobels fredspris år 1961, samma år som han omkom.

När den belgiska kolonin Kongo fick sin självständighet den 30 juni 1960 var det en ny stat vars 14 miljoner invånare var djupt splittrade. Redan efter en vecka, den 5 juli, blev situationen kritisk när armén, Force Publique, gjorde myteri mot sina belgiska officerare.

Belgien intervenerade i Kongo

Myteriet gav Belgien en motivering att intervenera, för att skydda de hundra tusen européer som bodde i landet, men också för att säkra de stora belgiska ekonomiska intressen som fortfarande fanns i Kongo. Med starkt inofficiellt belgiskt stöd förklarade sig den sydliga, mineralrika, provinsen Katanga (i dag: Shaba) självständig.

I New York var Dag Hammarskjöld inte utan orsak orolig för att den kongolesiska konflikten skulle eskalera genom stormaktsinblandning, och att det kalla kriget skulle få fäste i centrala Afrika. Det gällde att säkra det belgiska militära tillbakadragandet och att därefter upprätthålla fred, lag och ordning i det väldiga landet – liksom att ersätta de belgiska experter som börjat resa hem. Resultatet blev upprättandet av FN:s insatsstyrka för Kongo, ONUC (Opération des Nations Unies au Congo).

Lumumba premiärminister

I valen i maj 1960 blev Patrice Lumumbas parti MNC (Mouvement National Congolais) störst, men fick ingen egen majoritet. Partiet strävade efter att bevara Kongos enighet, över stamgränserna. Vid självständighetsceremonin den 30 juni 1960 höll den nyutnämnde premiärminister Lumumba överraskande ett mycket aggressivt tal riktat mot den belgiska kolonialmaktens övergrepp i Kongo. I ett slag framstod han som den mest radikale av nationalistledarna och den främste representanten för det fria Afrika vid sidan av nämnde Nkrumah i Ghana.

I väst såg man Lumumba som ett redskap för Sovjet och därför stödde västmakterna presidenten Joseph Kasavubu i den interna kongolesiska maktkampen. Lumumba använde stormaktsrivaliteten i sitt eget maktspel på ett sätt som skaffade honom farliga fiender. Därmed hade också Dag Hammarskjöld fått mäktiga fiender på båda sidor i det kalla kriget.

Den 15 september 1960 genomförde arméchefen Mobuto en kupp med stöd av Kasavubu. Lumumba arresterades och i januari 1961 valde Kasavubu att försöka komma överens med utbrytarledaren Moise Tshombe som styrde provinsen Katanga – priset blev Lumumba.

Den avsatte premiärministern överlämnades till sin dödsfiende och den 17 januari 1961 mördades Lumumba av en belgisk legosoldat i katangesisk tjänst och i närvaro av flera av Katangas ledare. Därmed dog en både karismatisk och hyllad liksom avskydd person kring vilken mycket av Kongokonflikten cirkulerade.

Svensk FN-styrka till Kongo

Den 17 juli 1960 bad Hammarskjöld den svenska regeringen att få disponera den svenska FN-bataljonen i Gaza eftersom den redan var organiserad och snabbt kunde transporteras till Kongo.

Bakgrunden till insatsen var alltmer oroande rapporter från FN:s utsända i Kongo, amerikanen Ralph Bunch och svensken Sture Linnér. De rapporterade att den europeiska befolkningen i huvudstaden Léopoldville (Kinshasa) i det närmaste var panikslagen. De första insatta sju FN-bataljonerna – med soldater från Etiopien, Ghana, Guinea, Marocko och Tunisien – bestod av 4.000 man, men räckte inte långt.

Senare skulle styrkan öka till som mest 20.000 man.

Redan den 22 juli var den svenska bataljonen på plats i Léopoldville och i augusti överfördes den till Elisabethville i Katanga, där man arbetade med bevakning inne i staden, patrulluppdrag på landsbygden och eskort av tåg med flyktingar.

Under tiden fortsatte kaoset att sprida sig där olika politiska fraktioner och armén under
generalen Mobotu kämpade om inflytande. I februari 1961 gav säkerhetsrådet ONUC mandat att använda nödvändigt våld för att förhindra fullständigt inbördeskrig i Kongo.

I november 1960 hade Sveriges första bataljon ersatts av en nyrekryterad, speciellt utbildad för Kongooperationen. Under 1961 fick den stegvis förstärkning av ytterligare en bataljon från Mellanöstern. Sverige ställde också 50 byggnadsingenjörer, 20 kommunikationstekniker och 20 officerare och underofficerare till ONUC:s förfogande.

Under sommaren 1961 löstes den nästan årslånga konstitutionella krisen i Kongo. I slutet av augusti utsågs Cyril Adoula till premiärminister av president Kasavubu, och han stöddes senare av båda kamrarna i det återsamlade kongolesiska parlamentet.

Katanga skulle tillbaka till Kongo

Nästa steg var att återföra utbrytarprovinsen Katanga till Kongo. Detta skulle framför allt utföras av FN-förband från Sverige, Etiopien, Indien och Irland, vilka hade att möta Katangas gendarmeri lett av vita officerare, av vilka några var legosoldater av klassiskt snitt.

Den 13 september 1961 inleddes operation Morthor under vilken FN-styrkorna grep flera legosoldater, besatte strategiska positioner och försökte säkra kontrollen över Elisabethville. Resultatet blev en öppen konflikt mellan FN och det katangesiska gendarmeriet. Den 24 november 1961 gav säkerhetsrådet sitt uttalade stöd för att ONUC skulle gripa legosoldater och återföra Katanga till Kongo. För första gången i dess historia hade FN övergått från att vara en fredsbevarande organisation till fredsframtvingande.

FN-svenskar i strid

Katangagendarmer började i november och december 1961 upprätta vägspärrar inne i Elisabethville. Flera FN-soldater greps och några av dem dödades eller sårades. Öppna strider bröt ut den 5 december och såväl de irländska som de svenska förbanden inringades av gendarmeri, men kunde hålla sina positioner till dess förstärkningar flugits in till Elisabethville från andra delar av Kongo.

De svenska förbanden fick alltmer överta ansvaret för bevakningen av ett läger med runt 40 000 flyktingar från balubastammen som hade flytt från Katangaledaren Tshombes förföljelser.

Under striderna i Elisabethville den 13 september 1961 erövrade svenska trupper radiostationen, medan irländare och indier tog andra mål. Nästan ingen av svenskarna hade tidigare upplevt väpnad strid, och fler skulle följa.

Rapporter lyfter fram personalens förmåga att snabbt anpassa sig till nya, oväntade och extrema omständigheter. Den höga utbildnings-nivån och det goda urvalet av soldater ur det svenska värnpliktsförsvaret framhålls som viktiga komponenter. Enligt det egna befälet stod man inte något annat lands FN-trupp efter, trots stridsovanan. Ändå förekom det att FN:s ledning i Kongo nedvärderade den svenska (och irländska) förmågan. Inför anfallet i Elisabethville gjordes den 14 december 1961 en lägesbedömning och värdering av den egna respektive motståndarens kapacitet.

FN hade dragit samman 5 030 man, men »den reella stridsstyrkan uppskattas till 4 000 man«, hette det. I styrkan ingick nämligen två svenska och två irländska bataljoner.

Vidare sades det att: »Vi måste ta med i beräkningen att nyanlända irländska och svenska bataljoner är olämpligt utrustade och att de vanligen tar över vapen och utrustning från hemvändande förband. Dessa enheter är också helt ovana vid förhållandena i Kongo och måste acklimatisera sig. Det är därför rätt att uppskatta att stridsvärdet av två irländska eller svenska bataljoner motsvarar det hos en standardbataljon.«

FN-ledningen i Kongo värderade alltså »stridsvärdet« hos två svenska eller två irländska bataljoner till motsvarande en bataljon vardera.

Försvarade den svenska basen

Svensk trupp utsattes inte bara för överfall under transporter eller genomförde regelrätta anfall som i Elisabethville, man blev också utsatt för formliga storanfall. En pluton om 23 man ur den XII:e bataljonen utsattes i början av september 1961 för ett väl organiserat bataljonsanfall i Kamina. Den svenska plutonen höll dock ut. Man lyckades få anfallet att bryta samman och kunde försvara den svenska basen.

Från den XIII:e bataljonen rapporterades ovana vid gatustrider som en brist, annars visade manskapet både god elddisciplin och rationellt uppträdande: »Anmärkningsvärt lugn inför fientlig eldgivning kunde konstateras. För plutonchefen hade inga svårigheter att få iväg sitt folk på nytt trots tidigare tillbakaryckning från eldkoncentration.«

I dag vet vi att flera hemvändande svenska FN-soldater led av posttraumatisk stress (PTSD) efter extrema stridsupplevelser och även som krigsfångar.

Nio irländare dödades

Under ett patrulluppdrag nära Niemba i norra Katanga angreps i november 1960 en irländsk styrka av beväpnade män ur balubastammen. Resultatet blev en massaker där nio irländska soldater dödades. Händelsen tillsammans med efterföljande motgångar innebar ett stort trauma för Irland, och sex av kropparna återfanns senare av en undsättningsstyrka. De döda begravdes efter hederskortege genom Dublin den 22 november 1960.

Under operation Morthor hade ONUC:s insatser delvis störts av katangesiska flygplan flugna av legosoldater. Därför sände Sverige, efter begäran från FN, fem stycken J 29-stridsflygplan (»Flygande tunnan«) till Léopoldville i oktober 1961. Tillsammans med flygstyrkor från Etiopien och Indien opererade de svenska jetplanen under decemberstriderna. Efter förstärkningar bildades den svenska flottiljen F 22 Kongo. Vid förnyade strider i december 1962 slog FN-flyget snabbt ut Katangas flygvapen och gav FN full kontroll i luftrummet.

Efter striderna i december 1961 följde nära nog ett år av förhandlingar innan situationen åter förvärrades i december 1962. Katangagendarmeriet satte upp vägspärrar och besköt vid flera tillfällen FN-trupp. ONUC satte då in en kraftig motoffensiv och den 30 december 1962 hade man full kontroll över Elisabethville.

Katanga gav upp

Efter flera motgångar kollapsade nu Katangas försvar. Den 14 januari 1963 meddelade utbrytarledaren Moise Tshombe till FN att hans regering var beredd att upphöra med utbrytningen, garantera full rörelsefrihet för ONUC-trupperna och acceptera FN-chefens plan för nationell försoning i Kongo. Därmed var den viktigaste delen av Kongomissionen över.

Dock stannade FN-förbanden kvar i över ett år, fram till juni 1964 – dels för att övervaka processen när Katanga återinträdde i Kongo, dels för att utbilda regeringsarmén, ANC. Den sista svenska bataljonen lämnade Kongo något tidigare, i mitten av maj 1964. Då hade 6 332 svenskar tjänstgjort inom ONUC.

Totalt krävde Kongoinsatsen 18 svenska liv. Det kan jämföras med Italiens 22, Etiopiens 25, Irlands 26, Indiens 39 och Ghanas 48 omkomna FN-soldater.

Fler uppror i Kongo följde

När FN-förbanden började dra sig tillbaka exploderade andra regioner i Kongo i våldsamma uppror och massakrer – i Kwiluprovinsen, i östra Kongo från Uvira-Fizi upp mot Kindu, i Maniema, i norra Katanga, i Kasai och i Oriental. Överallt flammade våldet upp.

Men upprorsrörelserna var djupt splittrade inbördes. I Stanleyville landsattes 800 amerikanska och belgiska fallskärmsjägare, medan maktkampen fortsatte inom det ledande skiktet. Ministrar avsattes och ersattes i en rasande takt, tills arméchefen general Mobutu Sese Seko tog makten den 24 november 1965 i en militärkupp. Han skulle komma att styra Kongo (som 1970 bytte namn till Zaire) som diktator ända till 1997.

Publicerad i Populär Historia 3/2020

Läs också:

Krig

En liten svensk flygstyrka utmanade Nigerias flygvapen under Biafrakriget. I spetsen för de svenska semesterkrigarna stod greven Carl Gustav von Rosen.