Napoleons återkomst

De förenade ryska, österrikiska, preussiska och engelska arméernas offensiv hade i slutet av mars 1814 drivit den franska armén framför sig ända till Paris. Kejsaren hade dragit sig tillbaka till Fontainebleau. Den 6 april avgick han och accepterade några dagar senare villkoren för sin framtida vistelse på Elba. Han fick behålla kejsartiteln och garanterades en årsinkomst om 2 miljoner franc.

Ludvig XVIII, sonson till Ludvig XV och bror till den 1792 avrättade Ludvig XVI, installerades på tronen och det napoleonska kejsardömet var till synes ett avslutat kapitel i fransk historia.

Napoleon på Elba

Det dröjde emellertid inte länge efter Napoleons ankomst till ön förrän det var uppenbart för alla att hans vistelse där inte skulle bli särskilt långvarig. Att planera byvägar och exercera livvakten på den efterblivna lilla ön var inte uppgifter som passade en som i femton år härskat över större delen av det europeiska fastlandet.

Han kände sig dessutom ensam och övergiven. Marie-Louise och sonen, prinsen av Rom, hade i samband med abdikationen flyttat hem till Wien och vägrade att komma till Elba, trots upprepade böner från Napoleons sida.

När det dessutom stod klart att Ludvig XVIII vägrade att betala ut de pengar han blivit lovad för att klara administrationen på ön – för att inte tala om de mer eller mindre välgrundade rykten som berättade om såväl engelska som franska planer på att tillfångata och mörda honom – var det bara en tidsfråga innan något skulle hända.

Med tusen man mot Frankrike

Under vårvintern 1815 började planerna för en invasion av det franska fastlandet ta fastare former. Napoleons truppstyrka på ön uppgick till 1 026 man och kl 5 på morgonen söndagen den 26 februari gick de ombord på den lilla eskader av båtar som samlats i hamnen. Den bestod av sju fartyg, de flesta små och latinriggade, och i spetsen seglade briggen L’Inconstant, som hastigt och lustigt byggts om för att likna ett engelskt örlogsfartyg.

Gick iland utan uppmärksamhet

Märkligt nog kunde hela planeringen av expeditionen, embarkeringen och överseglingen till den franska kusten ske utan att vare sig fransmännen eller någon av de gamla allierade anade att något var på gång. Kl 10 på förmiddagen den 1 mars siktades bergen vid Cape Antibes, eskadern lät ankarna gå i bukten vid Golfe Juan och inom kort stod hela styrkan på den soldränkta sandstranden.

Inte heller denna operation noterades av garnisonen i Antibes eller det närbelägna Fort Carré. Så småningom upptäcktes de av några förbiridande tullare som höll på att tappa hakorna när de såg den vanligtvis öde och fridfulla stranden fullproppad av soldater och materiel. Inte heller detta resulterade dock i någon aktivitet, varför Napoleon i lugn och ro kunde ägna sig åt att förstärka sina ställningar.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Vad hade han egentligen för plan för den kommande operationen? Hur hade han tänkt sig att med 1 000 man återta Frankrike, för att inte säga Europa? Vad visste han om stämningarna för honom i Frankrike?

Napoleon spelade högt

Sanningen var den att han inte hade någon plan. Han hade under vintern fått diverse rapporter om ett växande missnöje med det restaurerade bourbonstyret bland armén och folket, men det fanns ingen organiserad grupp, vare sig inom den militära eller politiska sfären, som var beredd att ta emot honom och bana väg för hans återkomst. Han hade bara sig själv och sina 1 000 man.

Men Napoleon var en man som ofta under sin karriär spelat högt, och ibland också vunnit. Brumairekuppen i november 1799, då han skyndade hem från sitt självförvållade débâcle i Egypten och tog makten, visade vilken kallblodig och högt satsande person han var.

Vad skulle han ta sig för när han nu stod på stranden i Golfe Juan med sina trogna soldater? Den viktigaste faktorn för ett lyckat resultat var självklart snabbhet och överraskning. Att nå Paris innan Ludvig hunnit skicka armén på honom var avgörande för om han skulle kunna återta makten. Det första beslutet måste därför vara att snabbt bege sig mot norr.

Valde vägen över bergen

Men vilken väg skulle han ta? Den naturliga vägen från Golfe Juan, mitt på den franska Rivieran, strax öster om Cannes, var att gå västerut mot Marseille och därefter vända upp genom Rhônedalen mot Paris. Det var den snabbaste vägen och det var den lättaste vägen. Men det var också den farligaste vägen. Där fanns flera stora garnisoner, bland annat i Marseille och Lyon, och när larmet väl gått att den forne kejsaren landstigit i Golfe Juan med en handfull soldater, skulle det inte dröja länge förrän inkräktaren var tillfångatagen och likviderad.

Han valde därför den mest osannolika vägen. Från Cannes norrut, rakt genom de provensalska alperna, fanns en väg mot Grenoble. Den var smal och slingrade sig över snöiga bergspass och genom djupa dalgångar. Fågelvägen var den visserligen den kortaste vägen mellan Cannes och Paris, men den var samtidigt så dålig att ingen skulle komma på tanken att använda den för en snabb marsch mot Paris. Ingen utom Napoleon. Han bestämde sig för att genast bege sig mot Cannes.

Han hade hoppats att garnisonen i Antibes, som var den starkaste i området, skulle gå över till honom, men av detta blev intet; i stället arresterades hans budbärare! Garnisonen förhöll sig dock passiv mot trupperna på stranden, vilket gjorde att Napoleon kunde smyga sig förbi den på vägen mot Cannes.

Väl framkommen dit rekvirerade han hästar, vagnar och andra förnödenheter till sina trupper och författade en proklamation där han uppmanade armén att gå över till honom. Under efternatten bröt styrkan upp och begav sig norrut, mot Grasse.

Armén insåg inte allvaret

Det dröjde åtskilliga timmar innan myndigheterna fattat vidden av det inträffade. Till en början trodde borgmästaren i Cannes att det rörde sig om ”ett sextiotal” soldater med en general från Elba. Bud med detta innehåll gick ut bland annat till Fréjus.

Först sent på kvällen, när Napoleon började sprida sina flygblad, gick det upp för alla att man hade med självaste kejsaren att göra. Larmet gick då till den största garnisonen i området, Draguinan, som ligger några mil upp i bergen, väster om Cannes.

Men fortfarande rådde oklarhet om vart Napoleon och hans soldater begett sig. Allmänt antogs att de tagit den självklara vägen längs kusten mot Marseille, varför soldaterna från Draguinan, när de så småningom nåtts av larmet, tågade söderut mot kusten, medan Napoleon samtidigt i rask takt marscherade norrut!

Snabb marsch norrut

Och i rask takt gick det verkligen. Han lämnade Cannes vid fyratiden på morgonen den 2 mars och anlände efter några timmar till Grasse. Provence och södra Frankrike var traditionellt antibonapartistiskt område och portarna till staden smälldes därför igen mitt framför ögonen på Napoleon och hans män. Efter en kort paus fortsattes därför marschen mot bergen kl 11 på förmiddagen.

Efter Grasse ökade svårigheterna. Vägen var smal och brant och det första passet, Col de Luens på 1 000 meters höjd, var täckt av snö. Hästarna släpade mödosamt på tunga vagnar och kanoner och soldaterna började bli trötta. Den 3 mars nåddes staden Castellane, där ny proviant rekvirerades. Något läger slogs icke – efter intagande av en snabb lunch gav kejsaren order om fortsatt marsch mot Digne.

Det var klokt att hålla ett högt tempo, för på tredje dagen efter landstigningen var jakten i gång, även om den var rätt halvhjärtad till att börja med. Militärbefälhavaren i departementet kunde inte tänka sig att Napoleon skulle klara sig särskilt länge i ett så genuint "kungavänligt” distrikt.

Route Napoléon finns kvar

Man kan i dag åka på ”Route Napoléon”, en bred och bekväm bilväg som i stora drag följer den rutt som Napoleon och hans följeslagare marscherade under de hektiska marsdagarna 1815. Många av de platser där han rastade, åt och övernattade finns också fortfarande kvar. Det är därför lätt att se i vilken ursinnig fart han jagade fram. Korta raster och högt tempo var förutsättningen för framgång, och Napoleon var besatt av tanken att återta makten. Det förefaller nästan otroligt att de orkade i den svåra terrängen.

Den 4 mars var de i Digne, den 5 i Gap och därefter skulle de snart nå Grenoble. Det var en avgörande punkt för hela expeditionens framgång. Garnisonen i Grenoble var stor och den skulle lätt kunna fånga in Napoleons lilla styrka. Så snart meddelande inlupit från Draguinan, kommenderade general Marchand ut en bataljon ur 5:e infanteriregementet under befäl av en major de Lessart. Uppgiften var att hejda inkräktarna vid La Mure strax söder om staden.

Sammanstötning mellan styrkorna

De två truppstyrkorna möttes vid Laffrey, inte långt från La Mure, vid middagstid den 7 mars. De Lessart gjorde klart för general Gambronne, som ledde Napoleons trupper, att om de inte drog sig tillbaka, skulle de omedelbart arresteras. När Napoleon, som befann sig längre bak i kolonnen, hörde detta, kastade han sig upp på en häst och red fram till de Lessart och 5:e infanteriregementet.

Till allas förvåning inledde han med att ge order till de Lessarts trupper att de skulle göra på axeln gevär för att därmed lugna ner situationen. Det var då nerverna inte höll för den stackars kapten Randon. Han fann sig stående mitt framför en livs levande legend, en visserligen liten och fetlagd man, men samtidigt den som lett Frankrikes arméer under alla de ärorika fälttågen i Europa.

”Eld!” skrek kapten Randon.

Tystnad. Kejsaren steg fram och ställde sig framför soldaternas gevärsmynningar.

"Jag är er kejsare"

”Soldater från 5:e infanteriregementet! Jag är er kejsare”, ropade han med stark stämma och slog upp rocken så att Hederslegionens stora band syntes över bröstet. ”Om det finns någon bland er som vill döda sin kejsare, så är jag här!”

”Eld, eld”, upprepade den nu alltmer nervöse kapten Randon.

Soldaterna tittade tveksamt på majoren de Lessart, som emellertid var så tagen av stundens allvar att han inte förmådde få ett ljud över sina läppar. Efter ytterligare en kort paus ljöd leveropen: ”Vive l’Empereur” och soldaterna släppte sina vapen, sprang fram till kejsaren, föll på knä och kysste hans svärd och rockfåll.

Randon flydde fältet medan de Lessart överlämnade sin värja till Napoleon, vars väg mot Paris och de sista Hundra Dagarnas äventyr nu låg öppen.

Garnisonen svor Napoleon trohet

Klockan nio samma kväll red han in i Grenoble där hela den stora garnisonen, sex regementen med 8 000 man, svor honom trohet. Invånarna i staden tog bort sina vita kungaflaggor och hängde upp trikoloren på husväggarna, sjöng Marseljäsen och hurrade för sin kejsare.

Vågspelet hade lyckats. Napoleons intuition hade visat sig vara riktig; missnöjet med den fetlagde och pompöse Ludvig XVIII var utbrett. Saknaden efter den tid då Frankrike dominerat Europa både politiskt och militärt var stor, inte minst inom armén. Frankrikes nya ”naturliga” gränser efter freden med de allierade kändes trånga efter storhetsåren. Beslutet att stödja kejsaren var inte svårt.

Utvecklingen i Grenoble efter mötet i Laffrey förändrade givetvis helt förutsättningarna för den återvändande Napoleon att lyckas. Några dagar senare överlämnade sig också garnisonen i Lyon och den 13 mars kunde han fortsätta mot Paris i spetsen för 14 000 man. När marskalk Ney, som Ludvig XVIII skickat ut för att stoppa inkräktarna, förklarade sig lojal med sin forne kejsare och förenade sina 6 000 man med den växande armén på väg mot Paris, var saken i praktiken klar.

Kungen flydde – Napoleon åter

Den 20 mars anlände Napoleon till Fontainebleau, som han lämnat ett år tidigare, och fortsatte sedan in i Paris. Ludvig greps av panik och flydde och Napoleon återtog makten. Som vi vet blev det dock endast för en kort tid; efter Waterloo i juni var epoken Napoleon definitivt över.

Trots det var det en märklig episod, som börjat den 26 februari i hamnen i Portoferraio på Elba och slutat med att Napoleon den 20 mars i triumf bars in i slottet Tuilerierna i Paris på sina officerares armar. Med endast en handfull män hade han i ilfart marscherat den svåra vägen över alperna och, konfronterad med lyftade gevärsmynningar och en nervös kapten i Laffrey, med iskallt lugn öppnat sin vapenrock och sagt: ”Skjut om ni vill, här är jag.”

Inte ett skott hade avfyrats under den tre veckor långa marschen från Golfe Juan till Paris. Men det var nära att det blivit ett i Laffrey.

Publicerad i Populär Historia 3/1997