Egyptens mumier – så balsamerades liken
Varför lät egyptierna balsamera sina döda, och hur gick det till rent konkret? Vad låg bakom den omfattande handeln med mumifierade lik, och hur uppstod suget efter "mald mumie"? Forskning ökar förståelsen för ett av historiens mest fascinerande fenomen.
Under 1800-talet packades mumier upp både i vetenskapligt syfte och som underhållning. I denna konstnärliga tolkning är det de kungliga mumierna i Kairo som undersöks.
Mumien är på många sätt själva sinnebilden för det forna Egypten. I nästan tvåhundra år har museibesökare i Sverige kunnat betrakta både mumier och deras vackert dekorerade kistor i olika sammanhang. Undersökningar har flera gånger visat att museibesökare förväntar sig att få se mumier i utställningar om det forna Egypten – utan dem är berättelsen om det forntida riket ofullständig.
Mumifiering – en förberedelse för efterlivet
Under senare år har flera stora gravar upptäckts i Egypten – långa gångar och djupa schakt fulla med både kistor och mumier, vilka sedan stolt har visats upp på presskonferenser och museer.
Som betraktare får man lätt intrycket av att de forna egyptierna var besatta av döden. Så var det naturligtvis inte. Men egyptierna ville gärna möta döden – och den tillvaro som väntade bortom den – väl förberedda. Och i dessa förberedelser ingick en mumifiering av kroppen, för dem som hade råd.
De äldsta bevarade mumifierade kropparna i Nildalen begravdes cirka 3500 f Kr, flera hundra år innan Egypten enades till ett enda kungadöme. Kropparna hade begravts i enkla gravar, knappt mer än gropar i marken, men bar spår av kåda, en av de viktigaste ingredienserna i mumifieringen.
De var dessutom lindade i remsor av linne. På några kroppar hade tygbitar till och med förts in under huden, i ett försök att återskapa formen av muskler. Denna enkla form av mumifiering finns belagd även i senare gravar, men hantverket med kropparna förändrades naturligtvis en hel del under de drygt tretusen år som egyptierna mumifierade sina döda.
Egyptologer har av tradition tolkat förändringen som en utveckling av mumifieringskonsten, och såväl forskare som lekmän uttalar sig gärna om kvaliteten på mumier från olika tider. Det finns emellertid skäl att vara försiktig i att kvalitetsbedöma en process som vi sist och slutligen vet väldigt lite om.
Målet med mumifieringen var inte bara att bevara kvarlevorna för evig tid, utan framförallt att ge dem en ny – gudomlig – form för den tillvaro som väntade på andra sidan döden. Denna nya form kallade egyptierna sah, en term som är nära besläktad med ord för helig eller ärevördig.
Det finns ytterst få bevarade texter som beskriver hur en mumifiering gick till. De få samtida egyptiska beskrivningar som finns är mest listor över ingredienser, ibland med måttangivelser. De fungerade troligen som referenslitteratur, där balsamerare kunde slå upp och kontrollera detaljer. Själva hantverket och kunskapen om hur kropparna skulle hanteras lärdes troligen ut på plats genom någon form av lärlingssystem.
Den mest detaljerade beskrivningen av hur balsamerarna gick till väga finner vi hos den grekiske historikern Herodotos. Den skrevs på 400-talet f Kr, i en tid när egyptierna hade flera tusen år av mumifieringshistoria bakom sig, men stämmer väl överens med de ingrepp som kan studeras på mumier även från tidigare perioder.
Herodotos beskriver tre olika sorters mumifiering. I den mest omsorgsfulla, som också var den dyraste, avlägsnades de inre organen genom ett snitt i buken. I mindre omsorgsfulla varianter sköljdes kroppens innanmäte helt enkelt ut på mer naturlig väg med hjälp av ett kraftfullt lavemang.
Den schakalhövdade Anubis var balsameringskonstens gud. Här ses han med en mumie på en väggmålning i Khaemteris grav i Deir el-Medina.
Svepningens symbolik
Att dölja det heliga var centralt inom egyptiskt tänkande. Linnet dolde kroppen för omgivnings blickar, och bidrog till dess helighet. Svepningen förvandlade den förgängliga kroppen till en sah, en mumie.
Under och mellan de många tyglagren lades amuletter. De skulle skydda den döda och hjälpa honom eller henne att föryngras och födas på nytt. Amuletterna var ofta små och hade formen av gudar eller andra symboler, vilka representerade kraft, föryngring och förvandling.
Att linda en mumie krävde både styrka och precision. Kroppen skulle lyftas och vridas så att både tyg och amuletter hamnade rätt. Svepningens helighet påverkades uppenbarligen inte av att det tyg som användes till mumier ofta var gammalt och använt.
Den döda kunde svepas antingen i sina egna avlagda kläder eller i någon annans. Sådant återbruk har avslöjats när forskare har hittat bitar av gamla lakan, tunikor och klänningar – en gång till och med ett gammalt segel – bland mumiebindorna.
Balsamerarna ansträngde sig ändå för att vända nötta stycken, hål och lagningar inåt och nedåt för att ge mumien en så hel och prydlig yta som möjligt. När mumien sedan var klar, var det dags för begravningen.
Idag undersöks mumier ofta med skiktröntgen, även kallad datortomografi (CT). Här glider en av Världskulturmuseernas mumier, ett litet barn, in i scannern. Bilderna visar tydligt att barnet är en pojke, inte den egyptiska prinsessa som uppgavs när mumien skänktes till en skola i Stockholm på 1800-talet.
Gravgåvor för evigheten
För en lyckad begravning krävdes framförallt en förberedd grav med de rätta texterna på väggarna och statyer i nischerna. Den döda behövde också en eller flera kistor, en kanop-utrustning, samt naturligtvis mat och dryck inför färden till dödsriket. I graven lades också ett stycke papyrus med ett urval texter ur den så kallade Dödsboken – formler som skulle ge den döda vägledning och hjälpa vederbörande genom den förvandling som döden innebar.
Utöver allt detta försågs den döda vanligen även med en mängd gravgåvor i form av möbler, kläder, verktyg, vapen, smycken, smink, peruker och annat som kunde tänkas behövas i livet efter detta.
De allra flesta egyptier hoppades givetvis på att få vila ostörda i sina gravar i evighet. Så blev det emellertid sällan. Det händer visserligen att arkeologer fortfarande hittar orörda gravar, men sådana fynd hör till undantagen.
De allra flesta gravar plundrades redan i forntiden, ibland till och med av samma män som ansvarade för mumifiering och begravning.Dessa forntida gravplundrare hade inget intresse av mumierna som sådana. De var framförallt ute efter värdefulla metaller, dyrbara oljor och annat som kunde återvinnas och avyttras lokalt utan att väcka allt för stor uppmärksamhet.
Mald mumie – populärt läkemedel
Det var först långt senare som gravplundrare började intressera sig för de gamla kropparna, och då som en direkt följd av en plötslig efterfrågan i Europa, där mald mumie hade blivit ett eftertraktat universalläkemedel. Att man i Europa någon gång kring år 1100 började konsumera mald mumie byggde egentligen på ett missförstånd – eller kanske snarare en rad feltolkningar och översättningsmissar beträffande det asfaltslika materialet bitumen. Redan under antiken hade läkare rekommenderat bitumen mot bland annat spetälska, gikt, tandvärk, hosta, dysenteri, sår och feber.
Materialet förekom naturligt på flera platser i Mellanöstern, och en särskilt eftertraktad sort importerades från svårtillgängliga bergsområden i Persien. De arabiska läkare som använde detta bitumen kallade medicinen mumia, efter mum som betyder vax.
Ungefär samtidigt som de arabiska medicinska texterna översattes till europeiska språk, på 1000- och 1100-talen, måste någon ha misstagit den torkade och svarta kådan på urgamla egyptiska kroppar för mumia. Denna stelnade mumievätska beskrevs till och med av några författare som en särskilt intressant sorts mumia eftersom den doftade svagt av kåda och andra kryddor med medicinska egenskaper. Den egyptiska mumian var dessutom både billigare och enklare att få tag på än naturligt bitumen från de persiska bergen.
Det var inte okunskap om pulvrets ursprung som låg bakom användningen av mumia från döda kroppar. Redan på 1200-talet beskrev läkaren Abd-ul-latif från Bagdad (1160–1231) hur man i egyptiska städer kunde köpa kranier fulla med mumia för en spottstyver, och på 1500-talet beskrev portugisen Tomé Pires mumia specifikt som utsöndringar från lik.
På 1500-talet tog handeln med mumifierade kroppar och kroppsdelar fart på allvar. Europeiska resenärer noterade hur befolkningen i Egyptens byar letade upp mumier som de sedan sålde till handlare i Kairo, hos vilka européer handlade. "Man kan köpa en hel person i Kairo" skrev Samuel Kiechel från Ulm 1588. Samtidigt spreds en föreställning om att inte bara den torkade aromatiska vätskan – utan även själva kropparna – kunde konsumeras i medicinskt syfte.
Handel med mumifierade kroppar
De egyptiska myndigheterna gjorde allt för att stävja den plötsligt uppkomna handeln med döda kroppar. De som ertappades med att producera mumia dömdes till stränga fängelsestraff, och all export av mumier förbjöds.Men för européer var det ändå förhållandevis enkelt att muta sig förbi tulltjänstemännen. Det var svårare att förmå vidskepliga skeppare att på sina skepp frakta de döda kropparna över Medelhavet.
För att möta den ökade efterfrågan på mumia började man i Egypten tillverka nya mumier som kunde malas ner till pulver. Enligt vissa källor skulle handelsmän i Alexandria ha varit de första att snabbmumifiera kroppar av människor, som hade dött av spetälska, koppor eller pest, men också kvarlevorna av döda slavar som ingen tog hand om. Kropparna fylldes snabbt med asfalt, lindades och fick därefter torka i solen.
Alla var dock inte lika begeistrade över den ökande konsumtionen av mumier. En fransk forskare, Pierre Belon, påpekade 1553 att det hela rörde sig om ett missförstånd, och att den egyptiska mumian var medicinskt värdelös. Även den tyske läkaren Leonhart Fuchs kritiserade apotekare som saluförde delar av lik, och därmed uppmuntrade till kannibalism.
Här ses mumien efter farao Merenptah, som regerade 1213–1203 f Kr. Inte enbart faraoner balsamerades i det forntida Egypten; det
ansågs som en förberedelse för livet efter detta.
Mumia såldes på svenska apotek
Alla varningar till trots, användes malda egyptiska mumier flitigt inom europeisk medicin under hela 1500- och 1600-talen. Så även i Sverige, redan under 1500-talet. En av de första som sålde medlet var Carsten Houwer, som var apotekare på Kexholms slott. Hans inventarielista för år 1582 innehåller "4 lod egyptisk mumie". Därefter blev mumia allt vanligare, och såldes på svenska apotek under hela 1600-talet.
Under 1700-talet dalade pulvrets popularitet, för att under 1800-talet avta helt och hållet. Men faktum är att man ännu så sent som 1912 kunde köpa mumia på apotek i Köpenhamn – tio gram för fyrtio öre.
Många samtida läkemedelsböcker varnade för förfalskningar, och mumiepulvret i Köpenhamn visade sig vara en billigare blandning av "asfalt med lite myrra". Äkta mumiepulver blev uppenbarligen ganska sällsynt när det blev betydligt mer lönsamt att istället sälja hela mumier till europeiska samlare.
Förfalskade mumier såldes
Redan på 1600-talet dök de första egyptiska mumierna upp i de europeiska hovens och universitetens kuriosa- och naturaliesamlingar. I kejsar Rudolf II:s (1552–1612) berömda Kunst- und Wunderkammer i Prag fanns, bland mycket annat, flera egyptiska mumier.
En av dem togs som krigsbyte av de svenska trupperna i slutet av trettioåriga kriget och hamnade i konstkammaren på Stockholms slott (där den senare troligen förstördes i den stora branden år 1697). Uppsala universitet hade också tidigt en egyptisk mumie, som ställdes ut i naturaliesamlingen i universitetets anatomiska teater 1688. Den försvann emellertid bit för bit, och saknades nästan helt vid en inventering 1712.
De egyptiska mumier som under 1700-talet kom till Sverige var få. De var dessutom inte alltid alltigenom äkta. Gravplundrare och handlare i Kairo och Alexandria kombinerade huvuden, kroppar och kistor från vitt skilda tider och platser för att möta köparnas önskemål om hela mumier i kistor.
I 1700-talets Europa var kunskapen om det forna Egypten högst begränsad. Ingen kunde läsa inskrifterna på mumiekistorna eller säga särskilt mycket om de gamla kropparnas kulturhistoriska kontext. Det var med andra ord svårt att skilja en äkta mumie från en falsk.
Mumier till salu i Egypten 1875. Bilden togs av den franske fotografen Félix Bonfils (1831–85).
Synen på mumier förändras
Mumiernas roll var heller inte att förmedla någon kunskap om de forna egyptierna. Kropparna hade visserligen mänskliga drag, men de betraktades inte som individer. De hanterades snarare som representanter för en exotisk typ eller art, spännande men anonyma och sinsemellan utbytbara. De ställdes ut som de kom, i sina kistor och omgivna av ovanliga stenar och koraller i naturaliekamrarna på olika slott och universitet.
Under 1800-talet förändrades synen på mumierna allteftersom kunskapen om det forna Egypten ökade. År 1822 gjorde den franske forskaren Jean François Champollion (1790–1832) ett avgörande genombrott i studierna av de egyptiska hieroglyferna (bland annat utifrån tolkning av skriften på den så kallade Rosettastenen). Det var en milsten som banade väg för egyptologin som akademisk disciplin.
Även Sverige fick snart sina första egyptologer, som kunde läsa de gamla texterna och placera in mumierna i deras rätta kontext. I land efter land flyttades egyptiska mumier över från de naturaliesamlingar, där tidigare hade ansetts höra hemma, till nyöppnade nationalmuseer och andra kulturhistoriska institutioner.
Ett stort intresse för fornegyptisk kultur svepte genom Europa, och både forskare och turister reste till det fascinerande landet vid Nilen. Många återvände med både fornsaker och mumier i bagaget. Dessa mumier mötte sedan de mest skiftande öden. En del maldes till målarfärg, några få användes vid papperstillverkning. Många mumier packades också upp, både i forskningssyfte och som ren underhållning.
Medicinsk mumieforskning
Idag packar man ytterst sällan upp egyptiska mumier. Litteratur och film har visserligen gett mumierna något av en särställning i europeisk kulturhistoria, men både museer och andra forskningsinstitutioner strävar ändå efter att hantera alla folks kvarlevor med samma respekt.
Forskare behöver heller inte längre packa upp och dissekera kroppar för att undersöka dem. Det är fullt möjligt att studera allt från amuletter och mumifieringsteknik till sjukdomar och dödsorsaker genom icke-destruktiva metoder som röntgen och datortomografi (CT eller CAT). För bakteriologiska analyser och dna-forskning räcker det med några gram mumifierad vävnad.
Förfinade undersökningsmetoder har under 2000-talet lett in mumieforskningen på en mer medicinskt inriktad bana. Ögonblicksbilder av enskilda individers skador och eventuella dödsorsaker är inte längre i fokus för en forskning som alltmer intresserar sig för epidemier, parasitsjukdomar och deras utveckling över tid.
Mumierna är visserligen oföränderliga, men mumieforskningen utvecklas och förändras snabbt. Det som en gång betraktades som en underhållande men något udda hobby, är idag ett snabbt växande fält befolkat av internationella och tvärvetenskapliga forskarlag i laboratorier med avancerad teknisk utrustning.
