Macau

Den 20 december halas den sista europeiska flaggan i Asien: enklaven Macau återgår då till Kina efter nära 450 år av portugisiskt styre. Sekler av utländs

16 mars 2001 av Bertil Lintner

Den 20 december halas den sista europeiska flaggan i Asien: enklaven Macau återgår då till Kina efter nära 450 år av portugisiskt styre. Sekler av utländskt herravälde har satt sina tydliga spår i denna lilla stad på den sydkinesiska kusten, bara en knapp timme med flygbåt från det större, yngre och mycket mer välmående Hongkong.

Macau var långt innan Hongkong grundades Europas starkaste fäste i Fjärran Östern. I flera hundra år handlade Västvärlden och även Kina med Japan via Macau, som också tjänade som sommarresidens för de europeiska handelsmännen i Kanton (Guangzhou). Härifrån spreds kristendomen till Kina och här möttes under århundraden öst och väst i relativ harmoni. Katolska kloster, jesuitiska institutioner och pampiga villor i medelhavsstil reste sig sida vid sida med taoistiska tempel och kinesiska handelsbodar.

Det är bara under senare år denna relativa harmoni har undergrävts av strider mellan rivaliserande kinesiska gangstergäng. De slåss om kontrollen över det som sedan sextiotalet varit territoriets enda stora inkomstkälla: kasinon och annan spelverksamhet. När britterna tog över Hongkong på andra sidan Pärlflodens mynning i mitten på 1800-talet växte denna nya europeiska handelsstad strax förbi den gamla, som i sin tur behövde nya inkomster. Macau har därför överlevt som en anakronism i Asien. Här tillåts både spel om pengar och prostitution; nästan allt som är förbjudet i Hongkong är tillåtet i Macau.

Krisen i Macau är så akut att regeringen i Lissabon skickat ut nya poliser och fängelsevakter från Portugal, medan Kina meddelat att man kommer att skicka in soldater från Folkets befrielsearmé redan före det officiella överlämnandet i december. Det senare beslutet har redan orsakat oro i Macau, där man vant sig vid att Kina hållit sig på avstånd, trots att fastlandet ligger så nära att man ser det från vilken plats som helst i territoriet. På sina ställen går det rentav att vada över till andra sidan.

Vid en jämförelse mellan Macau och Hongkong kan man konstatera att skillnaderna är stora. Hongkong med sina sex miljoner människor och över 1 000 kvadratkilometer är mer än bara en traditionell ”stadsstat”. Där har man framgångsrikt försvarat den autonomi som man utlovades när Storbritannien lämnade tillbaka Hongkong till Kina den 1 juli 1997. Dess invånare har också sin egen identitet som ”hongkongkineser”, vilken man benhårt försvarar.

Hongkongborna har också fördelen att många där, vid sidan av kinesiska dialekter, dessutom talar engelska, det internationella handelsspråket i Asien.

I Macau trängs 450 000 människor på en halvö och två små öar (se kartan), tillsammans endast 22 kvadrat-kilometer. Befolkningen i Zhuhai, den ekonomiska specialzonen på andra sidan gränsen i Kina, är 3–4 gånger så stor. ”Man skulle bara behöva öppna gränsen och Macau skulle försvinna i mängden”, suckar Joao Severino, chefredaktör på Macau Hoje, en av territoriets tidningar på portugisiska – ett språk som med all sannolikhet kommer att försvinna från området i framtiden och därmed ytterligare undergräva Macaus historiska arv.

Till skillnad från Hongkong, som på sedvanligt brittiskt sätt alltid reglerats av traktater, lagar och förordningar, har Macau haft en statsrättslig status av mer tvivelaktig karaktär. Enligt en version som länge var officiellt accepterad överlät den kinesiske kejsaren Macau till portugiserna som belöning för att de bekämpat pirater i Sydkinesiska sjön. Detta skulle ha skett omkring 1557, vilket sammanfaller med de första portugisiska sjöfararnas ankomst till Macau. Fartygen gick i hamn intill ett kinesiskt tempel tillägnat A-Ma, en gudinna som beskyddar just sjöfarare. Portugiserna kallade platsen ”A-Ma-Gao”, vilket till slut blev ”Macau”. På den lokala kinesiska dialekten heter platsen enbart Ao Men, ”porten till viken”, vilket syftar på inloppet till ett sund mellan halvön och fastlandet.

Men senare efterforskningar har visat att denna historia är en myt, vilken först avslöjades av svensken Anders Ljungstedt. Han slog sig ner i Macau under dess storhetstid i slutet av 1700-talet och blev handelsman och svensk generalkonsul. Han var den som först skrev en kritisk historia om Macau. Efter att grundligt ha studerat alla dokument i Macaus arkiv drog Ljungstedt slutsatsen att det avtal som ingicks 1557 bara var ett hyresavtal med lokala regeringstjänstemän. Kina var även då ett stort land, och det var inte förrän 1582 som kejsaren över huvud taget visste att det fanns en europeisk bosättning i Macau. Något fördrag mellan Kina och Portugal existerade inte.

Först år 1887 slöts ett avtal mellan Portugal och Kina, och Macau blev officiellt portugisiskt. Då blomstrade opiumhandeln och kineserna fruktade att opium skulle smugglas in till Kina om det inte fanns ett avtal som reglerade gränsen.

Under de förhandlingar som till slut ledde till återlämnandet av Macau till Kina använde kineserna Ljungstedts efterforskningar som bevis för att stödja sina anspråk på territoriet. Även de portugisiska myndigheterna gav efter, och förra året invigdes en ny gata i Macau som uppkallades efter Ljungstedt. Hans grav finns på den protestantiska kyrkogården i Macau, men hans förmögenhet donerades för länge sedan till ett gymnasium i hemstaden Linköping.

På sjuttiotalet, kort efter att man gett upp sina afrikanska kolonier, erbjöd Portugal frivilligt Macau till Kina, som svarade att ”tiden ännu inte var mogen” för ett övertagande. Enklavens status blev så svår att bestämma att man under den nya portugisiska konstitutionen, efter de dramatiska förändringarna i Portugal och dess kolonier, förklarade Macau som ”ett kinesiskt territorium under portugisiskt styre”. En kompromiss som passade bägge parter.

I takt med att gamla historiska hemligheter blir offentliga börjar dock Macaus historia att klarna. När andra världskriget bröt ut 1939 hade Portugal 63 ton i guldreserver. Men när kriget var över fanns det 365 ton i kassavalven. Det då fascistiska Portugal hade sålt krigsmateriel och andra förnödenheter till Tyskland under kriget. Nazisterna betalade i guld, dels från sina egna reserver och dels från vad man stulit från de länder man ockuperat.

Efter kriget gav Portugal, efter påtryckningar, tillbaka fyra ton. Sedan försvann guldfrågan från agendan. Detta var under det kalla krigets dagar och västmakterna var mer intresserade av att behålla militärbaserna på Azorerna än att provocera Portugal, en medlem av Nato.

1946, ett år efter krigsslutet, samlades representanter för Västvärlden i den lilla staden Bretton Woods utanför New York för att diskutera en ny ordning för världsmarknaden. Resultatet blev Internationella valutafonden, och ett avtal om att reglera handeln med guld och annan hårdvaluta. Portugal skrev under Bretton Woods-avtalet – men ”glömde bort” att inkludera Macau.

Den lilla portugisiska kolonin på Kinas sydkust, som helt saknar naturtillgångar och sedan länge förlorat sin forna glans till Hongkong, blev nu centrum för guldhandeln i Asien.

Handeln började dock avta redan på sextiotalet, då en kinesisk entreprenör, Stanley Ho, lyckades få monopol på Macaus då ganska sömniga kasinoverksamhet. Han införde flygbåtar och helikoptrar, han byggde nya kasinon och introducerade dansshower i Las Vegas-stil. Eftersom spel var förbjudet i Hongkong – om man bortser från hästkapplöpningarna – blev detta början till en ny storhetstid i Macau. Miljoner hongkongkineser kom över för att spela, och skatteintäkterna började rasa in. I dag kommer 59 procent av all skatteuppbörd från kasinon, och alla drivs av Stanley Hos Sociedade de Turismo e Diversoes de Macau (STDM). Företagets gröna flagga vajar sida vid sida med den portugisiska utanför Hotel Lisboa och andra etablissemang i Macau, och ingen annan enskild person har så stort inflytande över territoriets ekonomi som Ho.

Men STDM:s monopol går ut år 2001. Stanley Ho börjar också bli gammal – han är nu 77 – och det finns ingen som ensam kan kontrollera det jätteimperium han kommer att lämna efter sig. Samtidigt har man i Macau börjat känna av den ekonomiska krisen i Asien. Spelarna från Hongkong är färre och från vissa länder som Thailand, Sydkorea och Indonesien har de nästan helt upphört att komma. Och Stanley Ho har fått konkurrens från den kinesiska maffian, triaderna.

De största insatserna görs i dag inte vid rouletteborden i de öppna spelhallarna, utan i de speciella VIP-rum som finns på hotellens övervåningar. Dessa ”hyrs” av ”resebyråer” som i sin tur kontrolleras av triaderna. Maffian kontrollerar också prostitution, penningutlåning och annan legal och halvlegal verksamhet som är förknippad med Macaus kasinon.

Även om den nya kinesiska överhögheten kommer att lyckas med att krossa maffian – vilket många här tvivlar på – vad kommer att finnas kvar av det gamla Macau om tio till tjugo år? Kanske en pittoresk semesterort, dit folk reser för att se en arkitektur som inte finns på annat håll i Asien. Men med all sannolikhet en stad som inte kan undgå att absorberas av Kina. Bara kyrkorna, klostren – och vinbuteljerna – kommer att påminna om att detta en gång i tiden var ett av Asiens viktigaste centrum för handel och kulturutbyte med resten av världen.

Bertil Lintner är journalist och bosatt i Thailand. Han skriver för flera tidningar, bland annat Far Eastern Economic Review och Svenska Dagbladet.

Från barock till jackpot

Macau erbjuder sina besökare en mycket speciell storstadsupplevelse. Mellan kontorsskrapor i glas, stål och betong blandas europeiskt 1600-tal med orientalisk exotism kryddad med ett pulserande spel- och nattliv i Las Vegas-klass.

Den gamla stadskärnan ligger på en halvö, men till enklaven hör också öarna Taipa och Coloane, som nås via den imponerande Macau-Taipabron.

Sevärdheterna är många i Macau. Vindlande och backiga gator löper mellan vackra torg och parker. Försvarsanläggningar, kyrkor och kinesiska tempel trängs med villor och officiella byggnader från den portugisiska kolonialepoken. Den iberiska arkitekturen med dess karakteristiska inslag av kakel kontrasterar på ett märkligt sätt med kinesiska drakar och blinkande neonskyltar.

Den mest berömda sevärdheten är S:t Paulskyrkan som byggdes i början av 1600-talet av en italiensk jesuit. Efter en brand 1835 återstår endast den pampiga barockfasaden och trappan framför den, som är lika välfrekventerad som sin »spanska» motsvarighet i Rom. På en höjd strax bredvid tronar den gamla bastionen Monte Fort som anlades ungefär samtidigt som kyrkan. Fästet byggdes som en stad i staden för att kunna motstå en belägring i två år. Det sägs att dess kanoner bara behövt avfyras en gång; en holländsk attack kunde avstyras år 1622 genom att en välriktad kanonkula slog ut angriparnas krutförråd.

Den spelsugne bör bege sig till det smått groteska Lisboa Hotel eller till något av Macaus övriga åtta kasinon för att pröva turen vid rouletteborden eller på en »hungrig tiger», som spelautomaterna kallas. Spelutbudet är världens största och inkluderar både galopp och hundkapplöpning.

Ett par varningens ord kan vara på sin plats: i spelindustrins och prostitutionens kölvatten har den organiserade brottsligheten spridit sig. Även om inga våldsamheter har riktats mot turister finns anledning att iaktta försiktighet.

Den svenska resemarknaden erbjuder inga charterresor till Macau. En reguljär tur och retur-biljett Stockholm–Macau går på 9 000 kr, utan hotell. Ett alternativ är att köpa en paketresa till Hongkong och därifrån besöka Macau; några researrangörer anordnar heldagsutflykter för mellan 800–1 000 kr. Med flygbåt tar det mindre än en timme att ta sig de sex milen västerut. På internet finns mycket information på engelska om hotell, nöjen och sevärdheter i Macau. Besök till exempel: www.macau.net, //city.net/countries/macau/ och www.tgonline.com/data/mac/mac.asp.

Publicerad i Populär Historia 3/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också