Burma – ett gyllene mysterium

"Då reste sig ett gyllene mysterium vid horisonten, ett vackert, blänkande under glimrande i solen, en skapelse som inte var en muslimsk kupol, inte heller en hinduisk tempelspira. ›Det är den gamla Shwedagon›, sa min kompanjon. Den gyllene pagoden förklarade: ›Detta är Burma, och det är olikt alla andra länder du känner.”

2 juni 2003 av Sören Wibeck


Så skrev Rudyard Kipling i Letters from the East 1898.

Också en nutida resenär upplever att Burma – eller Myanmar som det officiella namnet lyder sedan 1989 – är olikt de flesta andra länder. Det första yttre tecknet är att män fortfarande går i kjolar – så kallade longyis – som förvisso är praktiska i värmen, men vars bruk försvann i övriga Asien för många år sedan.

Ett andra tecken är att livet i stor utsträckning tolkas i andliga kategorier. Det vimlar av pagoder, buddhistiska religiösa platser. Andligheten är en del av den burmesiska identiteten; den består av buddhism, andetro och vidskepelse, där munkar, spåmän och medier har en viktig roll. En ung arbetslös psykolog i huvudstaden Rangoon beklagar sig för mig: ”Folk har sin buddhism och sina medier som hjälper dem i livet, de behöver inga psykologer.”

Burma är inte immunt mot västligt inflytande, men landet har förblivit isolerat och hemlighetsfullt efter självständigheten 1947. Det har varit närmast helt avskuret från yttervärlden sedan 1962 då en militärjunta tog makten. Genom ett socialistiskt experiment lyckades den förvandla världens ledande risexportör till ett ekonomiskt moras med en omfattande svart marknad, ekonomiskt helt beroende av sin store granne Kina.

Infrastrukturen är usel. Järnvägar och vägar är knappt farbara. Transporter tar evigheter. Oxar och hästar är fortfarande vanliga dragdjur.

Fattigdomen är stor, men burmesernas vänlighet vet ingen gräns. De har motstått århundraden av förtryck, från den mongoliske erövraren Khubilai khan till den brittiske kungen Georg VI och dagens militärregim. Enligt lag är de förbjudna att tala med utlänningar om politiska förhållanden, men så snart tillfälle ges, gör de det gladeligen och uttrycker sin avsky för militärjuntan.

Den internationella uppmärksamheten har ökat efter ett folkligt uppror 1988 och militärregimens vägran att släppa makten efter de nationella valen 1990. Försöken att locka turism har inte gjort något för att minska kritiken. Många anser att man inte ens bör besöka landet eftersom västvalutan hamnar i militärens fickor.

Invånarna konfronteras dagligen med annonstavlor i orwellsk anda som uttrycker ”folkets önskan”, humorbefriade slagord som uppmanar medborgarna att ”krossa alla interna och externa destruktiva element”. Burma är alltså en nation i konflikt både med sig själv och det internationella samfundet. Den mest kända samvetsfången – nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, som leder oppositionspartiet National League for Democracy (NLD) – vägrar att gå i exil.

Tillståndet i nationen till trots – det finns platser som lyfter anden till exstatiska höjder också hos den mest kräsne resenär: två av dem är pagoden Shwedagon i Rangoon och ruinstaden Bagan i centrala Burma.

Den guldsprakande pagoden Shwedagon i Rangoon är Burmas heligaste plats, burmesernas Mecka, kärnan i det historiska och andliga arvet. Alla förväntas besöka pagoden åtminstone en gång under sitt liv.

Redan år 1586 förundrades den engelske besökaren Ralph Fitch och skrev: ”…den kallas Dagonne, och är av en underbar storhet, helt guldklädd från foten till toppen. Den utgör, förmodar jag, den vackraste platsen i världen; den står mycket högt, och fyra vägar leder till den; vägarna kantas av fruktträd så att man går i trädens skugga i över tre kilometer.”

I dag är vägarna eller trapporna som leder upp till pagoden täckta med trätak som skydd för den intensiva solen. Väl uppe på plattformen befinner man sig i en annan värld. Det klockformade tornet, 99 meter högt, är helt i guld. När solen skiner uppstår ett intensivt ljusspel. I skymningen blir guldet orangefärgat. Besökare blir lätt euforiska och tycker sig känna en magi så påtaglig att de kan ta på den.

Tornet är omgivet av en mängd religiösa byggnader, buddhabilder, andar och mytiska figurer.

Pagoden sägs vara 2 500 år gammal, jämngammal med buddhismen. Legenden berättar att två bröder som var köpmän besökte Indien. Här mötte de Buddha som skänkte dem åtta av sina hårstrån. Vid återkomsten till Burma lades håren i ett skrin under kungens högtidliga överinseende. Kungen tog hjälp av andar för att få råd om var skrinet borde placeras. Andarna pekade ut en kulle där reliker av en tidigare buddha hade blivit inkapslade.

När relikerna var säkert inneslutna, byggdes ett klockformat torn, en så kallad stupa, ovanpå. Undan för undan blev det högre och högre och nådde slutligen dagens höjd.

Relikkulten är stark inom buddhismen, och det är knappast någon idé att fråga sig om relikerna är äkta. Om alla reliker vore det, skulle de räcka till åtskilliga Buddha bara i Burma. Jag möter ingen burmes som tvivlar på pagodens datering; alla tycks mena att den är 2 500 år. Arkeologerna är dock tämligen eniga om att den byggdes någon gång mellan 500-talet och 900-talet e Kr.

I likhet med många andra monument har den skadats av jordbävningar och återuppbyggts många gånger så det är svårt att ringa in den exakta åldern.

Trots storleken är tornet täckt med rent guld. Först med att donera den ädla metallen var drottning Shin Sawbu, som på 1400-talet skänkte sin egen vikt i guld. (Hon vägde visserligen bara fyrtio kilo, men ändå!) Guldet slogs ut till plattor som fästes på stupan. Sedan dess har donatorer täckt Shwedagon med lager på lager flera gånger om. För att stå emot väder och vind används tjockare guldplåtar framför de annars i buddhistiska länder klassiska tunna guldflaken. Trots detta sköljs så mycket guld bort från Shwedagon – inte bara från huvudspiran utan också från omkringliggande paviljonger – att regnvattnet samlas upp i en tank där guldet kan tas om hand.

Stupan är åttkantig. Varje kant representerar en veckodag; onsdagen, Buddhas födelsedag, är delad i eftermiddag och förmiddag. Astrologin lever starkt och för en burmes är det viktigt att veta på vilken dag han eller hon är född. En man frågar mig vilken veckodag som är min. Jag förklarar att jag inte har en aning. Han halar upp en bok där han slår upp att det är en fredag. ”Venus särskilda dag”, säger han uppmuntrande. Jag borde absolut tillbe vid fredagens plats, det för lycka med sig och förbättrar karman. Den som är född en söndag tillber vid den platsen, den som är född på måndagen vid den platsen, och så vidare. Det är omöjligt att överleva i Burma utan att veta på vilken veckodag man är född. Födelsedagen inträffar ju varje vecka!

Det finns inget musealt över Shwedagon eftersom den fortfarande har en central plats i Burmas andliga liv. Människor strömmar ut och in dagarna i ända. Under första delen av 1900-talet var pagoden scen för många politiska aktiviteter under den burmesiska självständighetsrörelsen. I dag märker man regimens spioner som granskar människors förehavanden. När jag samtalar med en munk närmar sig två män som genom intensivt lyssnande försöker utröna vad samtalet handlar om.

Floden Irrawaddy har historiskt varit en livsnerv i Burma. Den flyter rakt genom landet, från norr till söder. Som transportled har den fortfarande stor betydelse. Utmed Irrawaddy i centrala delen av landet, femtio mil nordväst om Rangoon, ligger den övergivna staden Bagan (även Pagan); övergiven så när som på några få lokala invånare som har sin näring av besökare. Med buss från Rangoon tar resan åtminstone femton timmar på de gropiga vägarna, förutsatt att bussen inte får punktering eller går sönder. Man kan också åka båt eller flyg till det avlägsna området.

Bagan är den kanske märkligaste religiösa staden i världen. Varken Jerusalem, Rom eller Benares kan ståta med lika många tempel och religiösa byggnader. Det är svårt att sätta ner sin fot utan att trampa på något heligt föremål.

Bagans kungadöme existerade 849–1287. Under den store kungen Anawrahta, som regerade 1044–77, erövrade de etniska burmeserna övriga kungadömen i regionen. Landet enades, och från 1000-talet var Bagan huvudstad i ett rike som omfattade ungefär samma yta som det nutida Burma.

Bland de erövrade folken fanns mon-folket, som dominerade i södra Burma. Det var dessa som byggde pagoden Shwedagon. Den kungliga familjen transporterades till Bagan tillsammans med hantverkare och de i buddhismen lärda, tillsammans 30 000 människor.

Mon-folket var fundamentalistiska buddhister. Munkarna började undervisa burmeserna i pali, det heliga språket, samt i de heliga skrifterna. Snart blev burmeserna själva buddhister och gjorde Bagan till centrum för undervisningen i theravadabuddhismen, den äldsta och mest konservativa formen av religionen. En del av deras religiösa kommentarer blev accepterade som en del av den äldsta skriftsamlingen, palikanon. Hantverkarna bestod av konstnärer, guldsmeder och träsnidare. Också de lärde ut sina kunskaper till burmeserna. Kvinnorna deltog aktivt i alla sysslor, även i byggandet av tempel och kloster.

Detta blev början på Bagans verkliga storhet. Staden utvecklades till ett makalöst kungadöme även med samtidens mått. Bagan blev centrum i ett nätverk av vägar genom vilka härskaren kunde kontrollera en stor region och andra städer – ja, hela landet. Från hamnen i Thiripyissaya neråt floden bedrevs viktig handel med Indien, Ceylon och andra regioner i Sydostasien.

Konsolideringen innebar att Sydostasien (fastlandet)vid den här tiden i princip var uppdelat i två imperier: det burmesiska Bagan och det khmerska Angkor. Kungen och munkarna i Bagan ansåg att deras religion skulle spridas genom mission. Missionärer sändes till khmererna. Och de lyckades väl: khmererna övergav hinduismen till förmån för teravadabuddhismen.

Bagan var omgärdad av fyra kilometer långa murar. Den västra delen vette mot Irrawady, vars vatten också fyllde vallgravarna. Innanför murarna fanns mest kungliga, religiösa och administrativa byggnader. Folket bodde utanför murarna i hus gjorda av tunna träkonstruktioner som påminde om dem som burmeserna bor i än i dag.

Marco Polo kom aldrig hit, men han var mäkta imponerad av de berättelser han hörde om prakten och härligheten. Han skrev i sin berömda krönika från 1298:

”Tornen är byggda av fin sandsten; och sedan har ett av dem täckts med guld av en fingers tjocklek, så att det ser ut som om det var av solitt guld; och de andra är täckta med silver på samma sätt så att de ser ut som om det var solitt silver […]. Kungen lät resa dessa torn för att markera sin betydelse och för sin själs goda; och de är en av de finaste synerna i världen, så elegant utförda är de, så ståtliga och praktfulla. Och när de lyses upp av solen är de synliga från mycket långt håll.”

En enorm mängd kloster, tempel och pagoder byggdes under de följande tvåhundra åren. Detta gjordes möjligt genom stora och generösa bidrag från den kungliga skattkammaren samt en mängd slavarbetare, skolade och oskolade. Bara religiösa byggnader byggdes i tegel. Till övriga hus användes trä; dessa är därför sedan länge borta. Samma sak var det i den berömda djungelstaden Angkor i Kambodja, där också bara de religiösa stenbyggnaderna står kvar.

Bagan blev en helig stad, och folket hängivna och ortodoxa buddhister. Men de gav för den skull inte upp de förbuddhistiska föreställningarna. Detta ogillade kung Anawrahta. Han ville ha en enda nationell religion och förbjöd alla uttryck som fanns före buddhismen. Men det var lättare sagt än gjort. Om den nya religionen krävde att förfädernas tro skulle överges – ja, då sågs den som ett hot. Folket valde helt enkelt bort buddhismen och behöll de fäderneärvda föreställningarna: andetro, astrologi och alkemi.

Andarna kallades nats. Tillbedjan av dessa var en rent inhemsk sedvänja och utvecklades ur den animism som fortfarande lever bland Burmas bergsstammar. Termen nat betyder ”herre” i betydelsen feodalherre. En nat var en ande med makt över människor, vissa föremål, kanske ett träd. En del dominerade en by eller ett distrikt. Det gällde att hålla sig väl med dessa så att de inte ställde till oreda och olycka. De var tidigare människor som hade återfötts som andar och därför hade människors personligheter. Dagliga offer till dem krävdes och man byggde små andehus utanför

bostäderna där de kunde bo. Sådana är mycket vanliga än i dag, såväl i Burma som Thailand.

Noggranna regler föreskriver hur de ska placeras.

Astrologi var inte bara en metod att följa himlakropparnas gång och försöka utröna vilken inverkan denna hade på människan. Burmeserna hade också en utvecklad ritual för att blidka planeterna att hålla tillbaka sitt dåliga inflytande. Man tillbad alltså himlakropparna. Den burmesiska astrologin hade sitt ursprung i indisk astrologi, så den innefattade även tillbedjan av åtminstone några hinduiska gudar.

Alkemin kom också från Indien, men i Burma blev den till religiös kult. Alkemisterna försökte inte bara förvandla metaller till guld. De hade också det nobla målet att skänka människan evig ungdom; de sökte lösningen på människans eviga klagan att skönhet och ungdom är förgängligt.

Kung Anawratha insåg snart nog att ingrodda föreställningar inte överges så lätt. När folket fortsatte med sin tro på nats, astrologi och alkemi lät han saken bero och tillät utövandet vid sidan av buddhismen så länge det inte kolliderade med religionens grundsanningar.

Alkemisternas längtan efter evig ungdom kolliderade onekligen med en buddhistisk grundsanning som säger att inget är permanent. Alkemisterna var pragmatiker och modifierade helt enkelt sitt koncept till att gälla bara tusenårig ungdom. De rättfärdigade sökandet efter ett livselixir med att de ville leva tills nästa buddha uppenbarade sig för att kunna lyssna till hans predikan. Detta tillfredsställde den renlärige kungen och hans rådgivande munkar.

Tiden gick och snart upphörde medvetandet om att detta var förbuddhistiska föreställningar. Tankegångarna integrerades i buddhismen som en naturlig del. Och så har det förblivit fram till i dag. Kraften i denna synkretism har inte minskat. Inte minst lever tron på nats mycket starkt med årliga festivaler till andarnas ära.

Bagans storhetstid varade fram till 1287. Århundraden av tempelbyggande och donationer av land och arbetskraft till de skattebefriade munkarna (sangha) hade tömt landet på de mest värdefulla resurserna. Detta var ett moment 22. Staten kunde inte återkräva egendomarna eftersom hela den buddhistiska nationens legitimitet och välgång var beroende av beskyddet från sangha. Resultatet blev ett försvagat land – och då kom mongolerna.

Erövrarna från norr krävde underkastelse och tribut. Bagan vägrade lyda. Det är inte klarlagt om mongolernas arméer nådde ända fram till staden, men från 1300 var inte Bagan längre maktens centrum i Burma.

Hur den härliga staden förvandlades till en öde plats är heller inte klarlagt. Men från 1300-talet och fram till 1700-talet var den i princip en spökstad befolkad av banditer. När engelsmännen gjorde Burma till koloni flyttade en del människor in för att utgöra ett skydd mot plundrare.

När Bagan föll fanns det omkring 4 500 monument i staden. Vid en undersökning 1901 fann man att

2 157 monument fortfarande stod kvar och kunde identifieras. Den senaste räkningen gjordes år 1978 av burmesiska arkeologer, som fann 2 230 identifierbara byggnader. Om alla tegelhögar skulle räknas in ökar antalet till 4 000. Det är som om alla Europas medeltida katedraler hade byggts på en liten yta och sedan knappats rörts under flera århundraden.

Många föremål har genom åren försvunnit genom rövare och arkeologer. På 1890-talet togs en del föremål till Berlin och Berlin Völkerkunde Museum. Andra hamnade på Hamburg Ethnographica Museum. Britterna visade under kolonialtiden stor uppskattning av Bagans konst och arkitektur men ytterst litet intresse för utgrävningar eller andra arkeologiska arbeten.

Under andra världskriget var det många burmeser som flydde hit och bosatte sig i templen och klostren. Röken från deras eldar förstörde material som var målat på putsen eller uthugget direkt i teglet. I en jordbävning den 8 juli 1975 skadades mer än hälften av de viktigaste byggnaderna, flera förstördes helt. Under åren 1994–96 bedrev FN-organet Unesco och Japan Trust Fund ett restaureringsprojekt i området.

Bagan är fortfarande en pilgrimsort. I dag kan man vandra runt eller hyra en cykel för att se resterna av denna civilisation. Många av de gamla buddhistiska byggnaderna har blivit reparerade och används fortfarande. Som seden kräver måste besökare ta av sig skor och strumpor när den heliga marken beträds, även om det så bara är en ruin.

Pagoder av olika typer

Burma är fullt av pagoder. Överallt – i minsta by, på varje bergs-topp, sticker ett torn upp. Inget berg är så brant eller så täckt av djungel att inte en pagod kan byggas där. Ett talesätt lyder att en burmes inte märker hur många pagoder det finns i landet förrän han lämnar det. Först då inser han att Burma är annorlunda.

Pagoden är en symbol för tillbedjan, men begreppet är lite förvirrande eftersom det används på olika sätt i den buddhistiska världen. För burmeserna finns det två slags pagoder:

1. Den klockformade zedi, som innehåller reliker, antingen från Buddha själv – som ben, tänder och hår – eller särskilda föremål som buddhabilder och föremål välsignade av en andlig auktoritet.

2. Den upphöjda, fyrkantiga eller rektangulära pahto, som ibland kallas tempel. Ofta är pahton utformad som en pyramid, som man likt ett berg bestiger medan man på vägen upp kan beskåda religiösa föremål.

Som sagt, lite förvirrande, men burmeserna sammanfattar allt med begreppet paya, som till västerländska språk brukar översättas med pagod.

Zedierna går under olika namn i de buddhistiska länderna: dagobas i Sri Lanka, jedis i Thailand, stupor i Indien. Men i grunden är det samma idé. Pagoden kommer ursprungligen från den indiska stupan som var ett kupol-format minnesmonument, vanligen rest över relikerna av en helig man eller kung.

I Kina och Japan finns den kanske mera kända formen av pagod, ett torn med flera våningsplan, där varje övre våning är något mindre än den undre så att den smalnar av upptill som ett torn.

Burma eller Myanmar?

Det var militärregimen som 1989 ändrade landets officiella namn från Burma till Myanmar. Den ville radera ut den koloniala anstryk-ningen, men egentligen är det inget nytt namn. Myanmar har länge varit det officiella namnet, vilket framgår av Marco Polos skildring från 1200-talet. Den första tidningen som gavs ut 1868 kallades Myanmar Thandawzin, översatt av britterna till Burma Herald.

I konstitutionen från 1947 står det i den burmesiska versionen Myanmar, i den engelska Burma.

För burmeserna syftar Myanmar på hela landet, medan Bamar (varifrån engelsmännen fick Burma) refererar till den strikt bur-mesiska etniciteten eller till det burmesiska språket.

Om militärerna förlorar makten och National League for Democracy tar över styret av landet är sannolikheten stor att namnet återigen blir Burma. Eftersom Burma i svenskan är det historiskt vedertagna namnet på landet har vi valt att använda det i det här reportaget.

Publicerad i Populär Historia 4/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också