Österns Venedig

Och så finns det en mycket stor uppsättning guldglittrande buddhistiska tempel. De dyker upp där man minst anar det och utgör stadens viktigaste turistattraktioner. Vissa hävdar att om man har sett ett tempel, har man sett alla. Men det är långt ifrån fallet, åtminstone vad gäller Bangkok. Templen varierar mycket i stil och utförande, och de är intimt förknippade med landets historia.

År 1767 drabbades Siam, nuvarande Thailand, av en radikal förstörelse som skulle påverka landet under mycket lång tid framöver. Huvudstaden Ayutthaya, grundad redan på 1300-talet (se separat artikel), totalförstördes av invaderande burmesiska styrkor. Erövrarna brände ner staden, där­ibland de flesta av de talrika templen och palatsen. Skatterna plundrades och den del av befolkningen som inte dödades tvingades fly ut på landsbygden.

Ur detta kaos trädde en karismatisk ledare fram, general Taksin. Inom ett år lyckades han samla sina styrkor och driva bort burmeserna. Han etablerade sedan sig själv som kung och flyttade huvudstaden till Thonburi på västra stranden av Chao Phraya-floden, som löper genom dagens Bang­kok. Det följande decenniet ägnade han åt att befästa sin makt och att utöka Siams territorium.

Kung Taksins beteende blev emellertid mer och mer egensinnigt, många var övertygade om att han hade tappat förstån­det. 1782 revolterade man inom hovet och avsatte honom. Enligt gammal kunglig sed från Ayutthaya-perioden la man honom i en säck av sammet och slog ihjäl honom med en klubba av sandelträ.

Valet av ny kung föll på en annan framgångsrik militär ledare, Chao Phraya Chakri. Han regerade 1782–1809 under namnet Rama I och blev den första kungen i Chakridynastin, som än i dag styr Thailand. Hans främsta seger var erövrandet av Vientiane – en stad i dagens Laos – och en helig Buddhastaty, Phra Keo eller Smaragdbuddhan. Chao Phraya Chakri var ute på ett fälttåg i Kambodja när han fick vetskap om den dramatiska utvecklingen hemma i huvudstaden. Han begav sig genast dit och sedan han anlänt erbjöds han kronan.

Ett av kungens första beslut var att flytta staden till den andra sidan av floden, till Bangkok som då snarast var en fiskeby och handelsstation. Valet av plats hade flera orsaker. För det första var det lättare att försvara en stad på den östra stranden. För det andra låg det i Rama I:s intresse att inte bli associerad med en stad som grundats av föregångaren. Och för det tredje behöv­des större arealer, då planerna för den nya staden var betydligt mer anspråksfulla än för Thonburi.

Redan valet av namn skvallrar om de höga anspråken: Krungthep mahanakhon amonratanakosin mahintra ayutthaya mahadilok popnopparat ratchathani burirom udomratchaniwet mahasathan amonpiman avatansathit sakkathattiya witsanukamprasit. Namnet gör bland annat gällande att Bangkok, som är det namn västerlänningar använder, både är ”gudarnas boning” och ”världens huvudstad”. Thailändarna nöjer sig i dag med kortnamnet Krungthep, ”Änglarnas stad”.

Rama I lät kambodjanska fångar gräva en kanal genom en utbuktning i landmassan på Bangkok-sidan. På så vis bildades en artificiell ö. Senare grävdes fler kanaler som gjorde ön ännu mer lämplig ur försvarssynpunkt.

Murar med rader av befästningstorn lät man också bygga. Ön och dess byggnader skulle bilda själva kärnan i den thailänds­ka staten: monarkin, religionen och nationen. Ovan nämnda Buddha­staty fick mycket stor symbolisk betydelse. Den nya ön kallades Rattanakosin, ”Smaragdbuddhans viloplats”.

Under denna tidiga period hade Bangkok bara tre vägar, och en av dem var en elefantstig. Staden var en relativt lugn och stillsam plats. Den omgavs av prunkande grönska och floden och kanalerna utgjorde de huvudsakliga transportlederna. Det var nu som Bangkoks smeknamn ”Österns Venedig” myntades.

På ön byggdes efterhand de viktigaste byggnaderna, till att börja med en hemvist för Smaragdbuddhan. Tempelkomplexet heter Wat Phra Kaeo och fungerar som kungligt kapell. Den nu­varande kungen Bhumibol, eller Rama IX, förestår än i dag en traditionell och betydelsemättad ceremoni. Man byter kläder på den mytomspunna Smaragdbuddhan, olika klädedräkter för varje säsong. Det är en mycket viktig ritual, eftersom den anses vara lyckobringande för hela Thailand.

Sedan byggdes Grand Palace, ett palatsområde med ett i dag trettiotal imponerande byggnader i högst skiftande stilar, inte minst europeiska. Här ligger bland annat tron­salar, det inre palatset och de tidigare kungarnas, deras familjers och höga ämbetsmäns residens. I det inre palatset fanns som en stad i staden reserverad för kungens många hustrur och barn. Sönerna fick emellertid bara bo i denna del av Grand Palace fram till dess att de nådde puberteten. En kvinnlig vaktstyrka såg till att ministadens särskilda lagar efterlevdes. Den sista byggnaden i Grand Palace uppfördes i slutet av 1800-talet. 1946 bytte kungen residens till en lugnare del av Bangkok.

Grand Palace och tempelområdet Wat Phra Kaeo är tveklöst Bangkoks mest sevärda platser. Ansamlingen av byggnader med färggranna och förgyllda detaljer, marmor och dekorationer av färgat glas glittrar i solen.

Spridda över komplexet finns en mängd dekorativa figurer som ska skydda mot onda andar och som ofta avbildar figurer ur Ramakien, den thailändska versionen av det fornindiska eposet Ramayana. Runt hela området löper Ramakien-galleriet i något som påminner om en klostergång. Dess väggar är deko­rerade med mycket detaljerade muralmålningar.

Ett annat viktigt tempel och en stor sevärdhet är Wat Pho, som ligger strax söder om Grand Palace. Det anses vara Thailands äldsta läroanstalt, är landets största tempel och hyser den imposanta liggande buddhan – en fjorton meter hög och fyrtiosex meter lång staty. Bara fötterna är tre meter långa, och utsökt belagda med pärlemor.

Rama I:s insatser betydde mycket inte minst för bevarandet av Siams kulturarv och för samlandet av den politiska, symboliska och kulturella makten till Bangkok. Rama II (1809–24) och Rama III (1824–51) fortsatte på den inslagna vägen. Rama II lät bygga ett stort antal tempel, byggnader som alltså fortfarande utgör ett mycket påfallande inslag i Bangkoks stadsbild.

Hans mest betydande verk är Wat Arun – ”Skymningstemplet”. Det är ett mäktigt bygge som ligger på Chao Phraya-flodens västra strand och vars mittspira, eller prang, är hela sjuttio meter hög. Rama III lät dekorera Wat Arun på ett egensinnigt vis; utsmyckningarna består bland annat av keramikskärvor som använts som ballast på kinesiska handelsfartyg.

Rama IV (1851–68) var liksom sina två föregångare västorienterad, han lärde sig utländska språk och begrep sig på både västerländsk kultur och teknik. Bangkoks historia har i synnerligen hög grad formats av dess kungar, deras infall och preferenser. 1863 lät Rama IV bygga Bangkoks första regelrätta väg. Hans son, Chulalongkorn eller Rama V (kung 1868–1910), var än mer inspirerad av Europa och ändrade en rad ceremoniel som han ansåg tillhöra det förflutna. Han avskaffade till exempel seden att alla undersåtar och besökare skulle buga sig till marken inför kungen.

När Rama V tillträdde som kung fanns det nästan inga skolor, få sjukhus, vägar och järnvägar. Militären var illa rustad och dåligt organiserad. För att ändra på sakernas tillstånd tog han hjälp av rader av utländska rådgivare.

1884 fick Bangkok sina första elektriska ljus och Rama V anlitade danska ingenjörer för att bygga en elektrisk spårvagnslinje – den blev klar tio år innan till exempel Köpenhamn fick sina elektriska spårvagnar. Under Rama V:s ledning ändrade Bangkok utseende radikalt; staden växte kraftigt österut och vid förra seklets början var Bangkok en av Asiens mest moderna städer. Nu blomstrade också ekonomin, vilket kom stora delar av befolkningen till del, inte bara i Bangkok. Allt detta har gjort Rama V till en av Thailands allra mest populära kungar.

Rama VI (1910–25), utbildad vid Oxford, drev moderniseringsprocessen vidare. Undervisningen blev obligatorisk och i Bangkok öppnades landets första universitet. Hans excesser ledde emellertid till att statsfinanserna underminerades – de hade varit sällsynt sunda under Chulalongkorns tid som kung. Efter Rama VI:s tidiga död tog sonen Rama VII (1925–35) över och utmärkte sig genom att driva en mer återhållsam ekono­misk politik. Under hans regim grundlades också en rad insti­tutioner som än i dag fyller viktiga kulturella funktioner – bland annat Nationalbiblioteket och Nationalmuseet.

Trots Rama VII:s samvetsgranna hantering av statsfinanserna drabba­des Thailand mycket hårt av depres­sionen under början av 1930-talet. Man tvingades strama åt de ekonomiska tyglarna ytterligare, vilket led­de till missnöje inom försvarsmakten och byråkratin. År 1932 gjorde en statskupp, den första i en lång rad, slut på den absoluta monarkin. Under ett sjuttiotal kuppmakares ledning genomfördes ”revolutionen”. Ett fåtal stridsvagnar ockuperade stra­tegiska platser i Bangkok och de äldre prinsarna hölls fängslade.

Efter andra världskriget (då Japan en kort tid ockuperat landet) sköt moderniseringsprocessen fart igen. Peng­ar strömmade in i landet, inte minst eftersom USA såg Thailand som en motvikt till kommunis­tiska stater i Sydostasien. Under Viet­namkriget vilade amerikanska soldater upp sig i Bangkok och spenderade mycket pengar där. Somliga hävdar att det var då den beryktade sexindu­strin tog sin början, men prostitutionen var utbredd långt tidigare.

Under 1980-talet blev Thailand, med Bangkok som finan­siellt centrum, utsett till ”tigerekonomi”. Men landet drabbades hårt av den följande kraschen. I dag är dock Thailand relativt stabilt både ekonomiskt och politiskt och Bang­kok behåller sin position som landets helt dominerande cent­rum inom de flesta områden.

Turister i miljontal lockas också till huvudstaden, men många stannar bara ett kort tag – värmen och trafiken gör det till en ganska frustrerande stad att vistas i. Historieintresserade bör emellertid stanna minst ett par tre dagar innan de åker vidare till den badort som brukar vara slutdestinationen.

Föregångare ödelades

Under drygt fyrahundra år regerade trettiotre kungar över riket Ayutthaya och dess huvudstad med samma namn. I dag vittnar mängder av ruiner och tempel om den forna storhetstiden.

Ayutthaya ligger bara drygt åtta mil norr om Bangkok, på en ö där floderna Chao Phraya, Pa Sak och Lopburi möts. 1991 tog Unesco upp Ayutthaya på sin världsarvslista. Det var ett erkännande av dess många ruiners och tempels stora arkeologiska och historiska värde. I dag är vissa av dem restaurerade.

Staden grundades kring år 1350 av Ramathibodi I, som flydde undan en smittkoppsepidemi i Lopburi. I början bestod staden av en blygsam samling hus av teak, med en omkringliggande jordvall som enda försvarsvärn. De flesta husen för enkelt folk var emellertid byggda på träpålar ut över vattnet i floderna.

Efterhand spred sig rikets inflytandesfär i alla väderstreck och på 1400-talet var Ayutthaya ett verkligt maktcentrum. Ett par hundra år senare var staden en av Sydostasiens rikaste; rikedomen baserade sig bland annat på export av ris, djurhudar och ädelträ. Invånarantalet var en miljon, större än dåtidens London.

Handelsmän kom från Europa, Mellanöstern och andra platser i Asien. Staden lockade också missionärer, äventyrare och legosoldater. Européerna var imponerade av hovets rikedomar och av de tvåtusen förgyllda templen.

I början av 1700-talet, efter år av strider, började Ayutthaya sakta men säkert förlora sin maktställning. Burmesiska styrkor hade många gånger tidigare hotat staden, och 1767 genomförde de en våldsam attack som inte gick att stå emot. Inom ett år hade Ayutthaya nära nog förvandlats till en spökstad, invånarantalet hade sjunkit till tiotusen. Även sedan burmeserna besegrats var staden bortom räddning. Den nya huvudstaden förlades – bland annat av försvarsmässiga skäl – till Thonburi i dagens Bangkok på Chao Phrayas västra strand.

Publicerad i Populär Historia 12/2005