Eremitkungadömet

Isabella Bird var en av det sena 1800-talets ampra engelska damer, som gjorde sig kända som resenärer, upptäckare och reseskildrare. Om henne heter det: ”H

19 juni 2002 av Monica Braw

Isabella Bird var en av det sena 1800-talets ampra engelska damer, som gjorde sig kända som resenärer, upptäckare och reseskildrare. Om henne heter det: ”Hon var lyckligast när hon satt på en jak, häst, kamel eller elefant”. Mellan 1894 och 1897 gjorde hon fyra resor till Korea. Hon skriver: ”Min första resa gav intrycket att Korea är det mest ointressanta land jag någonsin har färdats i.” Med tiden ändrade hon sig och blev entusiastisk: ”Korea tar ett starkt tag om alla som bor där tillräckligt länge för att komma över den känsla av obehag som man otvivelaktigt får i början.”

På Isabella Birds tid kallade västerlänningar fortfarande Korea för ”Eremitkungadömet”. Det var inget beundrande epitet, det dolde en känsla av irritation. Här var ett land som med näbbar och klor kämpade emot att bli ”öppnat”, precis som Japan några decennier tidigare.

Och ändå kunde var och en se att där rådde elände, korruption och allmän brist på upplysning! England, Frankrike, Ryssland, USA, Tyskland, Kina och inte minst Japan tävlade om att få inflytande, strategiska fördelar och tillgång till råvaror. Här gällde det att sätta hårt mot hårt. På ett årtionde drogs Korea in i två krig, det kinesisk-japanska 1894–95 och det rysk-japanska 1904–05, innan det till slut blev japansk koloni 1910.

Under sådana förhållanden var det inte många äventyrliga västerlänningar som fick tillfälle att utforska Korea. Och de som kom var, som Isabella Bird, hänvisade till sina egna iakttagelser. I sin bok Korea and Her Neighbours, som publicerades 1897, berättar hon om den reaktion hon mötte i England när hon berättade att hon skulle till Korea: ”Många intresserade vänner vågade sig på en gissning angående dess läge – bland dem Ekvatorn, Medelhavet och Svarta Havet – men en vag uppfattning om att det låg i den grekiska övärlden återkom ofta. Det var egendomligt att ingen av dessa välutbildade och, i vissa fall, intelligenta människor kom inom 2 000 miles från dess verkliga latitud och longitud!”

Tio år senare, mitt under rysk-japanska kriget, lyckades den svenske journalisten W A:son Grebst krångla sig in i Korea sedan han tröttnat på att sitta i Tokyo och vänta på tillstånd att komma till fronten. Han var betydligt tolerantare än Isabella Bird. I sin bok I Korea (1912) beskriver han känslan när han närmade sig kusten:

”Öfver allt annars var horisonten fri. Men någonstans i mörkret rätt föröfver låg Korea, det hemlighetsfulla Chosen, landet hvarifrån de segerstolta japanerna fått större delen af sin kultur, det urgamla landet, hvilket ända tills på det sextonde århundradet varit okändt i Europa, det sista af de gamla kulturländerna, som öppnat sina portar för européerna; det af dem, där nog alla gamla genom sekler nedärfda seder och bruk skulle hålla sig längst mot den västerländska civilisationen.”

Det Korea som mötte Bird och Grebst var ett fattigt land, där de mest imponerande byggnaderna var de många legationer som de utländska makterna upprättat åt sig i Söul. I staden rådde en sådan röra att inga utlänningar vågade sig ut ensamma – inte av rädsla för att bli överfallna, utan helt enkelt för att gå vilse. Båda fäster sig vid att nästan alla koreaner har vita kläder, vilket gör kvinnorna till tvättslavar.

Men mest iögonenfallande var det faktum att samhället i stort bestod av tre klasser: överklassen – aristokrati, ämbetsmän och lärde – kallade yangban, medelklassen – yrkesarbetare av relativt hög status, chungin, samt den övriga befolkningen. Yangban var förbjudna att utföra något som helst kroppsligt arbete, med den påföljd att många helt enkelt drev omkring, ofta utan större tillgångar, iklädda märkliga höga hattar.

Föga visste västerlänningarna om Koreas 1 500 år långa intellektuella historia. Redan tusen år innan det fanns ett koreanskt skriftspråk hyllade man studier, kunskap och intellektuella sysselsättningar. En europé kunde tycka att yangban var löjliga. Isabella Bird ansåg helt sonika att den månghundraåriga historia som de representerade gjorde Korea till ”en parodi på Kina”. Hon visste föga om de många förtvivlade bondeuppror som ägt rum under tidens gång. Hon förstod inte heller att Korea trots yangban och kinesiskt inflytande var en nation som lyckats behålla sin särart.

Koreas tidiga historia förlorar sig i legender. Än i dag firas den 3 oktober som den dag år 2333 f Kr då Tangun grundade kungadömet Choson, den första koreanska nationen. Så här lyder myten: Björnen och tigern bad Himlens son, Hwanung, att de skulle få bli människor. Då gav Hwanung dem tjugo vitlökar och ett knippe örter som de skulle äta medan de i hundra dagar gömde sig från solen i en grotta. Björnen gjorde som den blivit tillsagd och förvandlades till kvinna, men den otåliga tigern stod inte ut och fick förbli tiger. Hwanung gifte sig med kvinnan och fick en son som sedan blev känd som Tangun.

Från första början drev arméer och grupper från Kina in över den koreanska halvön. Under många hundra år existerade flera riken sida vid sida med ständiga strider och maktkamp som följd. På 600-talet hade situationen stabiliserats så att det fanns tre kungadömen, Koguryo i norr, Paekche i sydväst och Shilla i sydöst. Det var Shilla som lyckades svetsa samman det splittrade landet för första gången. Det blev en av den koreanska historiens mest lysande perioder.

I Shilla var staten nogsamt organiserad. Aristokratin var uppdelad på många olika klasser. Byråkratin utformades efter den kinesiska med sjutton olika ranger. Lagar och förordningar var detaljerade. Kungens makt stärktes över klaner och stamråd.

Kulturen blomstrade. Den bars upp av unga ädlingar, hwarang, ”blomsterprinsar”. De sägs ha varit förebilder vad gäller moralisk och fysisk styrka, de var skickliga i krigskonst, musik och dans, de var livsnjutare som hyllade vänskap, de var lojala och modiga. Enligt koreansk historieskrivning – som ofta motsäger japansk – var hwarang själva urtypen för det som i Japan kom att bli samurajer.

Shilla lyckades ena Korea tack vare kinesisk hjälp. Man sände delegationer till Kina som ofta bestod av både munkar och intellektuella. De studerade många år där innan de återvände och spred ytterligare kinesisk kunskap. Buddism, taoism och konfucianism blomstrade. Speciellt buddismen bidrog till den konstnärliga utvecklingen. Mängder av buddhastatyer, också i guld, visar på den höga standarden bland konstnärerna.

Buddismen, men kanske framför allt konfucianismen, ledde till en livlig intellektuell utveckling. Skolor för avancerade studier upprättades. Korea hade inget eget skriftspråk. Man började skriva på kinesiska med kinesiska tecken, men så småningom utvecklades också ett system, idu, som gjorde att man kunde skriva koreanska med kinesiska skrivtecken. På det viset kunde man redan på 600-talet uppteckna koreansk historia, koreanska folksånger och poesi.

Inte bara Korea blomstrade under Shilla. I öster låg Japan, ännu en stat i blivande, uppdelad på många små kungadömen, okänd för de flesta. I den kinesiska historiekrönikan Wei Zhi (från år 297 e Kr) berättas om landet Wa. Än i dag vet ingen exakt var i Japan det låg. Men med början på 400-talet tog sig koreanska lärde, buddistiska munkar, hantverkare och konstnärer över havet till dessa eftersatta öar. Korea blev bron över vilken kinesisk kultur, lärdom och religion infördes i Japan. Precis som koreanerna hade japanerna inget eget skriftspråk utan antog det kinesiska. Precis som koreanerna anammade japanerna buddismen. Precis som i Korea blev Kina under 1 500 år det stora föregångslandet på alla områden från kultur till administration.

När japanerna i slutet av 1800-talet började bemäktiga sig Korea och ansåg sig förmer blev den historia kontroversiell som säger att japanerna har mycket av sin klassiska kultur att tacka koreanerna för. Många av Japans klassiska konstverk har utförts av koreanska konstnärer. Högättade japanska släkter kan ursprungligen ha varit koreanska.

Att riken uppstår, blomstrar och sedan upplöses är en historisk sanning som man känner mer än väl i Korea. Dagens uppdelning i Syd- och Nordkorea är smärtsam för de inblandade och ursprungligen resultat av stormaktsintressen från det kalla kriget. Men det är ett faktum att Korea under en stor del av sin historia inte bestått av ett rike utan av flera.

Även det lysande Shilla fick ett slut. Kampen mellan olika maktcentra, mellan olika grupper och klaner, krig mot Kina, en japansk invasion och uppror ledde till slutet. I huvudstaden levde adeln ett liv i lyx och överflöd med allt mindre kontakt med verkligheten. Först efter femtio års krig återförenades Korea 918 under namnet Koryo. Det är en källa till nationell stolthet eftersom denna återförening skedde utan assistans utifrån. Det är från namnet Koryo som vår benämning, Korea, har uppstått.

Nu kom en tid när buddismen växte sig riktigt stark; den blev nämligen officiell religion. Koreanerna förenades i en gemensam tro. Det innebar också att buddismen, genom de allt mäktigare munkarna, fick stort inflytande på alla samhällsområden. Stora tempelkomplex anlades. Allt mer mark tillhörde templen. En stor del av befolkningen var slavar, ägda av staten. Nu kom också templen att äga slavar som odlade deras jord.

Inflytandet från Kina gällde både det religiösa och det världsliga livet. Det sas att buddismen gällde livet efter detta medan konfucianismen studerades för detta livet. Både officiella skolor och privata akademier inrättades. Proven för blivande ämbetsmän krävde studier i allt från poesi till matematik och medicin.

Men som så många gånger tidigare och senare hotades Korea från norr – nu var mongolerna på väg. Flera gånger invaderade de Korea. Gränslösa kulturskatter förstördes och hundratusentals koreaner fördes bort i fångenskap. Korea blev ett lydrike som måste sända sina prinsessor som pant och ta mongoliska kvinnor till drottningar. Till de stora kulturförlusterna hörde att alla Koreas keramiker, som skapat det berömda celadonporslinet, bortfördes och med dem deras yrkeshemlighet. När mongolerna sedan försökte invadera Japan tvingades koreanerna ställa upp med niohundra fartyg och tiotusentals soldater och arbetare.

När mongolerna till slut besegrats av Kina vidtog kinesiska invasioner med påföljande kaos. Efter en palatskupp av generaler var riket Koryos saga all. General Yi Song-gye grundade ett nytt kungarike, Choson, vars första kung han själv blev 1392. Han, som andra stora kungar, kallades efter sin död T’aejo, ”Den store förfadern”. Yi-dynastin regerade tills Korea blev japansk koloni.

T’aejos kungstanke var att Korea måste ha goda relationer med sin mäktiga granne Kina. Därför bad han och hans efterföljare Ming-kejsaren om erkännande. Korea lovade vara en lojal vasall till Kina. Det blev den ledande principen i Koreas utrikespolitik ända till kriget mellan Kina och Japan om Korea. Korea anammade också konfucianismen som rättesnöre på alla områden. I Andrew C Nahms stora Korea – a History of the Korean People står det med en ton av sorgsenhet: ”Till slut blev Korea mer konfucianskt än det konfucianska Kina eftersom dess inflytande genomträngde varje aspekt av nationens liv.”

Vad innebar då konfucianismen? Det är en praktiskt filosofi om bland annat makt och plikt. Kungen eller kejsaren ska vara god och välvillig. Byråkratin ska bestå av kloka och visa ämbetsmän som verkställer hans befallningar. Den härskare som inte uppfyller sina förpliktelser har inte himlens förtroende och kan avsättas. Alla relationer är hierarkiska. Allra tydligast blir det för kvinnan. Hon står lägst och skall under hela sitt liv lyda män – först sin far, sedan sin man och i sista hand sin son.

En annan sida av konfucianismen var riterna. Allting, både personligt uppförande och det officiella livet, var strängt reglerat. Allt måste göras på rätt sätt, annars blev tiden ur led. Det innebar också att all den kunskap, det intellektuella liv som varit så livligt på grund av konfucianismen stelnade i sina former och till slut blev bakåtsträvande. Visserligen var idealen godhet, rättfärdighet, anständighet, visdom och tillförlitlighet. De skulle garantera politisk stabilitet och social ordning. Men i sin rigida form medförde de total brist på kompromisser och anpassning.

Att Korea blev konfucianskt, en stat baserad på ämbetsmän, innebar också en frigörelse från den depraverade aristokratin och från det starka buddistiska inflytandet. Klostrens mark och egendom drogs in till staten, munkarna förvisades från huvudstaden, antalet munkar och nunnor reglerades och det blev strängt förbjudet att bygga tempel i Söul. Det var nu den nya klass, yangban, som Isabella Bird och W A:son Grebst ondgjorde sig så över, uppstod. Den skulle vara en garant för ett vist och upplyst statsskick.

Under yangban fanns en klass av lägre tjänstemän. Sedan kom yangmin, ”gott folk”, som utgjorde åttio procent av befolkningen – bönder, fiskare, handelsmän, hantverkare. Under dem fanns ännu en klass, ”lägre folk”, som gjorde sådant som ansågs förnedrande. De var till exempel slaktare, begravningsentreprenörer, korgflätare och skådespelare. I denna klass ingick också slavar. De flesta ägdes av staten, inklusive landets prostituerade. Statligt slaveri avskaffades år 1800, men yangban-familjer hade slavar ända till slutet av 1800-talet.

Mycket av det Korea som skapades under Yi-dynastin levde kvar ända in på 1900-talet. Yangban innehade egendom och betalade inte skatt. Hela den övriga befolkningen förtrycktes ofta och hårt. Bonderevolterna var många.

Trots att den kinesiska kulturen fick en så stark ställning blev en av de största händelserna under Yi-dynastin uppfinnandet av ett koreanskt skriftspråk. Hittills hade man använt kinesiska skrivtecken, ett oändligt omständligt sätt att skriva. Men nu uppfanns ett helt nytt skriftspråk, hangul. Det är ett alfabet som till och med en analfabet, eller en utlänning, kan lära sig på några timmar. År 1446 erkändes det officiellt av kung Sejong, trots ihållande protester från konfucianske lärde som inte nedlät sig till att använda koreanska.

Det sägs att Korea har invaderats niohundra gånger under historien. Men inga erövrare har lämnat så bittra spår som japanerna. I slutet av 1500-talet försökte Toyotomi Hideyoshi två gånger besegra Korea. Men det är Japans kolonialisering av Korea på 1900-talet som mer än något annat i hela dess historia svetsat samman koreanerna. Under andra hälften av 1800-talet strävade England, Frankrike, Tyskland, USA och Ryssland efter att dela upp Asien emellan sig i intressesfärer. Japan tvingades 1853 öppna sina stängda gränser. Japanerna uppfattade att en nation måste delta i detta koloniala maktspel om den skulle bli respekterad. Korea låg närmast till hands. De sa, att om Korea togs av någon annan stat skulle det bli som ”en dolk riktad mot Japans hjärta”. Ett självständigt Korea var det ingen av dessa stormakter som räknade med.

Japan blev det första land som tvingade Korea till ett avtal om öppnande 1876. Dess inflytande ökade alltmer. Kriget med Kina 1894-95 ledde till att den stora grannen i väster erkände att Korea hörde till Japans intressesfär. Koreanerna letade febrilt efter en motvikt. Men när drottning Min konspirerade mot japanerna med ryssar och kineser, mördades hon helt sonika av japanska trupper och hennes lik brändes i palatset. Det ryska intresset för Korea fick sin definitiva slutpunkt med förlusten i rysk-japanska kriget. Sedan var det bara en tidsfråga innan Korea blev en japansk koloni – det skedde 1910.

Fram till 1945 utsattes koreanerna för vad som i dag skulle kallas etnisk rensning. Japan försökte helt enkelt utplåna den koreanska identiteten. Koreanska fick inte användas i skolor och alla koreaner tvingades anta ett japanskt efternamn. Hundratusentals koreaner tvångsrekryterades till hårt kroppsarbete i Japan och till den japanska arméns krigföring i Kina och Sydostasien under andra världskriget. Otaliga kvinnor togs som prostituerade till japanska soldater vid fronten.

Hela det koreanska samhället gjordes beroende av Japan. Svält rådde medan ris exporterades till Japan. Tung industri anlades för den japanska krigföringen. Koreaner som flydde de eländiga förhållandena med hopp om ett bättre liv i

Japan lever kvar där i tredje generation än i dag, och diskrimineras fortfarande.

Motståndet mot japanerna var kompakt. Trots fängelse, tortyr och dödsstraff levde det i många former, från nationella föreningar för koreanska språkets bevarande till politiska lönnmord på japaner och en självständighetsarmé, med bas i Manchuriet i Kina. Men de övermäktiga japanerna rådde koreanerna inte på. De blev fria först sedan Japan kapitulerat i andra världskriget den 15 augusti 1945.

Historien är svår både att glömma och förlåta. Den äldre generation som tvingades lära sig japanska som skolspråk vägrar i dag att tala japanska med japaner. Ända tills helt nyligen var japansk film och popmusik förbjudna, i ett försök att hålla ungdomen borta från det japanska. Nu har tiderna förändrats och den japanska populärkulturen har trängt in i Sydkorea, likaväl som i Sydostasien där japanerna också en gång var allmänt hatade. Med detta som bakgrund måste det faktum att Sydkorea och Japan i sommar arrangerar fotbolls-VM tillsammans ses som något mycket positivt. Ett sådant samarbete hade varit omöjligt för några år sedan. Politiskt och ekonomiskt finns nu utbyten av många slag.

Men en gemensam syn på vad som skett i historien är en annan och mycket svårare sak. Redogörelsen för 1900-talets historia i japanska skolböcker leder med jämna mellanrum till allvarliga politiska problem mellan Japan och Korea.

MONICA BRAW är författare och fil dr i historia med Japan och Östasien som specialitet.

Publicerad i Populär Historia 3/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också